Shazam: Fury Of The Gods
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 mars 2023
Regi David F. Sandberg
David F. Sandberg har inte legat på latsidan sedan Shazam hade premiär för fyra år sedan, något som blir extra uppenbart då uppföljaren visar sig vara mer energisk och inspirerad. Nu fanns det ingen anledning till att göra sig alltför bekväm. Den första filmen med Zachary Levi i huvudrollen må ha fått ett relativt varmt mottagande. Men det hade också att göra med det faktum att majoriteten av DC och Warner Brothers projekt som Batman v Superman: Dawn Of Justice och Aquaman utgjort en hälsofara för biopubliken. Shazam var inte någon uppenbarelse, det var ett spontant, lättsamt och aningen tramsigt äventyr. Den största meriten var befrielsen från regissören Zack Snyders döda stämning och vedervärdiga estetik som dominerat samtliga DC-projekt efter den urusla Man Of Steel.
De allmänna förväntningarna inför en uppföljare tycks ha varit ljumma. Att Fury Of The Gods också har försenats lovar inte heller särskilt gott. Samtidigt fortsätter DC och moderbolaget Warner att strukturera om sig själva. Detta har lett till ett smärre kaos där skådespelare och filmserier har torpederats och avförts i samma takt som vallöften. Men Sandberg låter sig inte påverkas av detta. Han har istället gjort sig mer bekväm med materialet och sina skådespelare. Resultatet är en förvånansvärt rolig och energisk film som är bättre än sin föregångare på alla sätt och vis.
Genom att ha klarat av den tradiga och typiska ursprungshistorien – som majoriteten av serietidningsfilmer inkluderar, kan Sandberg nu gå rakt på sak. Han har sett över läget, hittat berättelsens styrka och de inslag han brinner mest för. Tidigt klargörs det att Fury Of The Gods vill vara en kombination av 80-talets kultklassiker som The Goonies – vilket refereras genom en T-shirt i filmen, samt John Hughes The Breakfast Club. Det må förekomma gudar, superkrafter och odjur men Sandberg är snarare intresserad av den skojfriska relationen mellan de unga protagonisterna och deras diverse utmaningar i livet.
Denna dynamik blir än bättre av det tydliga band som finns mellan de unga aktörerna. Det barnsliga buset och syskonbråken kunde ha framstått alltför ordnat och polerat, men visar sig vara filmens största styrka. Humorn är överlag mer balanserad denna gång och det är svårt att inte le då grå skolvardag kolliderar med gudalika förmågor. Sandbergs uppenbara entusiasm inför uppföljaren smittar av sig på samtliga involverade. Det finns inga tankar på att göra något som tänkas ändra sättet vi ser på filmkonsten, istället är det en ren lek där målet är att ha så roligt som möjligt.
Som en renodlad ungdomsfilm med övernaturliga inslag lyckas Fury Of The Gods underhålla samt engagera på ett – acceptabelt, emotionellt plan. Som en polerad och episk actionfilm är resultatet inte detsamma. För även om Sandberg inte verkar känna någon rädsla inför en större budget än sist finns det tydliga inslag som endast verkar existera på uppmaning av bolagscheferna hos Warner. För då Sandberg lämnar staden Philadelphia och tvingas ta sig an de mer storslagna aspekterna förvandlas filmen till något av en julkalender på steroider.
Det hela når någon sorts kritisk massa då den grekiska mytologin och dess inslag ska göra entré. Den spjuveraktiga humorn har även en plats här, men sekvenserna som involverar Lucy Liu och Helen Mirrens två antagonister är mer eller mindre omöjliga att se på. Här transporteras publiken bort ifrån storstaden till fiktiva landskap med tveksamma visuella effekter och ett överflöd av evighetslång exposition. Detta är dock inte i närheten ett lika flagrant fel som det skådespel som serveras. Att Lucy Liu stapplar fram och visar på ett engagemang som känns igen från de stunder då tonåringar tvingas till rumsarrest må vara hänt. Men att den fenomenala Helen Mirren erbjuder sitt sämsta skådespel någonsin lämnar mig faktiskt mållös. Med tanke på att Mirren faktiskt medverkar med viss entusiasm i en rad Fast And Furious-filmer, där karaktären varit mer obetydlig vad gäller substans är häpnadsväckande. Mirren stirrar dött in i kameran och häver ur sig krystade repliker som bryter ny mark vad gäller pinsamhet.
Samma misär drabbar även allt som involverar action med stora doser digitala effekter. Förutom en visuellt snygg sekvens – mot filmens absoluta slut, är actionscenerna genomgående oinspirerade och genomförda utan någon känsla för komposition eller koreografi. Det känns flera gånger som om vi satts i en tidsmaskin – inte av den bra sorten, och tvingas uppleva den terror som var Tim Storys Fantastic Four-filmer. Hela slutet visar sig också vara en lång och menlös actionsekvens som vägrar att ta slut.
Shazam Fury Of The Gods må vara misslyckad som actionfilm, men det går att ha överseende med då resten av projektet lyckas underhålla genom fartfylld humor och en påtagligt glad regissör.
