Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Shazam: Fury Of The Gods

by

Shazam: Fury Of The Gods
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 mars 2023
Regi David F. Sandberg

David F. Sandberg har inte legat på latsidan sedan Shazam hade premiär för fyra år sedan, något som blir extra uppenbart då uppföljaren visar sig vara mer energisk och inspirerad. Nu fanns det ingen anledning till att göra sig alltför bekväm. Den första filmen med Zachary Levi i huvudrollen må ha fått ett relativt varmt mottagande. Men det hade också att göra med det faktum att majoriteten av DC och Warner Brothers projekt som Batman v Superman: Dawn Of Justice och Aquaman utgjort en hälsofara för biopubliken. Shazam var inte någon uppenbarelse, det var ett spontant, lättsamt och aningen tramsigt äventyr. Den största meriten var befrielsen från regissören Zack Snyders döda stämning och vedervärdiga estetik som dominerat samtliga DC-projekt efter den urusla Man Of Steel.

De allmänna förväntningarna inför en uppföljare tycks ha varit ljumma. Att Fury Of The Gods också har försenats lovar inte heller särskilt gott. Samtidigt fortsätter DC och moderbolaget Warner att strukturera om sig själva. Detta har lett till ett smärre kaos där skådespelare och filmserier har torpederats och avförts i samma takt som vallöften. Men Sandberg låter sig inte påverkas av detta. Han har istället gjort sig mer bekväm med materialet och sina skådespelare. Resultatet är en förvånansvärt rolig och energisk film som är bättre än sin föregångare på alla sätt och vis.

Genom att ha klarat av den tradiga och typiska ursprungshistorien – som majoriteten av serietidningsfilmer inkluderar, kan Sandberg nu gå rakt på sak. Han har sett över läget, hittat berättelsens styrka och de inslag han brinner mest för. Tidigt klargörs det att Fury Of The Gods vill vara en kombination av 80-talets kultklassiker som The Goonies – vilket refereras genom en T-shirt i filmen, samt John Hughes The Breakfast Club. Det må förekomma gudar, superkrafter och odjur men Sandberg är snarare intresserad av den skojfriska relationen mellan de unga protagonisterna och deras diverse utmaningar i livet.

Denna dynamik blir än bättre av det tydliga band som finns mellan de unga aktörerna. Det barnsliga buset och syskonbråken kunde ha framstått alltför ordnat och polerat, men visar sig vara filmens största styrka. Humorn är överlag mer balanserad denna gång och det är svårt att inte le då grå skolvardag kolliderar med gudalika förmågor. Sandbergs uppenbara entusiasm inför uppföljaren smittar av sig på samtliga involverade. Det finns inga tankar på att göra något som tänkas ändra sättet vi ser på filmkonsten, istället är det en ren lek där målet är att ha så roligt som möjligt.

Som en renodlad ungdomsfilm med övernaturliga inslag lyckas Fury Of The Gods underhålla samt engagera på ett – acceptabelt, emotionellt plan. Som en polerad och episk actionfilm är resultatet inte detsamma. För även om Sandberg inte verkar känna någon rädsla inför en större budget än sist finns det tydliga inslag som endast verkar existera på uppmaning av bolagscheferna hos Warner. För då Sandberg lämnar staden Philadelphia och tvingas ta sig an de mer storslagna aspekterna förvandlas filmen till något av en julkalender på steroider.

Det hela når någon sorts kritisk massa då den grekiska mytologin och dess inslag ska göra entré. Den spjuveraktiga humorn har även en plats här, men sekvenserna som involverar Lucy Liu och Helen Mirrens två antagonister är mer eller mindre omöjliga att se på. Här transporteras publiken bort ifrån storstaden till fiktiva landskap med tveksamma visuella effekter och ett överflöd av evighetslång exposition. Detta är dock inte i närheten ett lika flagrant fel som det skådespel som serveras. Att Lucy Liu stapplar fram och visar på ett engagemang som känns igen från de stunder då tonåringar tvingas till rumsarrest må vara hänt. Men att den fenomenala Helen Mirren erbjuder sitt sämsta skådespel någonsin lämnar mig faktiskt mållös. Med tanke på att Mirren faktiskt medverkar med viss entusiasm i en rad Fast And Furious-filmer, där karaktären varit mer obetydlig vad gäller substans är häpnadsväckande. Mirren stirrar dött in i kameran och häver ur sig krystade repliker som bryter ny mark vad gäller pinsamhet.

Samma misär drabbar även allt som involverar action med stora doser digitala effekter. Förutom en visuellt snygg sekvens – mot filmens absoluta slut, är actionscenerna genomgående oinspirerade och genomförda utan någon känsla för komposition eller koreografi. Det känns flera gånger som om vi satts i en tidsmaskin – inte av den bra sorten, och tvingas uppleva den terror som var Tim Storys Fantastic Four-filmer. Hela slutet visar sig också vara en lång och menlös actionsekvens som vägrar att ta slut.

Shazam Fury Of The Gods må vara misslyckad som actionfilm, men det går att ha överseende med då resten av projektet lyckas underhålla genom fartfylld humor och en påtagligt glad regissör.

Filmrecension: Close – omöjligt att inte bli berörd av detta mästerverk

by

Close
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Lukas Dhont

Under barndomsåren är sommaren bästa tiden på året. Inte bara för det varma vädret och långa ljusa dagar – och kvällar – utan för de, vad det kändes som, oändliga loven där tid och möjligheter låg som långa strängar av ax på ett sädesfält. Och det är i en av de strängarna Close, den andra filmen från den belgiska regissören och manusförfattaren Lukas Dhont, tar sin början. Två vänner, Remi och Leo, har i fantastiskt samförstånd och fantasi i perfekt samklang lyckats fly en belägring och undvikit att blivit infångade. De flyr genom blomfältet och vidare till Remi där barndomen och vänskapen aldrig behöver ta slut. I alla fall känns det säkert så för dem båda just där och då.

Men som med allt fint här i världen tar det slut. Både lovet och den enkla villkorslösa vänskapen. Tillbaka i skolan i högre klass börjar det kommenteras om att deras vänskap är lite väl närgången, både lite retsamt av flickorna och något elakare av pojkarna, och även om det inte riktigt funnits något uttalat förhållande – mest för att de är väldigt unga och oskyldiga än – så är det ändå någonting som antyds i de bilder Lukas så vackert målar upp. Och ofta gör han mästerligt så, låter kommunikationen ske genom bilderna och inte nödvändigtvis genom orden som yttras.

För att distansera sig från kanske inte anklagelserna men kommentarerna letar sig Leo in i nya vänskapskretsar och håller Remi på behörigt avstånd. Han är fortfarande snäll mot honom, och avslutar inte deras vänskap, men i sitt försök att balansera nyvunnen populäritet och undvika vidare elaka kommentarer blir han ändå distanserad. Kyligare. Vilket är en hård påminnelse om hur ont det kan göra att växa upp, försöka passa in, utvecklas åt olika håll, och känna vänskapsrelationer falla samman. Jag har absolut känt det, och tror de flesta också har gjort det i någon mån. Och visst svider det. Speciellt som ung och när hormoner rusar samtidigt som en utvecklar ett förstånd att hantera allting med. Tyvärr slutar det inte alltid lyckligt. Som här.

Vemod blir till tragedi och de flesta steg av sorgprocessen. Eller kanske mest förnekelse och ilska, men även förvirrat försök till accepterande också. Både för Leo och Remis mamma Sophie, spelad av den belgiska skådespelerskan Émelie Dequenne – kanske mest känd från Dardenne-brödernas Rosetta (1999) – som försöker balansera sin egna sorg med vänskapsrelationen till Leo som fortsätter besöka dem. Allra mest hjärtskärande blir det när de båda går in i Remis rum för att leka detektiver och försöka ta reda på inte vad utan varför det har hänt. Återigen är det mycket starkt skildrat genom handlingar snarare än att det säger sådant till varandra. Liksom en middagsscen när Leos storebror pratar om sin framtid och Remis pappa brister ut i gråt – underförstått för att han aldrig kommer kunna unna sin egna son allt det. Men de diskuterar det aldrig utan låter bilderna brinna klart som ett starkt ljus. Självklart kräver detta också oerhörda skådespelarinsatser – vilket också samtliga levererar, men kanske då just Leo – spelad av Eden Dambrine, som träffade regissören Lukas under en tågresa där han blev tillfrågad om han ville medverka i en film och genast tackade ja på plats – som lyser allra klarast i hela ensemblen.

Allt som allt är det en mästerlig film som inte riktigt klassar sig som en HBTQ-skildring, eller coming-of-age drama, men som ändå lyckas sända ut så mycket ljus att det belyser så mycket av livet och dess samtidiga smärta och skönhet att det är omöjligt att inte bli berörd och känna med dess karaktärer. Och när filmen är slut känns det som att kliva ur en emotionell berg&dalbana.

Filmrecension: MH370: Flygplanet som försvann – spännande och djupt berörande

by

MH370: Flygplanet som försvann
Betyg 4
Premiär på Netflix 8 mars 2023
Regi Louise Malkinson

Den 8 mars 2014 försvann Malaysia Airlines Flight 370 spårlöst med 239 människor ombord. Hur är det möjligt? Denna fängslande och engagerande miniserie i tre avsnitt tar skickligt upp de olika teorier som finns kring försvinnandet.

Den 8 mars 2014 försvinner Malaysia Airlines Flight 370 och samtliga 239 passagerarna ombord plötsligt och utan ett spår. Nio år efter händelsen söker fortfarande efterlevande familjemedlemmar, forskare, utredare och journalister efter förklaringar till försvinnandet. Det är fortfarande ett stort mysterium.

Flygplanet lyfte från Kuala Lumpur den 8 mars 2014 på väg till Peking. Det fanns 239 personer ombord: 227 personer från 15 olika länder och 12 besättningsmän. 38 minuter efter avgången skickas det sista meddelandet till flygledningen i Kuala Lumpur. Några minuter senare försvinner planet från flygledningens radar. Ett sista meddelande från piloten ”Goodnight”, sedan är det plötsligt försvunnet från SR.

De olika teorierna utvecklas och vi får höra både de som är för och de som är emot de olika teorierna. På ett skickligt sätt navigerar regissören kring de olika teorierna. Är det USA som ligger bakom? Kina? Ryssland? Flygkaptenen Zaharie Ahmad Shah kan medvetet ha störtat planet MH370 som försvann under mystiska omständigheter över Indiska oceanen i mars 2014.

En kvinna som är duktig på att noga granska foton anser sig ha hittat bild på flygplans-vraket på djuphavsfoton men de stora myndigheterna i Malaysia eller samverkande länder väljer istället att söka på andra platser. Det är en gåta, förstås. Vraket har inte hittats men en person anser sig ha hittar delar från planet. Men det är en hel del frågetecken kring dessa fynd.

SVT berättar:
I juli förra året kunde Frankrike bekräfta att en vingdel som hittats utanför ön Réunion i Indiska oceanen kom från MH370. Den del som nu hittats låg på en sandbank i Mocambiquekanalen, alltså i samma del av Indiska oceanen som den tidigare bekräftade vrakdelen.
Tidigare i år, i mitten av januari, hittade man även delar i Thailand som kopplades till MH370. Dessa visade sig senare inte tillhöra det försvunna planet.

Amerikanen som tog till sin livsuppgift att hitta vrakdelar och som anser sig ha lyckats hitta flera delar är både hyllad och hatad. En del menar att det är alldeles för skumt att han kunde räkna ut var det fanns vrakdelar och ta med sig anhöriga till personen på det försvunna planer och tillsammans leta och hitta flera. Han har till och med blivit mordhotad av de som anser att hans letande är bluff.

Det är en spännande inblick i alla stora teorier men djupt berörande. Att förlora anhöriga är alltid svårt och när de är försvunna blir det ännu tyngre.

Filmrecension: Världens bästa chef – en mästerlig satir över dagens kapitalism

by

Filmrecension: Världens bästa chef
Betyg 5
Regi Fernando León de Aronoa

En komisk och absurd skildring av överklassens briljanta förmåga att navigera sig fram till succé under alla förhållanden, om konsten att dra på sig en förklädnad av feminism eller mångkulturell approach – allt i syfte att gagna sin egen framgång. Och med en Javier Bardem i sitt esse. Han står för en enastående imponerande briljant insats i rollen som Blanco, chefen som så gärna vill vinna utmärkelsen Världens bästa chef i världens bästa företag. En internationell kritiker på Deadline skrev om Javier Bardems prestation: em>Bardem är fantastisk, omöjlig att ta blicken ifrån.

Blanco styr ett framgångsrikt företag som producerar vågar till industrin. Han har ärvt företag av sin far och har lyckats fortsätta driva det framgångsrikt. Nu har företaget blivit nominerat till pris som Världens bästa företag. Företaget är ett av tre som är kvar i en slutgiltig final-gallring. Blanco styr sitt företag med en paroll att han är som en far åt alla anställda. Han betonar ofta att han och hans fru inte behöver några egna barn eftersom de set på alla anställda som sina barn. Ett jovialisk yttre som han skickligt upprätthåller.

Under den finputsade ytan döljer sig förstås en smart karaktär som vet hur han ska utnyttja situationer och människor för sitt eget bästa. Han lurar de flesta i omgivningen men också sig själv. Han tror säkert att han är den stora pappan till alla. Men han är en skicklig maktspelare och vet hur han ska utnyttja folk, vet vem han ska behålla genom att befordra dem eller genom att hjälpa dem med privata bekymmer.

Denna film är en mästerlig satir över de mäktiga och inflytelserika och med flera nivåer i hur den kan tolkas. Det är en film som jag kommer att se fler gånger och helt klart kommer att hitta massor skickliga detaljer i berättandet. Någonstans läste jag att det är en komedi där kapitalismen står med byxorna nere. Det är exakt rätt ord. Det mäktiga kan behålla sin makt och sitt inflytande för att det är sådana skickliga kameleonter och de som kan ta sig fram och upp är precis de som har dessa egenskaper. Elegant berättat men en lång rad enastående skådespelare med Javier Bardem i täten som en totalt skrupelfri chef.

Denna spanska film var shortlisted Oscar 2022 för bästa internationella film och vann sex priser i 36:e GOYA AWARDS 2022 (Spanska Oscars), i kategorierna: Bästa Film, Bästa Regi, Bästa Manus, Bästa Klipp, Bästa Musik och Bästa Manliga Skådespelare i en huvudroll. Filmen var nominerad i 20 kategorier, ett rekord i Goya Awards historia. Helt enkelt en mästerlig satir över nutidens kapitalism.

Filmrecension: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten – ett måste att se på Tempo

by

Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Betyg 4
Svensk biopremiär under Tempo Dokumentärfestival i mars 2023
Kommer att visas i SVT i april
Regi Martin Widman

En film som har svensk premiär under Tempo Dokumentärfestival och som jag verkligen uppmanar alla att gå och se är: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten.

Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.

Denna finstämda dokumentär om Ola Magnell är en måste att se för alla som är intresserade av svensk musik, tänker jag. Oavsett ålder. Han var en individuell musikskapare som stod för vem han var och inte låtsades vara något annat. Han slog igenom stort med sina två förmodligen mest kända låtar Kliff och Påtalåten. Under tiden då han var mest hajpad verkade han inte så bekväm i rollen som stor rockmusiker.

Han är svår att placera i ett fack, han är vispoet, proggare, trubadur, rockmusiker men mest av allt är han Ola Magnell. Han stack verkligen ut då hans musik kom under 1970-talet. Jag minns hur hans med existentiella inställning och frågeställningar talade till mig och mina vänner på den tiden. De vänner jag hade var ofta, liksom jag, intresserade av existentiella frågor också och inte bara brann för att få ett mer rättvist samhälle med mer inflytande för de som var maktlösa. Internationellt gick ofta den stora proteströrelsen från sextiotalet parallellt med flera olika krav på förändringar, inte bara politiska förändringar. Det innebar till exempel ett uppvaknande av andra andliga eller religiösa tankar än de traditionella kyrkliga och det innebar ett bejakande av personliga tankar kring livets mening. I Sverige tappades dessa delar av studentrörelsen och det rebelliska oftast bort. Ola Magnell var en av de få som kunde lyfta fram sådana tankar.

Denna dokumentär visar hur han fortsatte och gav spelningar runt om i landet också då hans musik inte sålde i stora antal längre. I en intervju med honom blir det så tydligt att medier ofta är fixerade vid vad medier rapporterar om. Den som inte syns i medier tycks inte finnas. Men de flesta syns ju inte i medier.

Också för mig som ändå lyssnat mycket på honom fanns det en hel del nytt i dokumentären. Jag visste inte att han var uppväxt på en bondgård, på Skälby gård i Kalmar. Han föddes i januari 1946 och dog i februari 2020. Det är sorgligt att han fick ur tiden då när han hade börjat bli upptäckt på nytt av svenska musikintresserade i samband med då han På spåret gjorde en cover på Lalehs ”En stund på jorden”.

Ett extra plus är att flera av något yngre musiker som Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij finns med i denna film.

Filmen berättar om Ola Magnell men den berättar också om det svenska samhället och om musikrörelsen under 1970-talet och hur medier fungerar.