Film

Du kan se filmer från Stockholms filmfestival via filmtjänsten Plejmo

4 november, 2016 by Redaktionen

Stockholms filmfestival startar 9 november 2016. För de som inte har möjlighet att komma till huvudstaden under festivalveckan erbjuds Festival on Demand – ett samarbete mellan Stockholms internationella filmfestival och Plejmo. Festival on Demand ger möjlighet att exklusivt se ett urval filmer från festivalen samtidigt som de visas på biograferna.

Ett pressmeddelande berättar mer:
I somras presenterades filmtjänsten Plejmo som ny huvudsponsor för Stockholms filmfestival. Plejmo är en digital filmtjänst som visar film via dator, surfplatta eller Smart-TV .

Nu erbjuder Plejmo och Stockholms filmfestival alla som inte har möjlighet att komma på festivalen tjänsten Festival on Demand, ett smidigt sätt att nå ut i hela landet med kvalitetsfilm. I samarbete med NonStop Entertainment har tre festivalfilmer valts ut och finns tillgängliga på Plejmo exklusivt samtidigt som filmerna visas på Stockholms filmfestival.

– Vi vill ge fler chansen att se utvalda filmer från festivalen genom att föra festivalen utanför Stockholmsregionen. Samtidigt vill vi erbjuda våra kunder en digital festivalupplevelse och ge dem tillgång till kvalitetsfilmer från festivalen, säger Mathias Eglund, Chief Sales & Marketing på Plejmo.

De tre filmerna som visas i år den redan kultfilmsförklarade The Greasy Strangler om en far och son-relation som börjar kantas av trubbel när männen förälskar sig i samma kvinna, Swiss Army Man som sedan premiären på Sundance filmfestival har varit en av årets mest omtalade filmer med Paul Dano och Daniel Radcliffe i oväntade roller och dokumentären Kate Plays Christine där skådespelaren Kate Lynn Sheil sätter sig in i den verkliga karaktären Christine Chubbuck, reportern som begick självmord under en tv-sändning på 1970-talet.

The Greasy Strangler (2016), Jim Hosking, USA, 93 min.
Swiss Army Man (2016), Dan Kwan, Daniel Scheinert, USA, 97 min.
Kate Plays Christine (2016), Robert Greene, USA, 112 min.
Hearts of Darkness (1991), Fax Bahr, USA, 96 min.

The Greasy Strangler och Kate Plays Christine finns tillgängliga på Plejmo mellan 9 november och 20 november. Swiss Army Man finns tillgänglig på Plejmo mellan 9 november och 15 november.

Filmrecension: 3000 nätter – stark film om palestinsk ung kvinna i israeliskt fängelse

4 november, 2016 by Rosemari Södergren

3000 nätter
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 november 2016

Layal är en nygift palestinsk lärare som blir arresterad och oskyldigt dömd till åtta års fängelse efter att hon plockat upp en ung liftande man. Hon hamnar i ett israeliskt kvinnofängelse där palestinska politiska fångar hålls tillsammans med israeliska kriminella. Hon anklagas för att vara terrorist, den unge mannen misstänks för att ligga bakom ett terrordåd. Filmen var den stora vinnaren under Malmö Arab Film Festival 2016. Filmen har hyllats på festivaler världen över, och mottog pris för Bästa Långfilm och Publikens Pris under Malmö Arab Film Festival 2016.

Filmen är ett drama men bygger på verkliga händelser och skildrar på ett förfärande sätt hur palestinska, och för den delen också israeliska fångar, har det i fängelser i Israel. Kvinnorna är sammanfösta i kala rum med lergolv. Fångarna är också uppdelade, palestinierna är för sig och israelerna för sig och de som behandlas sämst är palestinierna.

Även om filmen är ett drama känns den väldigt naturalistisk, nästan dokumentär. Den talar direkt till hjärtat och magen och den känns ärlig och inte förskönande alls. Layal har chansen att bli frikänd om hon ljuger och säger att den unge liftaren hotade henne. I fängelset upptäcker hon snart att hon är väntar barn. Vill hon föda sitt barn i fängelset eller bli fri? Från fängelsechefen får hon hot om att inte få behålla sitt barn om hon inte går med på att spionera på sina palestinska medfångar.

Det är en tung film, svår att se för att jag inser att det är precis så här palestinier i israeliska fängelser har det, idag. Att behandlingen föder hat och motstånd är begripligt, fast vi som lever i en helt annan värld, i ett annat samhälle inte alltid förstår reaktionerna.

Det är en stark film men svår att betygsätta. Den stryker inte mig som tittare medhårs. Den ligger många mil från sagorna från Hollywood.

Regi: Mai Masri
Land: Palestina, Frankrike, Jordanien
År: 2015
Längd: 103 min
Genre: Drama, Verklighetsbaserad

Filmrecension: Jag, Daniel Blake – betyg 5 – en kuslig film om en verklighet som man inte trodde fanns

3 november, 2016 by Birgitta Komaki

Jag, Daniel Blake
Betyg 5

Jag, Daniel Blake är invigningsfilm till Stockholms filmfestival 2016. Ett bättre val kunde inte juryn ha gjort i dessa nyliberala tider. Det är en kuslig film om en verklighet som man inte trodde fanns. Den verklighet som man inte knappt kan förstå om man inte själv är i den. Filmen är gjord av den outtröttlige 80-årige regissören Ken Loach. Med stringent skärpa sätter han ljuset på ett samhälle som krackelerar och där de innanför och utanför har helt skilda utgångspunkter.

När den 59-årige snickaren Daniel Blake drabbas av en hjärtattack förbjuder hans läkare honom att arbeta. Tyvärr anser dock inte försäkringskassans konsultbolag att han uppfyller sjukpoängen för sjukpenning. Han blir hänvisad till jobbsökarbidrag. När den 59-årige snickaren hänvisas till en kurs i att skriva CV ,söka bidrag på dator och ringa försäkringskassan börjar en film som kunde vara en fars om han inte behövde de pengar han söker. Han ringer till myndigheter med timslänga kötider, han går sin CV-kurs och han sitter vid en dator utan reslutat. I en byråkrati där människor sakta mals ner kan inte ens den stolte, rediga och juste Daniel klara sig. Myndigheterna kan alltid hota med sina sanktioner. När han blir vän med den arbetslösa småbarnsmamman Katie försöker han hjälpa henne. Arbetslös och med två barn blir hennes utväg att köa hos den av välgörenhet organiserade matbanken för att slippa svälten.

Det är en gripande film. Många scener är så absurda att man skrattar men skrattet fastnar i halsen. Det är en rak film som många av Ken Loachs filmer. Om verkligheten ser ut så här behövs inga tillkrånglade sidospår. Det är ingen film som får en att fundera länge över vad som är rätt eller fel. Alla med en gnutta av medmänsklighet måste tycka att det är fel på ett system som bryter ner sina medborgare. Man önskar att man kunde säga ” This is England” men tyvärr känns mycket i filmen obehagligt välbekant även här.

Daniel Blake spelas av Dave Johns, en engelsk komiker och stand up artist. En bakgrund som är perfekt för rollen som Daniel Blake, som ofta drar ett skämt för att lätta på stämningen. Katie spelas av Hayley Squires som fick rollen för sin längd och sin arbetarklassbakgrund. Hennes Katie kämpar envetet för sitt och barnens liv trots alla omständigheter.

Ken Loach har fått priset Guldpalmen två gånger och han fortsätter skildra de socialt utsatta. Jag tycker att det är årets bästa film. En film som alla borde se och speciellt politiker och tjänstemän.

Filmrecension: Manchester by the Sea – med mycket Oscar-surr

2 november, 2016 by Rosemari Södergren

Manchester by the Sea
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 december 2016

Den här filmen surrar det en hel del kring om Oscarsstatyetter. Speciellt fokuseras detta surr kring rollen som fastighetsskötaren Lee Chandler som spelas av Casey Affleck. Efternamnet stämmer. Det är en lillebror till den mer inom filmvärlden kände Ben Affleck. Kanske blir detta filmen där lillebror Casey får en stor plats i berömdhetens strålkastare. Också Michelle Williams som hans exfru i filmen lär bli en aspirant filmpriser.

Manchester by the Sea är ett starkt drama om sorg och skuld och om det omöjliga att vrida livet tillbaka efter en katastrof. Sorg, stor outhärdlig sorg är inte något som alla människor drabbas av. Alla får uppleva någon sorg men för många handlar det om de naturliga sorgerna som att förlora farfar eller mormor, eller att misslyckas i en jobbintervju och inte få precis den karriärframgången du fantiserat om. Manchester by the Sea skildrar en man som drabbats av en fruktansvärd tragedi.

Vi får in filmens början se Lee Chandler i sitt roll som fastighetsskötare och vi ser att han gör sitt jobb, men han fjäskar inte för någon och det gör att han råkar i konflikter ofta. Han orkar helt enkelt inte vara så där extra trevlig utan säger som det är, ganska rakt av. Casey Affleck gör den rollen så bra. I vissa scener är det med små, små ögonrörelser han säger så mycket.

Lee Chandler får plötsligt ett dödsbesked. Hans äldre bror har avlidit och när testamentet läses upp visar det sig att Lee får ansvaret för broderns tonårsson.

The film är till största delen inspelad vid havet i Beverly, Gloucester och Salem. Det är fint foto, när Lee är ute till havs med sin bror och brorson känner jag nästan den salta vinden som far mot dem. Filmens starka behållning är dock karaktärerna, så bra spelade av Casey som Lee, Michelle Williams som hans ex-fru och Lucas Hedges som Patrick Chandler, Lees brorson.

Filmen skildrar på ett äkta sätt människor som försöker leva efter att ha drabbats av en tragedi och trots att filmen är producerat av amerikanska intressen är det långt ifrån de ofta förfalskade typiska Hollywood-produktioner där allt löser sig med en ny kärlek. Var och en som själv någon gång drabbats av en stor tragedi kan känna igen reaktionerna hos de drabbade.

Från början var det sagt att Matt Damon skulle samarbeta med regissören och manusförfattaren Kenneth Lonergan men på grund av tidskrockar med andra projekt fick Lonergan ta hela regidelen själv. Det kanske till och med vad till en fördel, för Lonergan har utan tvekan lyckats få skådespelarna att blomstra med små äkta uttryck och berättar en historia som känns långt in i magen på mig och som jag inte riktigt kan glömma utan tänker på av och till länge efteråt.

Filmen ska vara avslutningsfilm på Stockholms filmfestival och det blir en värdig avslutning på en festival som vad jag sett hittills blir en festival med stor betoning på äkthet och trovärdiga berättelser från världens många hörn.

Nordiska rådets filmpris till Louder Than Bombs

2 november, 2016 by Redaktionen

Nordiska rådets prestigefyllda filmpris 2016 tilldelas regissören och manusförfattaren Joachim Trier, manuförfattaren Eskil Vogt och producenten Thomas Robsahm för filmen Louder Than Bombs.

Ett pressmeddelande berättar:
Priset delades ut av Nordiska rådet för trettonde året i rad under en ceremoni i Köpenhamn. Detta är första gången som priset tilldelas en norsk film. Priset består av 350 000 danska kronor som delas mellan Joachim Trier, Eskil Vogt och Thomas Robsahm.

Juryns motivering lyder: Louder Than Bombs är en skarp, fyndig och visionär film om en familj som faller sönder under åren efter mammans och hustruns död. Joachim Trier och hans team har begått en konstnärlig bedrift som är uttryck för berättarkonst på en helt ny nivå. Den komplexa strukturen, det emotionella djupet och förmågan att krossa klichéer borde göra detta verk till ett obligatoriskt studiematerial på filmskolor världen över.

Louder Than Bombs var 2015 den första norska filmen på 36 år som tävlade om Guldpalmen på Cannes Filmfestival. Den såldes därefter till hela 92 länder. Filmen mottog också The Cannon Awards för Bästa regi, Bästa originalmanuskript och Bästa foto på Kosmorama-Trondheim International Film Festival 2015. Samma år vann den också Bronshästen för Bästa film på Stockholm Internationella Filmfestival.

Joachim Trier (f.1974) inledde sin karriär som tonåring med att göra skateboard-filmer. Han utbildade sig sedan på danska European Film College och brittiska National Film & Television School. 2006 långfilmsdebuterade han med Repris, en film som fick branschtidningen Variety att utse honom till en av ”10 directors to watch”. Uppföljaren Oslo 31 augusti premiärvisades på filmfestivalen i Cannes och befäste hans position som en av de mer intressanta regissörna att hålla ögonen på. Louder Than Bombs är hans första engelskspråkiga film.

Louder Than Bombs hade svensk biopremiär den 18 december 2015 och finns utgiven på DVD och VoD av TriArt Film.

Film

Footer

Om oss