Flykt och Drömmar
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi Kaisa El Ramly
En tragikomisk roadmovie som är betydligt mer tragisk än komisk. Jag tycker det är svårt att hitta något som är humoristiskt överhuvudtaget. Om det i någon scen är något som är lite roligt är det inte med någon värme utan det är bedrövligt och mörkt. Ja det är mer absurt och brutalt och av och till plågsamt.
Nio människor och en lösspringande hund tar sig fram längs en väg i östra Finland under en sommardag. Där är ett äldre par som spelar en slags teater för sig själv på väg till den plats där deras dotter dog för ett år sedan. De spelar upp en teater för sig själva som ingår i deras sorgbearbetning. Ja sorg kan ta många uttryck och förlusten av ett barn gör ont, djupt in i människor. Ett annat par vi får följa är två artister som är på väg för att uppträda och de har varit kollegor och vänner längre. Fast vänskapen visar sig vara mer falsk. Där är två medelålders systrar som bråkar och är så egoistiska och självcentrerade att de inte ens bryr sig att hjälpa en hund som de kör på. Ett problem med filmen är att dessa sex människor och hunden och ytterligare några karaktärer aldrig kommer oss nära, det är för många berättelser på en gång. Som en krydda över alltihop syns en mystisk äldre man som liftar, iklädd den fulaste brun-rutiga kostym som tänkas kan. Första Halvan av filmen upplevde jag ändå som lovande. Om det hela hade sytts ihop på ett annat sätt kunde filmen blivit mycket bra.
Filmen tar upp existentiella frågor och borrar kring tankar om livets mening och döden, men på ett sätt att jag inte riktigt blir engagerad, trots att det är ämnen som jag ofta kan uppskatta när filmer tar upp. Jag blir mest bara bedrövad och upplever mycket som klichéer. Den har några engagerande scener men som helhet är berättelsen för rörig och det är alltför många trådar som inte följs upp och dessutom är det mest lite för sorgligt – jag blir ledsen av denna film.
Duktiga svenska Ingela Olsson är med i en roll. Hon är som alltid bra, vilken roll hon är gör blir det något bra av den. Flera duktiga finska skådespelare är med och en fin hund – men det hjälper inte när handlingen far iväg åt alldeles för många håll och berättelsen både gör mig sorgsen och rejält arg.
Det är en sådan där finländsk film som är så jättesorglig att jag redan nu kan säga att den kommer att hyllas av andra filmkritiker.