Lyrro – Ut & invandrarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 oktober 2018
Regi och manus Peter Dalle
Att utvandra och invandra, alla leva i ett öppet samhälle och svenska värderingar – teman som tas upp i komedins form i en film som egentligen består av en lång rad enskilda sketcher som mest hålls samman av några övergripande teman med anknytning till immigration och emigration. Roligt? Tja ibland. Men oftast bara halvbra. 23 år efter premiären av ”Yrrol” är Peter Dalle tillbaka som regissör för en komedi som är en slags fristående uppföljning av ”Yrrol”.
Vi får följa Josef och Maria som vandrar tillsammans med en åsna. De är på väg till sina drömmars ort, Södertälje, till en plats där alla har lika värde, där män och kvinnor behandlas lika, där det bara är att gå till Arbetsförmedlingen för att få ett jobb och till Bostadsförmedlingen för att få någonstans att bo.
I rollerna ser vi Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson, Claes Månsson, Henrik Dorsin, Nour El Refai, Björn Gustafsson och Sanna Sundqvist med flera – och alla har flera olika roller i olika sketcher, småscener. Några scener driver med de personer som vill bevara Sverige ursvenskt och som bygger och anlägger en mur mot Finland men råkar själva hamna på finska sidan. I andra sketcher får vi följa ett äldre par (Suzanne Reuter och Claes Månsson) som ser sig själva som unga för alltid och som går på den ena metoden efter den andra för att behålla sin ungdoms kropp. Visst, ibland är det rätt roligt. Den självfixering som vidhäftar mycket av mindfulness och liknande hälsotrender kan vara rolig att driva med.
Det är en lång rad av våra bästa komiker i de många rollerna. Henrik Dorsin är ofta väldigt bra, likaså Johan Ulveson och hela gänget som är med. Men ändå lyfter filmen aldrig riktigt. Det räcker inte att det är duktiga komediskådespelare.
Det är förstås väldigt svårt att driva med frågor om emigration och immigration utan att gå för långt och få en lång rad upprörda grupper på halsen. Men om det aldrig bränner till, aldrig blir så roligt så man storknar, när man aldrig skakar av skratt och aldrig blir riktigt berörd – då har filmen inte riktigt lyckats. Det flesta scenerna får mig att tänka och känna att jag sett det förut.