Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Katastroffilm

Filmrecension: Avgrunden – Kiruna i fokus

by

Avgrunden
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Richard Holm
Manus Richard Holm, Robin Sherlock Holm och Nicola Sinclair
I rollerna Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén, Felicia Maxime, Tintin Poggats Sarri och Edvin Ryding

En familj i total upplösning, familjemedlemmar som inte kan tala med varandra utan bara bråkar och hamnar mitt i en katastrof och plötsligt väcks sammanhållningen och de måste kämpa tillsammans. Ett tema vi sett förr, ett långt ifrån ovanligt tema för en film. Det speciella den här gången är att den utspelas i Kiruna, på svensk mark. Avgrunden, en svensk katastroffilm, utspelar sig i och omkring Kiruna och järnmalmsgruvan i Kiirunavaara.

Stora delar av staden Kiruna har tvingats flytta. Det är i verkligheten och filmen bygger på detta faktum. Anledningen till att staden måste flytta beror på gruvindustrin.

Wikipedia berättar om bakgrunden till flytten:
Gruvbrytningen i Kiirunavaara sker under jord med så kallad skivrasbrytning. Det innebär att man spränger loss och lastar ut järnmalmen underifrån malmkroppen. Gråberget får sedan fylla igen det tomrum som malmen lämnar efter sig. Malmkroppen i Kiirunavaara lutar i ungefär 60 grader in mot Kiruna. Den bergmassa som ligger ovanpå malmkroppen kallas hängvägg, medan den som malmkroppen vilar på kallas liggvägg. Lutningen hos malmen gör att gråberg från hängväggen rasar in och fyller igen hålrummen som bildas vid malmbrytningen. Spänningar i berget gör att berget ovanför spricker och successivt följer med nedåt. Förskjutningen sprider sig uppåt och markdeformationer uppstår vid markytan, vilka med tiden utvecklas till sprickor.
Kiruna ligger på hängsidan och det är på grund av detta som staden måste flyttas, för att inte förstöras av markförskjutningarna.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i Kiirunavaaragruvan. Hennes ex är en av cheferna i gruvan. Om exet nu ska kallas ex är en definitionsfråga. Frigga har haft sex månader på sig att skicka in skilsmässopappren. Hennes relationer till både ex, son, dotter och nya pojkvännen är minst sagt rörig. Sonen, Simon, har födelsedag men är försvunnen, han har varken sovit över hos mamman eller pappan. Både Frigga och exet tar dock rätt lätt på att sonen inte sovit hemma och ingen vet var han är. Åtminstone till en början. Det är där någonstans filmen gör att det är svårt att identifiera sig med Frigga eller övriga familjemedlemmar.

När marken börjar rämna tar Frigga det lätt till en början och beger sig till gruvan för att undersöka vad som händer. Det är en katastroffilm och därför är det klart att det rasar mer och mer och kampen för att överleva startar.

Att skildra en katastrof utifrån några karaktärer är ett vanligt grepp och rätt nödvändigt för att vi alls ska bli engagerade i katastrof- eller skräckfilmer. Tyvärr tycker jag inte att det fungerar i Avgrunden. Det är svårt att känna för huvudkaraktärerna. Det gör att filmen blir seg och det är inte ens spännande när familjemedlemmarna kämpar för sina liv. Regissören har inte hunnit bygga upp någon känsla hos mig för familjemedlemmarna.

Det är också ett rätt utnött knep att låta föräldrar gräla och bråka med sina barn strax före en stor katastrof. Att karaktärerna dessutom kan springa rakt in mot det som är livsfarligt är orealistiskt eller fullständigt idiotiskt. Det är samma fenomen som många skräckfilmer bygger på att karaktärerna springer rakt in i faran. Vi har sett det förr, om och om igen.

Jag skulle tro att intresset från andra länder kan vara stort för en katastroffilm från Sverige. Att den utspelas på en plats där en stor del av staden tvingats flytta på grund av gruvan fångar säkert intresset. Det är kul att se svensk film börja ta plats internationellt i fler kategorier är kriminalserier. Det är ett skäl till att denna film ändå får betyg 3. Ett annat skäl är att det är kul att se flera av de nya yngre skådespelarna som Edvin Ryding, kronprinsen i tv-serien ”Young Royals”, här i en annan slags roll.

Avgrunden har spelas in dels på plats i Kiruna och dels i Tammerfors i Finland, där många av interiörscenerna i gruvan spelats in. Joakin Hansson, filmens producent berättar:
– Kiruna är den viktigaste platsen för historien vi vill berätta. Därför har det också varit viktigt för oss att kunna spela in på plats. Men för att kunna genomföra filmen och maximera både berättandet och kvalitén filmar vi i ytterligare tre europeiska länder.

Jag beundrar ambitionerna och det mest spännande är egentligen att den spelats in till viss del i Kiruna, vilket ger filmen en liten extra nerv. Tänk om det faktiskt skulle kunna hända?

Filmrecension: Godzilla II – King of the Monsters – allt på full volym och dessemellan sötsliskigt snusförnuft

by

Godzilla II – King of the Monsters
Betyg 1
Svensk biopremiär 29 maj 2019

Allt på full volym, i ett och om och om igen: monster som slåss, människor som springer i panik och dessemellan korta andningspauser med värsta sentimentala sliskiga sockersöta snusförnuftiga visdomsord om livets mening. Suck. Jag inser att jag är fel målgrupp för en katastroffilm som Godzilla II – King of the Monsters. Jag gillar filmer som inte berättar allt och inte skriker ut allt utan där det finns en hel del under ytan och där dramat kan tolkas på flera nivåer. Och det stämmer ju inte på den här Hollywoodprodukten.

Det räcker inte att filmen är påkostad och har skickliga datorprogrammerare som skapat monstren och alla katastrofscener och en lång rad förmodar välbetalda skådespelare. Deras roller har  inte varit så avancerade: de har fått använda två uttryck, att de förskräckta ut och däremellan puttinuttigt gulliga.

En rolig detalj i filmen var dock tidigt i filmen då dottern, Madison Russell, och mamma Emma i familjen Russell, handlingen kretsar till, befinner sig i en underjordisk hall med ett stort forskningsprojekt där ett monster som varit medvetslöst eller i djup sömn väckts till liv. Mamman som är forskare har utvecklat ett program som kan kommunicera med monstret. Då kommer inkräktare med vapen och kidnappar mamman och hennes dator. Ledaren för denna grupp inkräktare spelas av Charles Dance, som spelar Tywin Lannister i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. För er som följt Game of Thrones vet ni hur grym denna pappa är. Hans dotter Cersei och dotterson (och för den delen samtidigt sonson) Joffrey var två grymma, hemska härskare på Järntronen. Så fort Charles Dance dök upp i den rollen förstod jag i alla fall vem som var en av filmens bovar.

En bit en i filmen får vi dessutom höra hans karaktär, Jonah Alan, säger ”Länge leve kungen” och det till det hemskaste monstret. Lite kul.

Men att blinka till andra populärkulturfenomen räcker inte för att en film ska tilltala mig. Grunden är att filmens handling säger mig något och att den berättas på ett sätt som inte skriker hela tiden.

I Godzilla-filmen som denna är en slags fortsättning på försvann Godzilla ner i havet och inget vet vart han tagit vägen. Fast nu visar det sig att en forskargrupp haft koll på honom hela tiden. Och inte bara på honom. Det finns många gömda sovande monster runt om på jorden. Teorin är att dessa monster levde på jorden för många många år sedan. En del forskare tror till och med att under en tid har också människor levt samtidigt med dem och monstren och människor har kunna existera samtidigt. De gamla sagorna om drakar ska i själva verket handla om dessa monster.

Det finns andra som också är intresserade av att väcka monstren till liv för de är trötta på mänskligheten som förstör vår jord. Så blir det en rörig kamp på hög volym. Olika forskargrupper med enorma tillgångar till flygplan och vapen och amerikanska myndigheter, alla jagar monstren men med olika syften.

Att monstren är en metafor för naturens krafter är uppenbart och människan måste lära sig att samverka med naturen om jorden inte ska gå under – är filmens sensmoral. Det är fint och värt att ta till sig men det gör inte filmen bättre för mig. Men den som älskar när allt spelas på högsta volym och det brinner och monster slåss – den har väl en högtidsstund i biosalongen.

Filmrecension: Den blomstertid nu kommer – en katastrofal katastroffilm

by

Den blomstertid nu kommer
Betyg 1
Världspremiär i Norrköping 18 juni 2018 – övriga orter 20 juni

Den blomstertid nu kommer är en svenskproducerad thriller och katastroffilm som jag så gärna skulle vilja kunna hylla eftersom den är skapad av ett mindre filmteam. Tyvärr. Det här är en katastrofal katastroffilm, en riktig skräpfilm. Jag är ledsen.

Bakom filmen ligger filmkollektivet Crazy Pictures som fick idén till att göra en svensk katastroffilm när de satt och spånade idéer en måndag i september 2010 och varningssignalen Hesa Fredrik ljöd över Norrköping. Signalen testades vid det tillfället. Filmkollektivet samlande in startpengar via Kickstarter, berättar de för Dagens Nyheter i en intervju. De bad tydligen sina fans om 300.000 kr och fick in hela 800.000 kr. Så, ja, ni förstår, en sådan film vill jag ju gilla.

Handlingen har två spår: en ung man, Alex, växer upp med en fruktansvärt våldsam och elak pappa. Efter en vidrig julafton då pappa slagit sönder Alex så önskade julklapp lämnar mamman familjen. Efter ett tag lämnar Alex också pappan och drar till Stockholm. Snabbt hoppar handlingen fram och Alex är en vuxen man med en storartad karriär som pianist. Midsommar närmar sig och Alex har ett ärende till sin barndomsby och då drabbas Sverige av gigantiska terrorattacker. Först två stora sprängningar i Stockholm med hundratals döda och ett tag efter börjar människor köra som galningar med bilar och TV, internet och telefonnätet ligger nere och en rad mystiska attacker sker runt om i landet.

Jo det kunde ha fungerat. Att människor lever sig liv och är uppfyllda av sina svårigheter och konflikter samtidigt som en stor attack på landet sker – visst, det finns dramaturgiskt material att utveckla. Men det är för mycket som inte fungerar.

32-årige skådespelaren Christoffer Nordenrot spelar Alex som sextonåring. Det fungerar inte. Trots att han tydligen hade hetsbantat för att se ut som en smal tonåring. Det syns för tydligt att det är en vuxen man i rollen.
Filmen har en hel del tekniska missar som ett flygplan som störtar med en person som pilot och sekunden efter sitter den personen i ett litet förråd och tittar på en trasig gitarr.
Dessutom är det omöjligt när slutscenen sker och pappan är en av de som ska rädda situationen och vara hjälte när han är så osympatisk och är en man som misshandlar. Alex är inte särskilt sympatisk heller och är förstås skadad av sin uppväxt och så fort det är något problem sticker han bara. Filmen förlorar på att det är så omöjligt att känna sympati och engagemang för filmens hjältekaraktärer.

Vi får heller aldrig någon förklaring alls till vem som ligger bakom attackerna. Det är rejält svårt att tro på att någon grupp eller nation skulle genomföra en attack som dödar och skadar så många utan att det skulle komma fram vem som står för det.

Det är för mycket som inte stämmer för att jag ska ta till mig filmen.
—

Tillägg: Det råder delade meningar om filmen berättar vilken nation som ligger bakom attackerna i filmen. Caroline Hainer, filmkritiker på SVT, ger filmen betyg 3 och skriver:
Det första som attackeras av de oidentifierade men troligtvis ryska krafterna är telefonnäten och sedan datanäten. Det är ett troligt scenario eftersom ett folk utan möjlighet att slå larm är ett försvagat folk.