Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Blackkklansman – sätter sig i magen

by

The Blackkklansman
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 september 2018
Regi Spike Lee

En film som sätter sig i magen ger en obehaglig känsla som inte går att skaka av sig. Även om den är rolig av och till är det mörk humor som berättar om skuggsidan av samhället, om det vi inte vill se och i synnerhet om rasismen i USA – men den varnar för vad som växer fram runt om i världen och i Europa och i Sverige också.

Den högst specielle amerikanska regissören Spike Lee är tillbaka med en redan omtalad och prisad film, The Blackkklansman. Filmen bygger på verkliga händelser, sann och rent otroliga. På filmfestivalen i Cannes fick filmen Juryns stora pris (som ofta kallas andra pris då första pris, Guldpalmen, gick till den japanska filmregisören Hirokazu Kore-Edas film Shoplifters).

Handlingen i The BlacKkKlansman utspelar sig i 1970-talets USA son var en kaosartad tid då många grupper kämpade för medborgliga rättigheter. Den första svarta polisen i Colorado Springs, Ron Stallworth, lyckas tillsammans med några kollegor infiltrera den lokala Ku Klux Klan-gruppen. John David Washington är perfekt i rollen som Ron Stallworth.

Flera scener lockar till skratt, det är av och till roligt men samtidigt makabert och skrämmande att höra vit makt-människor, att höra hur de pratar. Är det ironiskt och överdrivet skildrat eller är detta sanningen? Det är otäckt. Detta hat mot människor med annan hudfärg eller mot människor med annan religiös bakgrund som judar.

Ron Stallworth lyckas till och med via telefon få en långvarig relation med David Duke, den vit makt-besatta, rasistiska och antisemitiska rörelsens förgrundsgestalt. När det blir dags för Ron Stallworth att träffa Ku Klux Klan får den judiske polismannen Flip Zimmermann (underbart spelad av Adam Driver) träda in och låtsas vara Stallworth.

Ku Klux Klan-gruppen står i ett vägskäl och försöker bli mer rumsren. De försöker tvätta bort bilden av att de skulle vara en våldsam grupp och samtidigt finns det medlemmar som inte riktigt är med på den förändringen utan smider terrorplaner. Att se deras möten är som att få tjuvkika på en mystisk sekt, obehagligt och sorgligt. Dessa vit makt-människor är övertygade om att ett raskrig väntar.

Ron Stallworth första uppdrag undercover var dock på ett möte med svarta collegestudenter som hade bjudit in en vältalande före detta Black Panther-medlem. Också där talas om raskrig och om att beväpna sig.

Det är visserligen skillnad på att en förtryckt grupp som färgade talar om att kräva sina rättigheter och när den förtryckande gruppen, de vita, upplever sig vara förfördelade för att andra vill ha mänskliga rättigheter. Men båda grupperna talar om att gripa till våld. Där saknar jag skärpa från Spike Lee.

En av filmens styrkor är att den tydligt visar att inte alla är rasister. Många av poliserna i Colorado Springs är engagerade i infiltrationen av Ku Klux Klan och stöder Ron Stallworth.

Det som gör att filmen inte får allra högsta betyget av mig är slutet där Spike Lee tydligt visar att han inte tror på att publiken kan tänka själv utan han flätar samman historien från 1970-talet med nutiden och autentiska bilder från Charlottesville i Virginia, då det blev våldsamma kravaller i samband med ett högerextremt möte i augusti förra året. En bil plöjde rakt in i en samling antifascistiska motdemonstrationer, vilket resulterade i många skadade och ett dödsfall.

På presskonferens i Cannes sade Spike Lee:
– Charlotteville hände efter att vi hade filmat färdigt. Men jag kunde inte slita mig från CNN och såg vad som hände. Det behövde inkluderas i filmen.

Han har också med den amerikanske president Donald Trump och dennes uttalanden i samband med kravallerna i Charlottesville.

Jag tycker inte dessa delar hade behövts. Filmen talar så tydligt för sig själv om den farliga högerextremism som växer fram runt om i världen.

I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Topher Grace, Laura Harrier, Robert John Burke, Japser Pääkönen m fl

Filmrecension: Gräns – Vacker, mystisk, stark, magisk, berörande

by

Gräns
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Regi Ali Abbasi

Vacker, mystisk, stark, magisk, berörande – en helt underbar film om vad som är mänskligt – ursäkta fel ordval: vad som är rätt ur naturens och det godas synvinkel. Ur kärlekens synvinkel. Ur livets synvinkel. Om rätten att få vara sig själv, om att det vackra kan vara något helt annat än vad människor indoktrinerat varandra med och kan mätas med en hel annan måttstock. Förunderligt fantastisk.

Ali Abbasis unika film vann sin kategori på Cannes. Den bygger på John Ajvide Lindqvists novell och manus har de två skapat tillsammans med Isabella Eklöf.

Eva Melander spelar Tina, filmens huvudroll. Hon är en speciell kvinna som inte är särskilt vacker ur traditionell bedömning. Hon är väldigt grov i formen och hon har något av skog över sig. Hon arbetar vid tullen vid en färjeterminal och är helt suverän på att peka ut smugglare. Vi ser hur hennes näsa vibrerar lätt. Det är hennes fantastiskt utvecklade luktsinne som leder henne.

Vi får också ser hur hon bor långt ut i skogen, ganska ensligt och hon trivs som bäst i skogen. Vilda djur dras till henne, däremot är hon inte särskilt förtjust i sin sambo Rolands rotweiler-hundar. En dag kliver en säregen person av färjan. Tina dras till denna person och lär snart känna personen som heter Vore och har stora likheter med Tina i utseende.

Allt är så vackert filmat och det är mystiskt och magiskt och filmen slukar hela mitt engagemang och jag glömmer att jag sitter i en biosalong. Filmen är bra på så många sätt och av olika anledningar. Fotomässigt snyggt och fängslande. Musik och ljud vältajmat och masker är enastående välgjorda. Dessutom har den flera överraskande vändningar.

Den har viktiga saker att säga utan att skriva oss det på näsan. Visst handlar det om utanförskap, om rätten att få vara den man är, oavsett hur vi ser ut eller vilka egenskaper vi har. Jag tycker också den är en tydligt metafor till hur psykiskt sjuka och funktionshindrade för inte alltför många decennier sedan låstes in på mentalsjukhus och tvångssteriliserades i Sverige.

Regissören Ali Abbasi säger om filmen:
– Gräns är en film om att hitta sin plats i världen. Det handlar om att uppleva en identitetskris, att inte veta vem du är eller var du hör hemma. Utanförskap är en universell känsla som många kan relatera till. Det är också något som jag personligen känner till mycket väl. Jag skulle vilja stryka under den här tematiken och utveckla den ytterligare. Samtidigt kan man se Gräns som en metafor för hur det västerländska samhället har behandlat, och till en viss grad fortfarande behandlar, vissa grupper som av någon anledning inte tillhör majoriteten: de som faller utanför den sexuella normen, de som ser annorlunda ut eller har en annan hudfärg, de som inte har samma åsikter om kultur och samhälle. På så sätt har Gräns väldigt tydliga politiska ambitioner utan att vilja skriva någon på näsan.

Gräns är helt underbar. Helt underbar. Enastående. Fantastisk. Och den är utsedd till Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Den har potential att gå hela vägen fram till final och vinna den stora fina statyetten.

Filmleverantören TriArt berättar om regissören:
Ali Abbasi (f. 1981 i Iran) har en bakgrund inom litteraturen med flera noveller publicerade på persiska. 2002 gav han upp sina studier på Teherans polytekniska universitet och reste till Sverige för att studera arkitektur. Därefter studerade han regi på Den danske filmskole i Köpenhamn. Alis regidebut Shelley premiärvisades i Panoramasektionen på Berlins filmfestival 2016. Hans andra långfilm Gräns fick sin premiär i Un Certain regard-sektion på Cannes filmfestival där den utsågs till bästa film.

Grattis: Ni vann biljetter till filmen Maria By Callas

by

Fredag 24 augusti 2018 har en av årets bästa dokumentärfilmer och fascinerande filmer i alla kategorier svensk premiär: Maria By Callas.

Kulturbloggens recensent skrev: Filmrecension: Maria by Callas – en måste-se-film för alla som älskar musik och i synnerhet opera (här kan du läsa recensionen).

Filmen ger en stor upplevelse oavsett om du gillar opera eller inte. Risken finns förstås att om du inte upptäckt operans skönhet kommer dina ögon att öppnas för denna konstart. Filmen är vacker, den är berörande och den sitter kvar i publiken länge efteråt.

Tävlingen är nu avgjord. Vinnare som får två biljetter var med posten är:
Gunilla Sorth, Malmö
Susi Holmgren, Stockholm
Janet Axenbrant, Växjö
Mikael Härdig, Höllviken
Per Andersson, Göteborg

Kulturbloggen har fått tag på tio biljetter till filmen som våra besökare får vara med och tävla om. Fem vinnare får två biljetter var.

Så här gör du om du vill vara med och tävla om biobiljetterna:
Maila till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna.
Tävlingen avslutas onsdag den 28 augusti kl 10.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.
Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta biljetterna till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.
OBS Det lönar sig att skicka in ditt tävlingsmail snabbt: några vinnare koras före sista datum.

Filmrecension: The Happytime Murders – jodå

by

The Happytime Murders
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2018

En komedi saltat och pepprad med lite action som utspelar sig i Los Angeles i en fantasivärld där dockor lever tillsammans med människor. Av och till är den riktigt rolig men under en del scener gäspar jag till. Jag har lite svårt för att tycka det är roligt med sperma som sprutar som värsta grädden.

Tänk dig en värld, eller som i den här filmen är det staden Los Angeles, där dockor är levande och lever sida vid sida med människor. De går inte helt friktionsfritt. Dockorna diskrimineras i många fall och många människor föraktar dem. I denna stad lever den bittre privatdetektiven Phil som är en blåfärgad tyg-docka. Han var stadens första dockpolis men då han och hans människopartner hamnade i en livshotande situation slutade det inte helt lyckligt och staden införde ett förbud för dockor att vara polis.

Phil har en bror som varit skådespelare i en tv-serie, The happytime gang, som har många fans, för övrigt den första serien där dockor och människor kunde spela tillsammans och det uppskattades. Plötsligt blir den ena efter den andra av huvudkaraktärerna mördade. Phil återförenas med sin forna partner, detektiv Connie Edwards (Melissa McCarthy) för att hitta mördaren. Det är bara det att Phil råkar befinna sig vid mordplatsen vid vartenda mord. Inte konstigt att han blir misstänkt och jagad av FBI.

Idén att låta dockor leva tillsammans med människor är ett upplägg som sätter igång rätt många tankar. Nu får vi inte svar på hur dockorna kommer till. I tv-serien Westworld där robotar som ser ut som människor inte har samma värde som människor vet vi att robotarna skapas av människor. I Westworld granskas de existentiella frågorna om människovärde eller livets värde, om liv och död, om gud och skapare. Inte för att The Happytime Murders skulle behöva gå i samma spår som Westworld – men grundförutsättningarna i filmen, att dockor behandlas illa av många människor skulle kunna utvecklas mer. Filmskaparna väljer att gå på ytan och skapa en farsartad komedi. Det är underhållning, jodå, av och till skrattade både jag och flera andra i publiken, men det kunde gjorts mer av grundidén.

I rollerna:
Detective Phil – BIll Baretta
Detective Connie Edwards – Melissa McCarthy
Jenny – Elisabeth Banks
Sandra – Dorien Davies

Filmrecension: Superhjältarna 2

by

Superhjältarna 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018

Superhjältarna 2 är som väntat mycket snyggt gjord, med välgjorda animeringar och med komedi, spänning och drama och en del oväntade scener. Och ett stort plus: den som är filmens bov är inte född alltigenom ond utan det går att begripa personen, utan att vi för den delen håller med eller sympatiserar med vad hen gör.

Ok, filmer om superhjältar måste ha mycket action i sig och de måste ha en lång rad av slagsmåls-scener. Det hör till genren, men jag kan bli lite trött på att konflikter mellan de goda och de onda alltid i Disneys/Pixars actionfilmer (nästan alltid i alla fall) måste lösas genom att den goda sidan slåss bättre. Är det vad som rankas som bäst underhållning för hela familjen och barn i synnerhet?

För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.

Handlingen utspelar sig tre månader efter att superhjältarna besegrade skurken Syndrome. Vi får återse superhjälte-familjen Parr i full action när de försöker ingripa mot den nya skurken Undergrävaren som lyckats råna stadens bank. Ingripandet från superhjältarna går inte helt perfekt men med hjälp av sin vän Fryzo lyckas de i alla fall rädda stadshuset från att förstöras av Undergrävarens skenande borr.

Men landets styrande politiker är trötta på alla skador efter att superhjältarna varit i farten och omplacerings-programmet för superhjältarna stängs och de är totalt förbjudna att vara superhjältar. De måste söka vanliga jobb för att försörja sig. Det är ett dråpslag för pappa Bob, känd som Mr Incredible. Det strider mot hela hans inre. Då dyker en räddare upp, Winston Deaver, en stenrik ägare av telekommunikationsföretaget DevTech och hängiven beundrare av superhjältar. Han har en idé.

Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.

Familjens roligaste del är när mamma superhjälte är sysselsatt med att bli superhjälte-idol och pappa superhjälte ska ta hand om hushåll och barn. Tonårsdottern Violet gör uppror. Att vara superhjälte visar sig kunna förstöra hennes chanser hon den kille hon blivit förälskad i. Sonen Dash läxor, i synnerhet matte-läxorna, är inte världens lättaste uppdrag visar det sig. Ovanpå detta får pappa superhjälte inte många timmar sömn då lillkillen Jack-Jack vaknar stup i kvarten och måste få en ny godnattssaga. Mitt i all denna röra upptäcker pappan att också babyn har superkrafter och inte lite heller.

Som bra Disneyfilmer kan den ses av hela familjen. En hel del av skämten tror jag går barnen förbi men de vuxna kan skratta. Filmen går upp på biograferna i två versioner: en med svenskt tal och en med engelskt tal och svenska undertexter. Så jag förmodar att det här är höstens första familjefilm.