Manchester by the Sea
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 december 2016
Den här filmen surrar det en hel del kring om Oscarsstatyetter. Speciellt fokuseras detta surr kring rollen som fastighetsskötaren Lee Chandler som spelas av Casey Affleck. Efternamnet stämmer. Det är en lillebror till den mer inom filmvärlden kände Ben Affleck. Kanske blir detta filmen där lillebror Casey får en stor plats i berömdhetens strålkastare. Också Michelle Williams som hans exfru i filmen lär bli en aspirant filmpriser.
Manchester by the Sea är ett starkt drama om sorg och skuld och om det omöjliga att vrida livet tillbaka efter en katastrof. Sorg, stor outhärdlig sorg är inte något som alla människor drabbas av. Alla får uppleva någon sorg men för många handlar det om de naturliga sorgerna som att förlora farfar eller mormor, eller att misslyckas i en jobbintervju och inte få precis den karriärframgången du fantiserat om. Manchester by the Sea skildrar en man som drabbats av en fruktansvärd tragedi.
Vi får in filmens början se Lee Chandler i sitt roll som fastighetsskötare och vi ser att han gör sitt jobb, men han fjäskar inte för någon och det gör att han råkar i konflikter ofta. Han orkar helt enkelt inte vara så där extra trevlig utan säger som det är, ganska rakt av. Casey Affleck gör den rollen så bra. I vissa scener är det med små, små ögonrörelser han säger så mycket.
Lee Chandler får plötsligt ett dödsbesked. Hans äldre bror har avlidit och när testamentet läses upp visar det sig att Lee får ansvaret för broderns tonårsson.
The film är till största delen inspelad vid havet i Beverly, Gloucester och Salem. Det är fint foto, när Lee är ute till havs med sin bror och brorson känner jag nästan den salta vinden som far mot dem. Filmens starka behållning är dock karaktärerna, så bra spelade av Casey som Lee, Michelle Williams som hans ex-fru och Lucas Hedges som Patrick Chandler, Lees brorson.
Filmen skildrar på ett äkta sätt människor som försöker leva efter att ha drabbats av en tragedi och trots att filmen är producerat av amerikanska intressen är det långt ifrån de ofta förfalskade typiska Hollywood-produktioner där allt löser sig med en ny kärlek. Var och en som själv någon gång drabbats av en stor tragedi kan känna igen reaktionerna hos de drabbade.
Från början var det sagt att Matt Damon skulle samarbeta med regissören och manusförfattaren Kenneth Lonergan men på grund av tidskrockar med andra projekt fick Lonergan ta hela regidelen själv. Det kanske till och med vad till en fördel, för Lonergan har utan tvekan lyckats få skådespelarna att blomstra med små äkta uttryck och berättar en historia som känns långt in i magen på mig och som jag inte riktigt kan glömma utan tänker på av och till länge efteråt.
Filmen ska vara avslutningsfilm på Stockholms filmfestival och det blir en värdig avslutning på en festival som vad jag sett hittills blir en festival med stor betoning på äkthet och trovärdiga berättelser från världens många hörn.