The Wife
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 december 2018
Regi Björn Runge
Connecticut 1992 Ett äldre par på ett hotellrum. Hon förmanande och vårdande ”Borsta tänderna, ät inte socker och glöm inte sträcka på benen”. Omsorgen från henne tar aldrig slut, ibland ömt och emellanåt irriterat. Han protesterar lite lamt ” Kan vi inte försöka ha lite trevligt”. Men han tar emot omsorgen som ett barn med självklarhet att allt handlar om honom
De är ett lysande radarpar Joan (Glenn Close) och Joe (Jonathan Pryce). Gifta sedan 40 år. Hon intelligent, stark och charmig som lägger alla sin kraft på maken, den berömda romanförfattaren.
Själv har hon gett upp sina författardrömmar. Han är känd författare, van att bli upphöjd och berömd och lyssnad på. Trots att han är totalt beroende av sin maka har han haft många kvinnoaffärer bredvid äktenskapet. När han blir tilldelad Nobelpriset i litteratur åker de till Stockholm tillsammans med sonen för att ta emot priset.
Ett relationsdrama mellan makar men också en psykologisk kamp med sig själv. När sonen börjar ifrågasätta föräldrarnas förhållande ställs livet på sin spets. När Joan tänker på sitt äktenskap och sin roll kommer tvivlet. Visst genomskådar hon sin man, hans uppblåsta ego och bristande talang men något måste finnas. Vad är annars hela hennes livsgärning värd?
Med en historia som känns ytterst välbekant, upphöjd man som tar stor plats servad och supportad av sin kvinna är filmen alltid aktuell. Dialogen är naturlig och välskriven. Ett extra plus för att även ett par över 60 år kan ha sex på film. Det är en film utan en enda longör. Jag tycker att man kan också se filmen ur ett feministiskt perspektiv. Att kvinnor får den vårdande omhändertagande rollen i äktenskapet. Att mäns yrken och intressen är intressantare och att kvinnor blir beundrande åskådare. Att det aldrig är för sent att fundera på sitt liv.
Glenn Close måste man bara älska i den här filmen. Det är skådespeleri av högsta klass och hon glänser i rollen som ”bara fru”. Samspelet med maken , Jonathan Pryce, fungerar som framvuxet ur ett 40-årigt äktenskap. Övriga skådespelare är också bra , som Elizabeth McGovern som författare, Christian Slater som journalist och sonen Max Irons .
En film för en vuxen biopublik, så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter av filmen.