Film

Emilia Pérez
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi Jacques Audiard

Det finns goda anledningar att ställa frågan om vem Jacques Audiard egentligen är idag, inte personen utan regissören. Där andra framgångsrika regissörer – som gjort succé på anrika filmfestivaler som Cannes eller Telluride, utvecklas och erbjuder både en och annan filmisk godbit, har Audiard mer eller mindre kört fast. Efter det stora genombrottet med den långsamma, stilfulla och våldsamma En Profet har filmskapandet åkt rakt ned i källaren. Det är nu mer än ett årtionde sedan Audiard gjorde en någotsånär relevant film, då med Rust And Bone med Marion Cotillard i huvudrollen. Efter detta har vi fått smaka på filmer vars behag är detsamma som att förtära pappersmassa. The Sisters Brothers, Dheepen och Paris, 13th District var alla tippade att bli festivalfavoriter men visade sig istället vara absolut ingenting. Därför är det förvånande att Audiard fortfarande attraherar sådant intresse. Precis som Faith Akin och Michel Gondry – båda med sitt ursprung i Europa, har Audiard aldrig lyckats hitta tillbaka till samma kvalitetsnivå som gav honom möjligheten att regissera än större – och i efterhand, totalt irrelevanta projekt.

Och Audiard vänder inte den alarmerande trenden med Emilia Pérez, tvärtom fortsätter en kreativ kris som är både beklämmande, plågsam och outhärdligt tråkig att bevittna. En del regissörer har visuella signum, andra narrativa eller tematiska. Audiard är förälskad i det grymma, svåra och traumatiska, saker som visuell flärd eller minnesvärda karaktärer förekommer alltför sällan.

Denna gång är det återigen dags för misär och katastrofalt psykiskt mående centrerat kring Zoe Saldaña och Karla Sofía Gascón. Båda dessa gör dugliga men långtifrån odödliga rolltolkningar, men det är svårt att göra särskilt mycket då Audiard visar tecken på ren och skär kreativ desperation. Till skillnad mot Rust And Bone finns här ingen oförglömlig sekvens som då Marion Cotillard återförenas med späckhuggaren som berövade henne benen, eller den brutala avrättningen i fängelset i En Profet. Audiard har från början ingen som helst aning om vad han skall ta sig till med det ytterst ointressanta material som är filmens manus. Paniken är uppenbar då detta leder till den värsta sortens gimmick-filmskapande. En rad surrealistiska och opassande inslag kastats in i en berättelse som hade mått bra av återhållsamhet.

Sättet Emilia Pérez kastar sig mellan att vara en musikal, tv-såpa och diskbänksrealism skulle ha varit imponerande om det hade gjorts med någon som helst relevans för filmens faktiska innehåll. Istället blir dessa udda inslag endast provocerande exhibitionism där absurditeten är menad att avleda från det faktum att filmens intellektuella och narrativa värde har flytt fältet sedan länge. Att alla musikaliska nummer är förkastliga vad gäller de faktiska sångerna samt sånginsatserna gör det hela till en pina i klass med att behöva julhandla dagen innan dopparedan. Utöver detta är filmen många gånger om så sockersöt att jag blir fysiskt illamående, en specifik sekvens är så banal att jag för ett kort tag tappar den analytiska förmågan. Och precis som alla Audiards filmer är det ännu en gång alltför långt vad gäller speltiden samt utdraget och menlöst vad gäller den tredje akten.

Emilia Pérez är ett bevis på att Jacques Audiard befinner sig i en artistisk kris, en situation så dålig att endast ett mirakel skulle kunna hjälpa.

Flykt och Drömmar
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi Kaisa El Ramly

En tragikomisk roadmovie som är betydligt mer tragisk än komisk. Jag tycker det är svårt att hitta något som är humoristiskt överhuvudtaget. Om det i någon scen är något som är lite roligt är det inte med någon värme utan det är bedrövligt och mörkt. Ja det är mer absurt och brutalt och av och till plågsamt.

Nio människor och en lösspringande hund tar sig fram längs en väg i östra Finland under en sommardag. Där är ett äldre par som spelar en slags teater för sig själv på väg till den plats där deras dotter dog för ett år sedan. De spelar upp en teater för sig själva som ingår i deras sorgbearbetning. Ja sorg kan ta många uttryck och förlusten av ett barn gör ont, djupt in i människor. Ett annat par vi får följa är två artister som är på väg för att uppträda och de har varit kollegor och vänner längre. Fast vänskapen visar sig vara mer falsk. Där är två medelålders systrar som bråkar och är så egoistiska och självcentrerade att de inte ens bryr sig att hjälpa en hund som de kör på. Ett problem med filmen är att dessa sex människor och hunden och ytterligare några karaktärer aldrig kommer oss nära, det är för många berättelser på en gång. Som en krydda över alltihop syns en mystisk äldre man som liftar, iklädd den fulaste brun-rutiga kostym som tänkas kan. Första Halvan av filmen upplevde jag ändå som lovande. Om det hela hade sytts ihop på ett annat sätt kunde filmen blivit mycket bra.

Filmen tar upp existentiella frågor och borrar kring tankar om livets mening och döden, men på ett sätt att jag inte riktigt blir engagerad, trots att det är ämnen som jag ofta kan uppskatta när filmer tar upp. Jag blir mest bara bedrövad och upplever mycket som klichéer. Den har några engagerande scener men som helhet är berättelsen för rörig och det är alltför många trådar som inte följs upp och dessutom är det mest lite för sorgligt – jag blir ledsen av denna film.

Duktiga svenska Ingela Olsson är med i en roll. Hon är som alltid bra, vilken roll hon är gör blir det något bra av den. Flera duktiga finska skådespelare är med och en fin hund – men det hjälper inte när handlingen far iväg åt alldeles för många håll och berättelsen både gör mig sorgsen och rejält arg.

Det är en sådan där finländsk film som är så jättesorglig att jag redan nu kan säga att den kommer att hyllas av andra filmkritiker.