Close
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Lukas Dhont
Under barndomsåren är sommaren bästa tiden på året. Inte bara för det varma vädret och långa ljusa dagar – och kvällar – utan för de, vad det kändes som, oändliga loven där tid och möjligheter låg som långa strängar av ax på ett sädesfält. Och det är i en av de strängarna Close, den andra filmen från den belgiska regissören och manusförfattaren Lukas Dhont, tar sin början. Två vänner, Remi och Leo, har i fantastiskt samförstånd och fantasi i perfekt samklang lyckats fly en belägring och undvikit att blivit infångade. De flyr genom blomfältet och vidare till Remi där barndomen och vänskapen aldrig behöver ta slut. I alla fall känns det säkert så för dem båda just där och då.
Men som med allt fint här i världen tar det slut. Både lovet och den enkla villkorslösa vänskapen. Tillbaka i skolan i högre klass börjar det kommenteras om att deras vänskap är lite väl närgången, både lite retsamt av flickorna och något elakare av pojkarna, och även om det inte riktigt funnits något uttalat förhållande – mest för att de är väldigt unga och oskyldiga än – så är det ändå någonting som antyds i de bilder Lukas så vackert målar upp. Och ofta gör han mästerligt så, låter kommunikationen ske genom bilderna och inte nödvändigtvis genom orden som yttras.
För att distansera sig från kanske inte anklagelserna men kommentarerna letar sig Leo in i nya vänskapskretsar och håller Remi på behörigt avstånd. Han är fortfarande snäll mot honom, och avslutar inte deras vänskap, men i sitt försök att balansera nyvunnen populäritet och undvika vidare elaka kommentarer blir han ändå distanserad. Kyligare. Vilket är en hård påminnelse om hur ont det kan göra att växa upp, försöka passa in, utvecklas åt olika håll, och känna vänskapsrelationer falla samman. Jag har absolut känt det, och tror de flesta också har gjort det i någon mån. Och visst svider det. Speciellt som ung och när hormoner rusar samtidigt som en utvecklar ett förstånd att hantera allting med. Tyvärr slutar det inte alltid lyckligt. Som här.
Vemod blir till tragedi och de flesta steg av sorgprocessen. Eller kanske mest förnekelse och ilska, men även förvirrat försök till accepterande också. Både för Leo och Remis mamma Sophie, spelad av den belgiska skådespelerskan Émelie Dequenne – kanske mest känd från Dardenne-brödernas Rosetta (1999) – som försöker balansera sin egna sorg med vänskapsrelationen till Leo som fortsätter besöka dem. Allra mest hjärtskärande blir det när de båda går in i Remis rum för att leka detektiver och försöka ta reda på inte vad utan varför det har hänt. Återigen är det mycket starkt skildrat genom handlingar snarare än att det säger sådant till varandra. Liksom en middagsscen när Leos storebror pratar om sin framtid och Remis pappa brister ut i gråt – underförstått för att han aldrig kommer kunna unna sin egna son allt det. Men de diskuterar det aldrig utan låter bilderna brinna klart som ett starkt ljus. Självklart kräver detta också oerhörda skådespelarinsatser – vilket också samtliga levererar, men kanske då just Leo – spelad av Eden Dambrine, som träffade regissören Lukas under en tågresa där han blev tillfrågad om han ville medverka i en film och genast tackade ja på plats – som lyser allra klarast i hela ensemblen.
Allt som allt är det en mästerlig film som inte riktigt klassar sig som en HBTQ-skildring, eller coming-of-age drama, men som ändå lyckas sända ut så mycket ljus att det belyser så mycket av livet och dess samtidiga smärta och skönhet att det är omöjligt att inte bli berörd och känna med dess karaktärer. Och när filmen är slut känns det som att kliva ur en emotionell berg&dalbana.