Teheran tabu
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juni 2018
Regi Ali Soozandeh
Årets bästa film. Stark och helt enkelt ett mästerverk: bilderna, berättelsen, dramaturgin, animationstekniken (rotoscoping) – en film som helt enkelt förför mig och jag glömmer totalt att jag sitter i en biosalong. Jag känner med de olika karaktärerna, jag är med där i filmen, känns det som. Denna filmen tänker jag se om, flera gånger.
Alla som flirtar med kvinnoförtryck i olika former borde se Teheran tabu. Den visar vad som händer i ett samhälle där människorna och framför allt kvinnor är ofria, förtryckta. Samtidigt ger filmen hopp för den visar hur människor också i de mest ofria sammanhang söker och ibland också hittar vägar förbi myndigheternas kontroll. Det bor en längtan efter frihet inne i oss alla, till och med en liten kattunge.
Handlingen utspelar sig i Teheran och vi får följa några människor som lever under det iranska samhällets förtryckande regler. Sexåriga stumme pojken Elias måste följa med sin mamma när hon tar kunder som prostituerad. Hon måste försörja sin son eftersom hennes man sitter i fängelse. Hennes liv begränsas starkt av att mannen vägrar skriva under skilsmässopappren och därmed är hon tvungen att fortsätta vara gift. En annan ung kvinna lever som en tjänsteflicka åt sin make och hans föräldrar som hon tvingas passa upp. Hon vill arbeta och lyckas få ett jobb, men eftersom hennes man vägrar skriva under arbetsavtalet får hon inte jobba.
Vi får så hur en ung kvinna och en man som går hand i hand grips av polis. Eftersom de inte är gifta får de inte röra vid varandra. Vi får följa en ung man som vill skapa musik digitalt men inte får utgivningstillstånd får sin musik, den anses inte tillräckligt trogen religion – och vi får se hur skriftlärda som har makten kan mutas och hur korrumperat hela samhällssystemet blir i en diktatur. Att Iran är en diktatur är uppenbart och att den tolkningen av religionen islam som är lag där betyder kvinnoförtryck. Jag önskar att de som i Sverige hävdar att burka eller andra islamska krav på kvinnors klädsel är frihet ser filmen och sedan tänker. Kravet på kvinnor att dölja sig är inte tillkommit för kvinnornas skull.
Att förtrycka kvinnor och begränsa deras liv har svallvågor som drabbar också männen. Det visar filmen på flera sätt.
Filmen som är animerad på ett oerhört skickligt sätt med en metod som heter rotoscoping som är en animationsteknik där animatören ritar över bilden för att förändra den, bild för bild. Det gör att filmen känns ännu mer verkligt trots att den till stor del är animerad. Anledningen till att regissören Ali Soozandeh beslutade för att använda den tekniken är att det var otänkbart att få tillstånd att spela in filmen i Teheran. Inte heller Marocco eller Jordanien gav den rätta känslan.
Konstnärligt och mycket berättas på andra plan är dialogen. Det är bilderna, motiven, dialogen – allt samverkar och gör detta till ett mästerverk. Det här är en film jag tänker se flera gånger.
