Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Maria by Callas – en måste-se-film för alla som älskar musik och i synnerhet opera

by

Maria By Callas
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
Regi Tom Volf

Maria Callas var 1900-talets och kanske också tidernas främsta sopran. Framför allt sjöng hon på operascenerna. Innerst inne bar hon på en dröm om ett annat liv, bortom det hyllade som artist. Innerst inne drömde hon om att få ha en familj och barn. I denna berörande dokumentärfilm kommer vi henne mycket nära. Och givetvis är det en måste-se-film för alla som älskar opera. Vi får se henne framföra flera av världens vackraste arior. När hon framför den berömda arian ur Carmen står tiden still och jag bara lyssnar, ser och känner tidens vingslag stå stilla.

Det är ett imponerande arbete som ligger bakom med att sätta ihop och få fram filmklipp från hennes uppträdanden världen över och med intervjuer med henne och klipp ur tidningar. Tidigare okänt arkivmaterial har färglagts och fått nytt liv, och jämte Maria Callas medverkar de digniteter som omgav henne; Marilyn Monroe, JFK, Grace Kelly och Elisabeth Taylor. Maria Callas skärpa, talang och stjärnglans framträder med all tydlighet i denna grandiosa musikupplevelse till film, i regi av Tom Volf.


Hon kallades La Divina (den gudomliga) och hon var så stor, så berömd att när hon efter många års frånvaro från den amerikanska operascenen Metropolitan återkom dit då köade människor utanför biljettförsäljningen i dagar, så som hängivna fans till Bruce Springsteen gör idag.

Maria Callas föddes i USA men hennes föräldrar var greker som återvände till Grekland innan hon blev tonåring. Som trettonåring kom hon in på musikkonservatoriet i Aten. Hon var lång och kunde därför uppge att hon var äldre, kravet för att få komma in var att ha fyllt 17 år. Dör började hennes enastående karriär. ”Men det var mamma som tvingade mig”, säger hon själv. ”Det var mamma som absolut ville att jag skulle ha en karriär”.

Det är omöjligt att ha en yrkeskarriär och samtidigt familj som kvinna, säger hon vid flera tillfällen i filmen. Det var säkert mycket svårare då. Dokumentären är intressant inte bara för att vi får komma henne närmare utan också för att den är ett tidsdokument som säger något om livet och samhället då, under 1900-talets mitt, vilket inte var så himla länge sedan. Alla bra dokumentärer säger något mer än berättar om den person som är i fokus.

Hon var i blåsväder i medier ibland och fick hårda reaktioner när hon ställde in framträdanden. Vid ett tillfälle hade hon fått en halsinfektion men senare i livet skulle jag med utblick från vår tid tolka det som att hon fått det vi idag kallar utbrändhets-depression. Det var ett begrepp jag inte tror det talades om då överhuvudtaget. Hon kom i stor konflikt med chefen på Metropolitan Opera i New York och blev utsparkad därifrån. Vem som har rätt och vem som har fel i den konflikten spelar inte så stor roll. Vi får höra Maria Callas version. Ja det gör inget. Filmen utgår mycket från henne och som i de flesta konflikter finns det flera versioner.

Tycker du om musik och i synnerhet opera – då är den Maria by Callas en film du måste se.

Filmrecension: Beast – kanske sommarens bästa thriller

by

Beast
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 juli 2018
Regissör Michael Pearce

När Moll (Jessie Buckley) möter Pascal (Johnny Flynn) blir det ett livsavgörande möte. Hon dras till det vilda och farliga i honom. Hon är själv en flicka med ett mörker. Hennes utstrålning är stark trots att hon är pressad och illa behandlad av en mor (Geraldine James) utan all värme. I konkurrens med en söt behagfull syster som charmig men harmlös blir omtyckt av alla är hon den udda. Hos Moll finns en botten, en mörk och djup botten trots den i början lugna ytan. Att hon har ett förflutet med problem där hon huggit en flicka med en sax får hon leva med.

Men vad skall framtiden bli? När hon träffar Pascal blir han en väg ut och de dras till varandra. Att tre flickmord har skett i trakten och att han är en främling skapar många frågor. I en vacker natur vid havet utspelas både kärlek och drama. Han är den oborstade killen som inte anpassar sig efter sällskapsliv och skjuter kaniner trots förbud. Som inte bryr sig om några sociala spelregler och inte bryr sig om någon utom Moll. Som visar den mjuka sidan mot henne men också den farliga. Men är han skyldig eller oskyldig till flickmorden?

En mycket bra film där inget är som man väntar sig. Med skräcken på lur och flickmord och poliser men också vardagliga händelser blir det en extraordinär film. Inget är entydigt och beroendet mellan Moll och Pascal varierar. Bra att det inte är en film om en snäll flicka som skall omvända en elak pojke. Här är hela historien som en saga – en verklig saga med kärlek och grym död. Moll är en flicka som har hållits tillbaka länge men plötsligt visar kraften som finns.

Hennes röda hår och allvarliga ansikte skapar en person som man minns och engagerar sig i. Jessie Buckley ger henne många dimensioner. Hon visar hennes längtan ut från sin kvävande familj och hennes kärlek till Pascal. Men också tvivlet och styrkan att stå emot samhällets tryck. Johnny Flynn matchar henne. Geraldine James som modern och Tristan Gravelle som polisen Clifford gör också bra skådespelarprestationer.

Den speciella naturen på Jersey blir bakgrund till en historia som utspelar sig på landet. Ett samhälle där alla känner till alla och en utifrån kommande är något suspekt.

Scenografin och fotot är fantastiskt. Det är regissören Michael Pearce långfilmsdebut och han har skapat en historia med spänning och dramatik och mycket psykologi. En film som håller intresset och spänningen kvar från första till sista scenen.

Filmrecension: Den blomstertid nu kommer – en katastrofal katastroffilm

by

Den blomstertid nu kommer
Betyg 1
Världspremiär i Norrköping 18 juni 2018 – övriga orter 20 juni

Den blomstertid nu kommer är en svenskproducerad thriller och katastroffilm som jag så gärna skulle vilja kunna hylla eftersom den är skapad av ett mindre filmteam. Tyvärr. Det här är en katastrofal katastroffilm, en riktig skräpfilm. Jag är ledsen.

Bakom filmen ligger filmkollektivet Crazy Pictures som fick idén till att göra en svensk katastroffilm när de satt och spånade idéer en måndag i september 2010 och varningssignalen Hesa Fredrik ljöd över Norrköping. Signalen testades vid det tillfället. Filmkollektivet samlande in startpengar via Kickstarter, berättar de för Dagens Nyheter i en intervju. De bad tydligen sina fans om 300.000 kr och fick in hela 800.000 kr. Så, ja, ni förstår, en sådan film vill jag ju gilla.

Handlingen har två spår: en ung man, Alex, växer upp med en fruktansvärt våldsam och elak pappa. Efter en vidrig julafton då pappa slagit sönder Alex så önskade julklapp lämnar mamman familjen. Efter ett tag lämnar Alex också pappan och drar till Stockholm. Snabbt hoppar handlingen fram och Alex är en vuxen man med en storartad karriär som pianist. Midsommar närmar sig och Alex har ett ärende till sin barndomsby och då drabbas Sverige av gigantiska terrorattacker. Först två stora sprängningar i Stockholm med hundratals döda och ett tag efter börjar människor köra som galningar med bilar och TV, internet och telefonnätet ligger nere och en rad mystiska attacker sker runt om i landet.

Jo det kunde ha fungerat. Att människor lever sig liv och är uppfyllda av sina svårigheter och konflikter samtidigt som en stor attack på landet sker – visst, det finns dramaturgiskt material att utveckla. Men det är för mycket som inte fungerar.

32-årige skådespelaren Christoffer Nordenrot spelar Alex som sextonåring. Det fungerar inte. Trots att han tydligen hade hetsbantat för att se ut som en smal tonåring. Det syns för tydligt att det är en vuxen man i rollen.
Filmen har en hel del tekniska missar som ett flygplan som störtar med en person som pilot och sekunden efter sitter den personen i ett litet förråd och tittar på en trasig gitarr.
Dessutom är det omöjligt när slutscenen sker och pappan är en av de som ska rädda situationen och vara hjälte när han är så osympatisk och är en man som misshandlar. Alex är inte särskilt sympatisk heller och är förstås skadad av sin uppväxt och så fort det är något problem sticker han bara. Filmen förlorar på att det är så omöjligt att känna sympati och engagemang för filmens hjältekaraktärer.

Vi får heller aldrig någon förklaring alls till vem som ligger bakom attackerna. Det är rejält svårt att tro på att någon grupp eller nation skulle genomföra en attack som dödar och skadar så många utan att det skulle komma fram vem som står för det.

Det är för mycket som inte stämmer för att jag ska ta till mig filmen.
—

Tillägg: Det råder delade meningar om filmen berättar vilken nation som ligger bakom attackerna i filmen. Caroline Hainer, filmkritiker på SVT, ger filmen betyg 3 och skriver:
Det första som attackeras av de oidentifierade men troligtvis ryska krafterna är telefonnäten och sedan datanäten. Det är ett troligt scenario eftersom ett folk utan möjlighet att slå larm är ett försvagat folk.

Filmrecension: Love Simon – en jättefin film

by

Love Simon
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 juni 2018

En jättefin film, mycket balanserad och det känns som att jag är med i filmen och det är verkligheten.

Love Simon skildrar en annorlunda och en riktigt bra kärlekshistoria. Livet för den unge Simon är komplicerat. Han är gay men det har han inte berättat för någon.

På nätet får han kontakt med en person som han inte vet något om, mer än att hen går i hans egen skola. Via nätet blir han mer och mer kär. Han bestämmer sig för att reda ut situationen.

Jo det är en amerikansk film, en Hollywoodfilm – och har en del av de obligatoriska Hollywood-maneren ända in till slutet, men trots det är det en riktigt, riktigt bra film. En film med mycket hjärta.

En engagerande film på flera sätt om att vilja passa in, att vilja vara som alla andra – något de flesta tonåringar säkert känner igen sig i. En ärlig film som visar hur brutala tonåringar kan vara mot varandra och framförallt hur de kan behandla människor som sticker ut och inte är som alla andra.

Filmen skildrar också föräldrarnas reaktioner på ett bra sätt. Vi förstår att reaktionerna har flera bottnar. Att bara lämna rummet kan betyda så mycket – som att skämmas över att inte ha förstått.

En stark film som jag hoppas många, många både ungdomar och föräldrar väljer att se.

I rollerna: Nick Robinson, Jennifer Garner, Josh Duhamel, Katherine Langford, Alexandra Shipp

Filmrecension: Teheran tabu – ett mästerverk

by

Teheran tabu
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juni 2018
Regi Ali Soozandeh

Årets bästa film. Stark och helt enkelt ett mästerverk: bilderna, berättelsen, dramaturgin, animationstekniken (rotoscoping) – en film som helt enkelt förför mig och jag glömmer totalt att jag sitter i en biosalong. Jag känner med de olika karaktärerna, jag är med där i filmen, känns det som. Denna filmen tänker jag se om, flera gånger.

Alla som flirtar med kvinnoförtryck i olika former borde se Teheran tabu. Den visar vad som händer i ett samhälle där människorna och framför allt kvinnor är ofria, förtryckta. Samtidigt ger filmen hopp för den visar hur människor också i de mest ofria sammanhang söker och ibland också hittar vägar förbi myndigheternas kontroll. Det bor en längtan efter frihet inne i oss alla, till och med en liten kattunge.

Handlingen utspelar sig i Teheran och vi får följa några människor som lever under det iranska samhällets förtryckande regler. Sexåriga stumme pojken Elias måste följa med sin mamma när hon tar kunder som prostituerad. Hon måste försörja sin son eftersom hennes man sitter i fängelse. Hennes liv begränsas starkt av att mannen vägrar skriva under skilsmässopappren och därmed är hon tvungen att fortsätta vara gift. En annan ung kvinna lever som en tjänsteflicka åt sin make och hans föräldrar som hon tvingas passa upp. Hon vill arbeta och lyckas få ett jobb, men eftersom hennes man vägrar skriva under arbetsavtalet får hon inte jobba.

Vi får så hur en ung kvinna och en man som går hand i hand grips av polis. Eftersom de inte är gifta får de inte röra vid varandra. Vi får följa en ung man som vill skapa musik digitalt men inte får utgivningstillstånd får sin musik, den anses inte tillräckligt trogen religion – och vi får se hur skriftlärda som har makten kan mutas och hur korrumperat hela samhällssystemet blir i en diktatur. Att Iran är en diktatur är uppenbart och att den tolkningen av religionen islam som är lag där betyder kvinnoförtryck. Jag önskar att de som i Sverige hävdar att burka eller andra islamska krav på kvinnors klädsel är frihet ser filmen och sedan tänker. Kravet på kvinnor att dölja sig är inte tillkommit för kvinnornas skull.

Att förtrycka kvinnor och begränsa deras liv har svallvågor som drabbar också männen. Det visar filmen på flera sätt.

Filmen som är animerad på ett oerhört skickligt sätt med en metod som heter rotoscoping som är en animationsteknik där animatören ritar över bilden för att förändra den, bild för bild. Det gör att filmen känns ännu mer verkligt trots att den till stor del är animerad. Anledningen till att regissören Ali Soozandeh beslutade för att använda den tekniken är att det var otänkbart att få tillstånd att spela in filmen i Teheran. Inte heller Marocco eller Jordanien gav den rätta känslan.

Konstnärligt och mycket berättas på andra plan är dialogen. Det är bilderna, motiven, dialogen – allt samverkar och gör detta till ett mästerverk. Det här är en film jag tänker se flera gånger.