Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Cold War – oändligt vacker tragedi

by

Cold War
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 november 2018
Regi Paweł Pawlikowski
Originaltitel Zimna vojna
Manus Pawel Pawlikowski och Janusz Głowacki
I rollerna Joanna Kulig, Tomasz Kot, Borys Szyc, Agata Kulesza, Cédric Kahn, Jeanne Balibar

Oscarsvinnaren Paweł Pawlikowski är tillbaka med en oändligt vacker film. Paweł Pawlikowskis drama Ida vann en Oscar för bästa utländska film. I år fick han regipriset i Cannes för Cold War, som är en tragisk berättelse om kärlek i efterkrigstidens Europa under kalla kriget.

Konstnärligt är filmen obeskrivligt vacker, fotot i svartvitt och eftersom de två huvudkaraktärerna är musiker sätter musiken en stark prägel på filmen från polska folksånger till jazz och klassisk rock.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget, i ett Europa präglat av kalla kriget och där det var en stor osynlig mur mellan öst och väst. De två huvudkaraktärerna är pianisten Wiktor och sångbegåvningen Zula. De möts då Wiktor är med i en kommitté som ska välja ut unga flickor och pojkar som ska få gå en utbildning i sång och dans och sedan ska representera Polen och öststaterna i olika sammanhang. Zula är en av de unga landsbygdsflickor som ansöker om plats i utbildningen.

En passion drabbar Wiktor och Zula, en förälskelse som de måste hålla hemlig. De har väldigt olika bakgrund, Wiktor har finkulturell bakgrund medan den betydligt mer temperamentsfulla Zula kommer ut enkla fattiga förhållanden och är van att slåss ur underläge.

De älskar båda musik och mellan dem finns en attraktion som varken geografiska avstånd eller tidens tand rår på, men deras relation är destruktiv när de lever i skuggan av kalla kriget. I Polen tvingas Wiktor och Zula bli en del av Sovjets propagandamaskin. Vid en turné till Berlin ser de chansen att fly till Paris. Att leva i Paris är inte så enkelt för en människa uppväxt i en öststad.

Cold War skildrar politiska strömningar och två egensinniga människor och deras relation under femton års tid. Pawel Pawlikowski inspirerades av sina föräldrars kärlekshistoria när han skapade filmen och har gett Wiktor och Zula sina föräldrars förnamn.

Cold War är Polens officiella Oscarsbidrag och nämns redan som en favorit för statyetten som tilldelas bästa icke engelskspråkiga film, om den skulle nomineras.

Filmtekniskt, fotomässigt, ljudmässigt och ljusmässigt är filmen enastående. Musik och dans är extra plus. Varför får denna film då inte ännu högre betyg av mig? Den har flera lager i vad den berättar och det är mycket som inte sägs rent ut. Det är sådant som jag normalt uppskattar i en film. Varför blir jag mest obehagligt berörd av denna film? Det är för mycket som inte berättas, för mycket jag undrar över dessa två människor. Det är svårt att kalla det en kärlekshistoria när Zula sviker Wiktor så många gånger. Det är för mycket jag vill veta om karaktärerna, det är svårt att tycka om Zula.

Fakta om regissören:
Pawlikowski, född i Warsawa 1957, lämnade som tonåring det kommunistiska Polen. Efter en tid i Tyskland flyttade han till England och utbildade sig på universitetet i Oxford, varefter han inledde filmkarriären med en rad dokumentärer för brittisk tv. Han vann en BAFTA för bästa nykomling för långfilmen Last Resort, och ännu en BAFTA för My Summer of Love med Emily Blunt. Pawlikowski regisserade sedan Ethan Hawke och Kristin Scott-Thomas i The Woman in the Fifth, innan han återvände till sin barndoms Polen med Oscarvinnaren Ida.

Filmrecension: Ramen shop – En film för de som älskar mat och matlagning och mat som en skön konst

by

Ramen shop
Betyg 3
Premiär 19 oktober 2018
Regi Eric Khoo

En film för de som älskar mat och matlagning och mat som en skön konst.

Den unge Masato driver en Ramenshop i Japan tillsammans med sin far. Fadern som håller moderns minne vid liv med varenda ramenskål han serverar. När fadern dör beslutar sig Masato att resa till Singapore för att söka sin mors släkt och rötter. Den kinesiska släkt som inte ville ha någon kontakt med Japan efter grymheterna i andra världskriget.

Maten blir ingången till en andra kultur. Liksom i Japan är maten i Singapore otroligt viktig del av samhället och kulturen. Den fulländade tillagningen är målet och allt måste ske med allvar och noggrannhet. Ingredienser och tillagning är av största vikt och när människor med mat som sitt stora intresse möts blir maten en bro över kulturskillnader. Här har personerna det också som arbete och livsuppgift. Men viktigast av allt är att maten berör och öppnar känslor.

En estetiskt tilltalande film med de mest fantastiska filmsekvenser av mat. När kameran dröjer sig kvar över nystekta droppande fläsksidor eller puttrande grytor med buljong vattnas det i munnen. Genom maten visar regissören vad som förenar men också de olikheter som finns mellan Japan och Singapore. Det är synd att själva historien om Masato och hans resa är så lågmäld. Där finns ju både kärlek, längtan och en oförsonlig vrede men filmen går aldrig på djupet.

Med ett manus som känns som en ursäkt att få presentera olika matkulturer blir filmen inte en engagerande historia. Det hade varit spännande att se mer vad som förenar och skiljer även på andra områden än vid matbordet. Två asiatiska kulturer som har mycket gemensamt från grunden men också stora skillnader.

Jag hade velat se mer av hur relationerna mellan släktingar utvecklas och hur man förstår varandra. Men för alla de som älskar matlagningsprogram på TV, avsmakningsmenyer och matbloggar är det här den perfekta filmen. Och den retar garanterat aptiten på alla.

Tips inför Stockholms filmfestival 2018

by

Mer är 400 filmvisningar med filmer från 60 länder har vi satt se fram emot då Stockholms filmfestival startar den 7 november 2018. 150 filmer har premiär under festivalens tolv dagar.

Temat för årets festival är ”Democracy in Danger”. Den iranske regissören Asghar Farhadi tilldels utmärkelsen Stockholm Visionary Award.

Tisdag den 16 oktober höll filmfestivalen presskonferens och presenterade festivalens filmer och annat innehåll. Sedan tidigare var det redan offentliggjort att den kanadensiska regissören och manusförfattaren Mary Harron och tilldelas Stockholm Lifetime Achievement Award och den svenska skådespelerskan Gunnel Lindblom båda tilldelas Stockholm Achievement Award. Mary Harron och Gunnel Lindblom liksom Asghar Farhadi kommer att medverka under festivalen.

Givetvis är det omöjligt att göra ett rättvist urval av tips. Jag tänker tipsa om tio filmer jag ser fram emot att se men det finns då hundratals fler filmer. Vilka filmer som passar var och en beror ju på den egna inställningen. Vilken favoritgenre ser du helst? Det finns så mycket på Stockholms filmfestival, från skräckfilm till dokumentärer, indiefilmer och filmer med Hollywoodstjärnor och filmer med kommande skådespelare, långfilmer, kortfilmer, ja det är en hel del.

The Old Man and the Gun
I programmet är en tredjedel av filmerna som visas regisserade av debutanter. Det är dessutom vårt mest jämställda program hittills med 39% kvinnliga regissörer. Festivalen invigs med världspremiären av Anna Odells X&Y med henne själv och Mikael Persbrandt i huvudrollerna.

— Vi är oerhört stolta över årets program där vi presenterar några av årets absolut bästa filmer. Vi har fler kvinnliga filmskapare än någonsin tidigare och vi sätter fokus på en demokrati som utmanas av populism och fake news, säger festivalchef Git Scheynius.

Ett urval av de övriga filmerna som kommer visas under festivalen är Capernaum av Nadine Labaki, Cold War av Pawel Pawlikowski, Vox Lux av Brady Corbet, The Kindergarten Teacher av Sara Colangelo, Birds of Passage av Cristina Gallego och Ciro Guerras och Skate Kitchen av Crystal Moselle. Mittfilmen är Paul Danos regidebut Wildlife och årets avslutningsfilm är The Favourite av Yorgos Lanthimos.

Filmer jag kommer att se:
Anna Odells X&Y med henne själv och Mikael Persbrandt i huvudrollerna
Alla vet – Asghar Farhadis nya film
Charlie Says – Mary Harrons nya film
Fahrenheit 11/9 av Michael Moore
The Favourite av Yorgos Lanthimos
The Old Man and the Gun – den sista filmen med Robert Redford, enligt honom själv
The Front Runner där Hugh Jackman gestaltar senatorn Gary Hart som var en av världens mäktigaste män men nu fallit i glömska.
Suspiria – regissören Luc Guadagnino har gjort en nytolkning av skräckklassikern Suspiria med Tilda Swinton och Dakota Johnson.
Manta Ray – thailändskt flyktingdrama
Wildlife – Paul Danos regidebut

Filmrecension: Halloween – en riktig nagelbitare till skräckfilm

by

Halloween
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 oktober 2018
Regi David Gordon Green

Lagom till allhelgonahelgen och halloween-helgen (som ju är två olika helger) hör det till att en riktig skräckfilm dyker upp på biograferna. Årets skräckfilm, Halloween, är riktigt, riktigt bra. Den är läskig och skrämmande och uppfyllde mina förväntningar. En riktig nagelbitare. Jag kunde nästan inte koppla av och luta mig ner och slappna av i fåtöljen i biosalongen någon gång under hela filmen.

För skräckfilmsfantaster är det som en tidig julafton att få se Jamie Lee Curtis återvända till sin ikoniska roll som Laurie Strode. Du konfronteras hon än en gång med sin bror, den maskerade massmördaren Michael Myers, som hemsökt henne sedan hon med nöd och näppe undkom honom under Halloweennatten för fyra decennier sedan.

Filmens konstruktion och historia påminner oss om 1980-talsfilmerna precis som tidigare serier, som Screah och Fredag den trettonde men denna version av Halloween är fri från stereotyper. Filmen börjar verkligen starkt och den förlorar inte i styrka utan är spännande, läskig och överraskande ända till slutet. En av de bästa skräckfilmerna i år.

Det är ett säkert team bakom filmen: Skräckmästaren John Carpenter, som regisserade den första filmen från 1978, är tillbaka, nu som filmens verkställande producent och han var även kreativ konsult under inspelningen. Manusförfattarna David Gordon Green och Danny McBride har skapat en berättelse som tar avstamp i Carpenters klassiker och Green står även för regin.

I rollerna: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Will Patton, Virginia Gardner, Nick Castle, Andi Matichak, Omar J. Dorsey m fl.

Filmrecension: Lyrro – Ut & invandrarna – lyfter aldrig riktigt

by

Lyrro – Ut & invandrarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 oktober 2018
Regi och manus Peter Dalle

Att utvandra och invandra, alla leva i ett öppet samhälle och svenska värderingar – teman som tas upp i komedins form i en film som egentligen består av en lång rad enskilda sketcher som mest hålls samman av några övergripande teman med anknytning till immigration och emigration. Roligt? Tja ibland. Men oftast bara halvbra. 23 år efter premiären av ”Yrrol” är Peter Dalle tillbaka som regissör för en komedi som är en slags fristående uppföljning av ”Yrrol”.

Vi får följa Josef och Maria som vandrar tillsammans med en åsna. De är på väg till sina drömmars ort, Södertälje, till en plats där alla har lika värde, där män och kvinnor behandlas lika, där det bara är att gå till Arbetsförmedlingen för att få ett jobb och till Bostadsförmedlingen för att få någonstans att bo.

I rollerna ser vi Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson, Claes Månsson, Henrik Dorsin, Nour El Refai, Björn Gustafsson och Sanna Sundqvist med flera – och alla har flera olika roller i olika sketcher, småscener. Några scener driver med de personer som vill bevara Sverige ursvenskt och som bygger och anlägger en mur mot Finland men råkar själva hamna på finska sidan. I andra sketcher får vi följa ett äldre par (Suzanne Reuter och Claes Månsson) som ser sig själva som unga för alltid och som går på den ena metoden efter den andra för att behålla sin ungdoms kropp. Visst, ibland är det rätt roligt. Den självfixering som vidhäftar mycket av mindfulness och liknande hälsotrender kan vara rolig att driva med.

Det är en lång rad av våra bästa komiker i de många rollerna. Henrik Dorsin är ofta väldigt bra, likaså Johan Ulveson och hela gänget som är med. Men ändå lyfter filmen aldrig riktigt. Det räcker inte att det är duktiga komediskådespelare.

Det är förstås väldigt svårt att driva med frågor om emigration och immigration utan att gå för långt och få en lång rad upprörda grupper på halsen. Men om det aldrig bränner till, aldrig blir så roligt så man storknar, när man aldrig skakar av skratt och aldrig blir riktigt berörd – då har filmen inte riktigt lyckats. Det flesta scenerna får mig att tänka och känna att jag sett det förut.