Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Intervju med Lloyd Cole

by


Lloyd Cole är tillbaka med ett nytt album och en turné. Skivan har fått bra kritik och hyllas av Aftonbladet som hans bästa på 15 år.

Jag tyckte det var extra kul att få chansen att träffa Lloyd Cole eftersom han är webdesigner också. Hans hemsida är en av de snyggaste artistsidorna på webben. Han berättade att han själv gjort all design på den och att han tycker att den förmedlar det han vill säga med musik.
– Jag har inte gjort all programmering men all design, berättade Lloyd Cole.

Jag bad honom berätta lite om varje spår på det nya albumet. Han var inte helt förtjust i den frågan:
– När jag väl skapat en sång och är klar med den har jag inte mer att säga. Sången finns och det är upp till lyssnaren att hitta något i den, sade han.
Men som den artige man han är berättade han ändå lite om varje spår:

Like A Broken Record
– När jag hade gjort musiken till den tänkte jag att jag använder några få ackord, i stort sett samma som på många andra sånger jag skrivit. Så den handlar om sådant, tanken att jag redan gjort sången.

Writers Retreat
– Det var fjärde eller femte försöket att sätta text till en sång jag skrivit på i flera år. Till slut, halvvägs in i albumet kom texten. Jag gillar ljudet och rytmen av orden i titeln: ”Writers Retreat”.

The Flipside
– Kommer från idén att det finns en sång i en jukebox, den där sista sången för kvällen. Det är en alkoholist som sitter där ensam och det är den sista sången. En melankolisk sång om förtvivlan.

Why In The World?
– Kom ur en enkel melodi, bara kom direkt. Den påminner mig lite om Iggy Pops ”What in the world”.

Westchester County Jail
– En sång om ett fängelse.

If I Were A Song
– Om hur något litet kan betyda mycket. En sång kvar vara enkel men betyda mycket för många. Eller om den betyder något för en enda person är den värd att skapas.

That’s Alright
– Bara en enkel sång.

Oh Genevieve
– Den sång som var allra enklast att skapa. En gammal man har chansen att träffa en kvinna som han vara när för länge sedan och sedan blev de åtskilda. Hans längtan tillbaka präglar hans tankar.

Man Overboard
– Lite skämtsam sång.

Rhinestones
En enkel kärlekssång
Double Happiness
Den är nästan bara instrumental och är rätt personlig: om att ofta antingen bli dubbelt lycklig eller dubbelt olycklig eller förtvivlad.

Albumet har en intressant bakgrund. För att få ekonomi till att kunna spela in albumet gjorde han en insamling bland sina fans.
– Mina fans har betalat 40 procent av inspelningskostnaderna, berättar Lloyd Cole.
När vi träffades hade han själv stått för 20 procent. Men genom turnén hoppades han att få tillbaka en del av det han lagt ut.

Han fick också med alla sina favoritmusiker.
Drums, percussion – Fred Maher
Bass – Rainy Orteca
Keyboards – Blair Cowan
Guitars, banjo – Matt Cullen
Guitars, mandolin, vocals – Mark Schwaber
Pedal Steel – Bob Hoffnar
Piano, violin, guitar, vocals – Joan Wasser
Harmony vocals – Dave Derby & Kendall Meade

– Jag epostade musikerna i mitt drömband för den kommande inspelningen. Jag förklarade att betalningen var dålig och att där inte fanns något förhandlingsutrymme. Alla svarade ja!

Dags att ta bort en felaktig uppgift som ofta florerar. Lloyd Cole är inte skotte, vilket det ibland står i faktasamlingar. Däremot bodde han i Glasgow och pluggade på universitetet där när han var med i det skotska bandet The Commotions som slog igenom under 1980-talet. Det var så hans musikkarriär startade. Sedan dess har han försörjt sig som musiker, även om han också jobbar en del som webbdesajner och frilansjournalist.

När bandet slog igenom och han hoppade av sina studier hade han bara omkring tre månader kvar till examen.

Jag frågade om vad som inspirerar honom.
– Jag vet inte, jag förstår inte inspiration. Men jag vet att man måste leva och träffa människor, uppleva saker.

För att ta vara på när inspiration kommer bär Lloyd Cole alltid med sig en anteckningsbok, där han kan snabbt skriva ner en fras, eller något han ser. Han använder också röstmemo-funktionen i sin IPhone.
– Där kan jag tala in något snabbt och jag kan fånga några ackord eller gitarr-slingor, säger han.

Här är hans turné i Sverige:
17 november – Malmö, KB
18 november – Stockholm, Södra Teatern
19 november – Uppsala, Katalin
20 november – Göteborg, Stenhammarsalen

Mer om Lloyd Cole och nya albumet Broken Record.

För några år sedan gjorde Jan Gradvall en mycket bra intervju med Lloyd Cole, som du kan läsa på Lloyd Coles hemsida.

Recensioner av Broken Record:
Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Sonic och Helsingborgs Dagblad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen intervjuar Junip

by

Junip grundades för tolv år sedan men först nu (femtonde september) släpps deras debutalbum Fields. En av anledningarna till att det har dröjt så länge är att José Gonzalez haft en så framgångsrik solokarriär.

Förutom José Gonzalez (sång, nylongitarr) består Junip av Tobias Winterkorn (elpiano, Moog-synth) och Elias Araya (trummor).

José: Junip har funnits som band i tolv år men vi har inte varit aktiva hela tiden. Vi har spelat i omgångar. Vi spelade in en sjutummare sedan tog vi en paus i fem år. Skivan tog egentligen ett och ett halvt år att göra och består enbart av nytt material.

Tobias: Det går i perioder och vi har haft andra saker vid sidan om. Elias har ju till exempel gått på konstskola i Finland och Norge.

José beskriver låtarna på Fields som repetitiva och monotona men ändå melodiösa. De kom fram till låtarna genom att sitta ner och improvisera och texterna skrevs av José Gonzalez i efterhand. Improvisationsmomentet är något som gjort att låtarna snarare kan ses som transportsträckor än låtar med klassisk vers-refräng-uppbyggnad.

Har Junip förändrats över åren?

José: Den första EP:n är väldigt olik det vi gör nu. Den får stå lite bortglömd för sig själv.

Tobias: Black Refuge från 2005 påminner om oss nu. Den var morgon och nu är det natt men det är fortfarande samma dygn.

José: Då hade vi ambitionen att spela mörk musik medan Fields är gjord med ambitionen att göra mer lättsam men ändå tung musik. Det är fortfarande meningen att du ska lyssna på oss med högtalare och med mycket bas.

Beror det på att ni är gladare som personer nu?

José: Det har hänt mycket på tolv år men när vi började spela var det inte för att vi var deppiga utan för att vi gillade den stilen.

Tobias: Moll-ackord är alltid grymma på alla instrument. Det är svårare att få det att låta glatt men med visst mått mätt är vi mindre ledsamma.

José och Elias träffades i lågstadiet och spelade i samma hardcore-band när de var i fjortonårsåldern. Det var genom spelningarna med hardcore-bandet de lärde känna Tobias. I slutet av 90-talet föreslog Elias att de skulle prova Josés sololåtar som band. De började med orgel, gitarr och trummor för det kändes som en lockande instrumentation.

Skiljer sig Junip från din solokarriär?

José: Vissa bitar är lika men mycket är annorlunda. Tänk bort sången så är musiken annorlunda. Likheterna är sången och sångidéerna.

Den artonde september spelar ni på Strand, vad kan vi förvänta oss?

Vi har varit ute mycket och spelat. Ni kan förvänta er en gammal låt, en hel del från albumet och lite från EP:n från maj. Förhoppningsvis blir det ösigt. Vi kommer få hjälp av Joel Wästberg på percussion och Johan Grettve på bas.

Vad har ni för planer för framtiden?

Tobias: Vi kommer vara på turné tills vintern och vi har börjat skriva nytt material. Det finns många sätt att släppa låtar idag. José kommer fortsätta med sin solokarriär parallellt.

Här kan du se videon till Junips senaste singel Always:

JUNIP – Always (Official Video) from City Slang on Vimeo.

Pitchfork har också skrivit om videon.
DN har också intervjuat Junip.

Intervju med Hot Chip

by

Hot Chip avslutade den svenska festivalsommaren med en fantastisk spelning på Popaganda. Kulturbloggen samtalade med bandets sångare Alexis Taylor och gitarrist Owen Clarke.

Hur skiljer sig One Life Stand från era tidigare skivor?

Alexis: Det är vår hittills mest sammanhängande skiva. Av totalt tio låtar på skivan går nio i B-dur och i ett klassiskt house- och discotempo. Det är bara Slush som är långsammare. Låtarna passar ihop eftersom det finns en underliggande melankolisk stämning genom hela skivan.

Hur kom ni fram till titeln One Life Stand?

Alexis: Efter att vi hade skrivit låten. Den handlar om hängivelse och titeln är helt enkelt motsatsen till ett one night stand. Titeln är ganska fånig eftersom det inte finns något sådant som ett one life stand.

Owen: Vi hade egentligen flera olika idéer om vad skivan skulle kallas. Ett tag tänkte vi döpa albumet till Brothers. I slutändan kom vi fram till att One Life Stand passade bäst.

Hur mycket tid spenderar ni hemma i London och hur mycket tid spenderar ni på att turnera?

Alexis: Vi är mestadels hemifrån. Något förenklat så kanske vi är ute på turné 70 % av tiden och hemma 30 %. Vi hanterar det genom att ta med våra fruar och barn på turnén.

Fast vi umgås inom bandet även när vi är hemma. Vi har ju känt varandra sedan början av 90-talet då vi gick i skolan. Nu går vi till krogen eller skriver musik tillsammans.

Hur brukar ni förbereda er inför en turné?

Alexis: Förut brukade vi aldrig förbereda oss men inför den här turnén har vi övat massor. Nu försöker vi låta likadant live som på skiva. Vanligtvis handlar det inte som att hitta rätt ljud utan rätt arrangemang.

Hur brukar det gå till när ni skriver låtar?

Alexis: Det finns inte direkt något mönster förutom att vi låter låtarna komma till oss. Vissa artister som Nick Cave skriver låtar som vilket annat yrke som helst men vi väntar på att musiken ska komma.

Jag brukar skriva ner texter som jag sedan återvänder till. När det gäller musiken kanske jag sitter vid ett piano och kommer på en melodi eller en ackordföljd. Ibland kommer musiken först, ibland texten.

Under hösten och vintern åker Hot Chip ut på en elektonisk dream team-turné med LCD Soundsystem.

Foto av Linnea Amling

Intervju med gitarristen och låtskrivaren i Sad Day For Puppets

by

Stockholmsbaserade popbandet ”Sad Day For Puppets” har ett nytt album – “Pale Silver & Shiny Gold”- på gång, en blandning av skira fina popsånger och rivigare noisepop.
Jag skulle ha svårt att skriva ett album med tio likadana sånger, säger Martin Källholm, gitarrist och låtskrivaren när Kulturbloggen träffar honom i ett litet fik på Södermalm nära Slussen.
Martin bor i Blackeberg så det var smidigt att stämma träff någonstans längs tunnelbanelinjen.
Överallt där det berättas om bandets historia står det att bandets startades i Blackeberg.

Det är både rätt och fel. När bandet bildades bodde Martin i Blackeberg, men ingen av de andra. Egentligen är det bara Martin och Markus Sandgren, som överhuvudtaget är från Västerort, namnet för den del av Stockholm där Blackeberg ligger. Anna Eklund, sångerskan, är från Småland.

När vi träffades för ett möte i min lägenhet och bestämde att vi skulle satsa var vi ju i Blackeberg, så på så sätt stämmer det, säger Martin.

”Sad Day For Puppets” beskrivs ofta som shoegaze och noisepop. Rockband som The Jesus and Mary Chain, Dinosaur Jr, Lemonheads och The Breeders har varit viktiga influenser och det är mixen mellan 90-talsdoftande indiepop, shoegaze och rock som utmärker gruppens stil. Men bandet har också flera låtar som är mjukare pop, som framhävs extra av Anna Eklunds sång.

Martin skriver alla låtar.
All ledig tid hemma ligger jag på soffan med gitarren eller knallar omkring i lägenheten med gitarren nästan hela tiden. Då och då kommer det något vettigt som blir en sång, berättar han.
När han sedan tar med sången till bandet händer det förstås något.
Själva låten är färdig när jag presenterar den för bandet, men sedan händer det ju mycket när vi repar och det gör det de gör.

Även om nuvarande bandmedlemmar träffades hos Martin för lite drygt två år sedan och bestämde sig för att satsa mer seriöst är bandet en slags naturlig vidareutveckling av kamratskapet mellan Martin och Marcus Sandgren, bandets andra gitarrist.

Vi har känt varandra sedan vi var barn och vi började spela tillsammans när vi var 14 år, berättar Martin.

För tio år sedan träffade de Anna Eklund, bandets sångerska och för drygt två år sedan bildades nuvarande sättning. Senaste året har ”Sad Day For Puppets” uppmärksammats också utomlands och de har turnerat en hel del och varit förband åt bland annat Editors, MGMT, A Place To Bury Strangers och The Raveonettes.

Kulturbloggen frågade vilket band som var roligast att vara förband för?

A Place To Bury Strangers , svarade Martin utan tvekan.
De är vansinnigt roliga. Vi var förband åt dem mer än en spelning och då har man chansen att lära känna varandra mer, säger Martin.

Att ”Sad Day For Puppets” spelat mycket ihop, tror Martin, märks på kommande albumet.

Vi har spelat jättemycket ute tillsammans, lärt känna varandra väldigt mycket musikaliskt. Det tror jag hörs, säger han.
En annan skillnad är trummorna och basen.
– Förut hade vi trummaskin, nu har vi en trummis, Micael Back, och vi har fått Alex på bas.

Nu väntar fler turnéer, med start 8 september, ger de sig av till Spanien, Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland och Storbritannien. I Sverige gör de en spelning på Strand i Stockholm 9 oktober,

– Sedan är det väl dags att gå in i studion och spela in nästa skiva, säger Martin.

Sad day for puppets är:

Anna Eklund, sång
Martin Källholm, gitarr
Marcus Sandgren, gitarr
Micael Back, trummor
Alex Svenson-Metés, bas

Tre korta frågor till Martin Källholm, gitarrist och låtskrivare för Sad Day For Puppets
Vad inspirerar dig?
Antar att det är det man lyssnat på när man växte upp och tyckte om. Som barn var det mycket hårdrock och sedan blev det mer Smashing Pumkins och The Cure.

Bästa festivalupplevelsen?
Neil Young på Roskilde någon gång i början av 2000-talet. Han har skrivit så sjukt många låtar, men den gången lyckades han pricka in de jag gillar mest.
Vad gör du när du inte sysslar med musik?
Vi har en baby hemma. Faktum är att tre i bandet fick baby inom loppet av två månader, så nu är både Martin, Micke och Alex småbarnspappa.

Här kan du lyssna på Sad Day for Puppets på MySpace.

Tidigare bloggposter på Kulturbloggen om Sad day for puppets:

Lyssna på ny singel från Sad day for Puppets

Sad day for Puppets erövrar England

Sad Day For Puppets “Unknown Colors”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intervju med Hurts

by

Theo Hutchcraft och Adam Anderson är duon bakom Hurts som på Popaganda gjorde sin första spelning i Sverige. De är förvånade över att vädret i Stockholm är så fint. I deras hemstad Manchester regnar det alltid och himlen är aldrig blå.

– Det är därför vi är så deprimerade. Du har tid att stanna inne och tänka på saker vilket gör att du blir mer inåtriktad.

De välklädda musikerna träffades för fyra år sedan under ett krogbråk där de var de enda som inte slogs. Istället stod de bredvid, skrattade åt de andra och började prata om Prince. För sexton månader sedan startade de Hurts med förhoppningen att komma ifrån arbetslösheten i Manchester och spela sin musik runt om i världen.

När lärde ni er att spela instrument?

Vi kan inte spela några instrument. Det är grejen, vi skriver poplåtar. I fyra år var vi arbetslösa och ägnade vår tid åt att lära oss skriva låtar. Att skriva låtar kräver lika mycket som att lära sig spela ett instrument.

Er första singel heter Better than Love. Vad är det som är bättre än kärlek?

Haha. Det är frågan vi borde ställa dig. Vad tror du att det är? Vi har fått en del konstiga svar. En tjej trodde att låten handlade om att snorkla. Det kan vara choklad eller kaffe på morgonen. När vi skrev låten för länge sedan hade vi ingen aning om att den skulle bli så omtyckt. Det var bara en låt bland andra.

Ni är aktuella med ert debutalbum Happiness. Hur skulle ni beskriva den?

Det är ett stort popalbum. Väldigt dramatiskt och storslaget. Det är känslomässigt, ganska ledsamt men ändå hoppfullt.

Era låtar påminner lite som 80-tal. Är det medvetet?

Vi strävar efter att skriva moderna poplåtar men några av våra största influenser är Depeche Mode och Tears for Fears som var stora på 80-talet.

Kylie Minouge medverkar på en av era låtar. Hur var det att arbeta med henne?

Fantastiskt. Vi blev förvånade att hon tackade ja. Hon var precis som vi hade föreställt oss. Hon är så talangfull och har en fantastisk röst.

Hur ska ni fira när albumet släpps?

Vi firar hela tiden. För varje dag på turnén och för varje land vi får besöka. Vi är lyckliga över att vara i Europa. När skivan blev klar var den bästa känslan i världen. Det var något vi hade drömt om hela våra liv.

Aftonbladet har också en intervju med Hurts som du kan läsa här.

Recension av Hurts senaste album i DN.