• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Beautiful Boy – En av de mest gripande och ärligaste, mest äkta filmer som gjorts om missbruk

9 december, 2018 by Rosemari Södergren

Beautiful Boy
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 januari 2019

En av de mest gripande och ärligaste, mest äkta filmer som gjorts om missbruk – och en film som är både dramatisk och engagerande och som det surras om Oscars-statyetter kring. Thimotée Chalamet har redan fått en Golden Globe-nominering för sin roll i ”Beautiful Boy”. Thimotée Chalamet slog igenom internationellt i Luca Guadagninos drama ”Call Me by Your Name”.

Det finns så många fördomar och felaktiga föreställningar om hur det är att vara drogmissbrukare, så mycket okunskap. När en (oftast ung) person tar en drog första gången sker förändringar i kroppen, biologiska, fysiologiska och kemiska. Dessa förändringar blir större för varje gång han eller hon tar droger. När en missbrukare vill sluta skriker hela kroppen fysiskt efter droger. Det är inte lätt att med sin vilja bara sluta. Det är en stenhård, svår kamp. Det är alldeles för många som tror att den som vill sluta enkelt kan sluta, bara han eller hon vill. Till och med inom den så kallade missbruksvården råder stor okunskap om detta. Och framför allt får de anhöriga oerhört lite stöd och korrekt information om vad som händer med missbrukaren.

Den andra stora fördomen som den här filmen gör upp med är tron att den som fastnar i missbruk nästan alltid kommer från trasig bakgrund, den felaktiga så spridda uppgiften att den som blir missbrukare ofta växer upp med missbrukande eller på annat sätt trasiga föräldrar. Enligt ny statistik i flera länder, bland i Sverige, visas att detta är fel. Att en ung person fastnar i missbruk har inte att göra med att han eller hon växt upp utan kärlek och engagemang från sina föräldrar. Nic i filmen har en engagerad pappa och en bra relation till sin pappa. Droger finns så lätt tillgängliga för unga människor idag och när någon testat är den kemiska processen i kroppen igång och den unge personen är fast. Tvärtom är det fler ungdomar från välbärgade områden som fastnar i missbruk eftersom drogerna är så tillgängliga där, de har råd med drogerna och kan lätt få tag på dem och testa. Och då fastnar de snabbt. Nu finns det förstås läsare som absolut till varje pris vill ha det till att det är något fel på familjerna där någon blir missbrukare. Om familjen är välbärgad blir barnen missbrukare för att föräldrarna inte ger dem kärlek. Men det är en en fördom. Statistik visar tydligt att det som gör att någon blir missbrukare beror inte på dåliga föräldrar, oavsett om de är fattiga eller rika. Anledningen till att det är fler från välbärgade områden som fastnar i droger i dagens samhälle beror helt enkelt på tillgången. Dessa ungdomar erbjuds droger oftare och kan ha råd med drogerna. Den som vill börjat använda droger fastnar därför att droger är förrädiska, de sätter igång stora förändringar i en människas kropp.

Filmen handlar om Nic och hans pappa David Scheff och familjerna runt om och vad som hände när Nic fastnade i drogmissbruk. Berättelsen bygger på två biografier, pappan David Scheffs ”Beautiful Boy: A Father´s Journey Through His Son´s Addiction” och två böcker av sonen Nic.

Steve Carell är jättebra och trovärdig in i minsta detalj i rollen som David Sheff och Timothée Chalamet gör en alltigenom enastående gestaltning av Nicholas ”Nic” Sheff (som yngre spelas Nic av Jack Dylan Grazer som den tolvårige Nic, Zachary Rifkin som den åttaårige Nic och Kue Lawrence som Nic som fyra- pch sex-åring).

Alla som haft någon anhörig som fastnat med droger kommer att känna igen så mycket av händelserna. Hur den missbrukande unge lovar och lovar och vill sluta, men hur det sliter i kroppen. Hur missbrukandet påverkar hela familjen, släkten. Hur missbrukaren kan stjäla av sina närmaste, kan göra vad som helst när kroppen skriker efter drogerna. Filmen skildrar också hur enormt starka positiva känslor av välbefinnande som drogerna ger. Det är viktigt att förstå vad det är som drar in missbrukaren.

Medberoende är ett dumt ord, tycker jag, för vad som händer när en i familjen är fast i missbruk. Familj och släkt blir påverkade in i hela sitt liv på grund av missbruket. I familjen som skildras får vi se hur pappan och hans nya fru och Nics pappa om och om igen ställer upp på Nic. Vi ser den kärlek som finns för Nic och vi ser hur fin han är som person, men vi ser också vad drogerna förändrar inom honom och ser hur ilskan och vreden tar över när de kemiska förändringarna sker inom honom.

Det är ofta svårt att göra en film som både är viktig och rent dramatiskt är välgjord. Här har regissören, Felix van Groeningen, verkligen lyckats och jag hoppas att filmen kan sätta igång en ordentlig kamp mot knarkkungarna, mot tillgängligheten av drogerna.

I USA dör fler unga av droger än i trafikolyckor och det är likadant i många länder. När ska samhället och vi medmänniskor reagera och kräva att något verkligen görs för att förhindra dessa tragiska dödsfall? Det som behöver ske är att få bort drogerna. Få bort de stora knarkkungarna som blir stenrika på att sprida dessa dödande droger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Droger, Filmrecension, Missbruk, Recension, Scen

Filmrecension: Mortal Engines – bra 3D-teknik men medelmåttig handling

7 december, 2018 by Redaktionen

Mortal Engines
Betyg 3
Biopremiär 7 december 2018

En apokalyps-film som utspelar sig århundraden efter ett förödande krig som gjort jorden karg. Där finns några få städer kvar, de är mobila små städer på hjul som är fästa vid tankar och militär utrustning. Filmen börjar med en spännande chock när den rörliga staden London med St Pauls katedral på toppen jagar en liten stad med namnet Salthook.

Hester Shaw (Hera Hilmar), en ung flicka från Salthook drivs av hämndsplanter. Hon tar sig till London för att döda Thaddeus Valentine.

Hon blir vän med Anna Fang (Jihae) en farlig fredlös, och Tom (Robert Sheehan), en ung lärling i London museum. Tillsammans ska de förgöra Taddeus Valentine som förfogar över en plan att bygga ett mystiskt supervapen med vilken han kan dominera andra städer.

Christian Rivers, regissören har tillbringat år som storyboard-artist och som visuell verkställande handledare för Peter Jackson. Han kan sitt hantverk och som tittare glömmer jag att jag tittar på en 3D-film. Bilderna, de visuella effekterna och tanken på de mobila hjulbyarna är fantastiska. Da Vinci-inspirerade flygplan, dunkla svävande Salvadore Dali-liknande föremål som är fantastiska.

Den sataniska kapitalismen i bakgrunden av historien är acceptabel men historien fungerar inte perfekt. Filmen börjar lvoande med en Mad Max-jakt men handlingen urartar till en medelmåttig terminator-liknande berättelse och en episkt tröttsam Star Wars-kopia.

Skådespelarna är duktiga, då de som har stora roller och de i birollerna. Jag tror att den här filmen kommer att locka stor publik trots den förvirrande historien och kommer att dra ungdomar biograferna framför allt för den enorma produktionen och de fantastiska bilderna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Blindspotting

6 december, 2018 by Birgitta Komaki

Blindspotting
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 december 2018
Regi Carlos López Estrada

Collin är en färgad kille med långa dreadlooks som är bosatt i Oakland. Trots att han är lugn och tålmodig har han blivit dömd för misshandel. Med tre dagar kvar av sin skyddstillsyn är han livrädd att något skall hända som förlänger straffet. När han blir vittne till en polis som skjuter en flyende svart kille blir det en mardröm för honom. Av rädsla för att bli inblandad anmäler han inget. Hans bästa vän Miles är betydligt mer hetlevrad och hamnar lätt i trassliga situationer. Tillsammans är de flyttkarlar för Commander moving på dagarna.

Medan Collin kämpar med att vara färgad och dömd i ett rasistiskt samhälle har Miles det än värre med den nya tiden. Att vara arbetarklass med tandgrill och inte hänga med i den nya tiden föder ilska. Miles har en konstant känsla av underlägsenhet inför alla nya företeelser i samhället. När till exempel MacDonald serverar vegoburgare om man inte beställer köttburgare, umami är den nya smaken och grönkålssmoothi är nya innedrycken blir han ilsken.

Det här är ett drama med mycket humor och genom hela filmen finns massor av energi. Det är en social film om dömdas situation , om rasism och om klass. Om två kompisar från en förort och deras vänskap. Frågan vad är vänskapen värd och vad får den kosta är central. Samtidigt som filmen belyser problem har den mycket livsglädje. David Diggs och Rafael Casal som spelar Collin och Miles har skrivit manus ihop. Deras killar kunde vara bosatta i vilken förort som helst och de känns som de beskriver en verklighet som finns om än lite väl optimistiskt.

En film som fick mig att skratta men också att tänka på hur samhället ser ut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Stora stygga räven

6 december, 2018 by Rosemari Södergren

Stora stygga räven
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2018
Av Benjamin Renner och Patrick Imbert

Den allra finaste julfilm man kan tänka sig. Tre berättelser som framförs av djuren på deras teaterscen och som alla familjefilmer med hög kvalitet talar den både till barnen och de vuxna.

Bakom denna animerade julfilm för hela filmen ligger skaparna av Oscarsnominerade Victor & Josefine. Den är så fint animerad att jag blir helt förälskad i karaktärerna, de är djur och de är väldigt mänskliga.

Filmbolaget skriver om filmen: Landsbygden är inte alltid så lugn och fridfull som man kan tro och djuren på den här gården är särskilt underliga: En räv som tar hand om en hel kycklingfamilj, en kanin som spelar stork och en anka som vill vara jultomten.

Historien om Stora stygga räven har funnits i Benjamin Renners fantasi ända sedan han var liten. På ett besök på en bondgård fanns en äggkläckningsmaskin och snart skulle äggen kläckas. Benjamin ville stanna och se när de kläcktes men hans pappa hade inte tid. För att få med sig Benjamin därifrån sade pappan att om Benjamin var den första personen kycklingarna såg skulle de tro att han var deras mamma och han skulle bli tvungen att ta hand om dem. Sexårige Benjamin kände sig inte mogen att bli en ensamstående förälder och följde med pappa hem.

Men historien stannade kvar tillsammans med den brännande frågan: Om man skulle stå inför att behöva uppfostra ett gäng kycklingar, skulle man uppfostra dem som människor eller kycklingar?

Filmen har tre berättelser som alla utspelar sig på samma bondgård och det hålls dessutom samman av att de tre berättelserna är tre teaterpjäser. Låter rörigt kanske, men det fungerar alldeles utmärkt och ger filmen flera nivåer.

Denna julfilm har stor hjärta och ger oss flera saker vi kan prata med varandra om. Vem är förälder till ett barn? Måste rävar vara stygga, det vill säga måste vi följa människors fördomar eller kan vi vara med än den bild omgivningen har av oss?

Stora stygga räven är den bästa julfilm jag sett på många, många år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Animerat, Barnfilm, Filmrecension, Julfilm, Recension, Scen

Filmrecension: The Wife – så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter

5 december, 2018 by Birgitta Komaki

The Wife
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 december 2018
Regi Björn Runge

Connecticut 1992 Ett äldre par på ett hotellrum. Hon förmanande och vårdande ”Borsta tänderna, ät inte socker och glöm inte sträcka på benen”. Omsorgen från henne tar aldrig slut, ibland ömt och emellanåt irriterat. Han protesterar lite lamt ” Kan vi inte försöka ha lite trevligt”. Men han tar emot omsorgen som ett barn med självklarhet att allt handlar om honom

De är ett lysande radarpar Joan (Glenn Close) och Joe (Jonathan Pryce). Gifta sedan 40 år. Hon intelligent, stark och charmig som lägger alla sin kraft på maken, den berömda romanförfattaren.
Själv har hon gett upp sina författardrömmar. Han är känd författare, van att bli upphöjd och berömd och lyssnad på. Trots att han är totalt beroende av sin maka har han haft många kvinnoaffärer bredvid äktenskapet. När han blir tilldelad Nobelpriset i litteratur åker de till Stockholm tillsammans med sonen för att ta emot priset.

Ett relationsdrama mellan makar men också en psykologisk kamp med sig själv. När sonen börjar ifrågasätta föräldrarnas förhållande ställs livet på sin spets. När Joan tänker på sitt äktenskap och sin roll kommer tvivlet. Visst genomskådar hon sin man, hans uppblåsta ego och bristande talang men något måste finnas. Vad är annars hela hennes livsgärning värd?

Med en historia som känns ytterst välbekant, upphöjd man som tar stor plats servad och supportad av sin kvinna är filmen alltid aktuell. Dialogen är naturlig och välskriven. Ett extra plus för att även ett par över 60 år kan ha sex på film. Det är en film utan en enda longör. Jag tycker att man kan också se filmen ur ett feministiskt perspektiv. Att kvinnor får den vårdande omhändertagande rollen i äktenskapet. Att mäns yrken och intressen är intressantare och att kvinnor blir beundrande åskådare. Att det aldrig är för sent att fundera på sitt liv.

Glenn Close måste man bara älska i den här filmen. Det är skådespeleri av högsta klass och hon glänser i rollen som ”bara fru”. Samspelet med maken , Jonathan Pryce, fungerar som framvuxet ur ett 40-årigt äktenskap. Övriga skådespelare är också bra , som Elizabeth McGovern som författare, Christian Slater som journalist och sonen Max Irons .

En film för en vuxen biopublik, så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter av filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 321
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Sida 324
  • Sida 325
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 635
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning

Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Skådespelaren och regissören Rebecka … Läs mer om Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Det finns något charmigt med kortlivade … Läs mer om Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Maria Kulle i Det är ju dej. Foto: Sofia … Läs mer om Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Arne goes to Space Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Nuaia The Other … Läs mer om Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in