• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Manchester

Lyssna: Pins – Kiss Me Quickly (It’s Christmas)

2 december, 2013 by Jonatan Södergren

pins

På sitt debutalbum Girls Like Us, som gavs ut via Bella Union tidigare i år, återvände Manchester-kvartetten i Pins en ljudbild tydligt präglad av postpunk-influenser. Nu delar de med sig av en jullåt.

Lyssna på låten, som heter Kiss Me Quickly (It’s Christmas), här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kiss Me Quickly (It's Christmas), Manchester, Pins

Kulturbloggen möter The 1975

25 november, 2013 by Jonatan Södergren

the-1975

När Manchester-kvartetten The 1975 tidigare i år släppte sin självbetitlade fullängdsdebut gick den upp som etta på den brittiska albumlistan och knep därmed oväntat platsen från Nine Inch Nails och deras comebackalbum. Gruppen, som existerat i olika skepnader sedan medlemmarna gick i skolan, är kända för sina låtar som ofta tar upp teman som sex, droger och storstadsliv. Kulturbloggen fick möta upp bandets sångare Matthew Healy i samband med deras spelning på Strand den 22 november.

På albumet kan man höra väldigt många olika influenser. Fanns det några specifika sound ni hade i åtanke när ni påbörjade arbetet med albumet?

På grund av den stilistiska polaritet som löper genom albumet varierar soundet från låt till låt. Jag tror att det är en generationsfråga. Folk i vår ålder konsumerar media på ett annorlunda sätt. Det är mer tvetydigt, mindre linjärt. Det är egentligen bara en representation för vilka vi är som människor. Jag skapar musik på samma sätt som jag konsumerar musik. Det är svårt att bara ha en viss typ av output, det skulle inte vara ett genuint uttryck för min personlighet. De flesta har en mångsidig personlighet som byggs upp av flera lager och det här bandet är verkligen en återspegling av det. Vi startade inte det här bandet av någon annan anledning än musiken, det faktum att det här albumet innehåller flera olika stilar är bara vilka vi är. Jag har aldrig haft några avsikter att hålla mig till en viss stil, jag vill bara göra musik som jag älskar — och det kan vara inspirerat av alltifrån Loveless av My Bloody Valentine till Bad av Michael Jackson. Jag vill bara göra en sammanslagning av allt det.

I en tidigare intervju har du berättat att ni har en postmodern attityd till låtskrivandet. Kan du utveckla det en aning?

Jag tror att vi har en postmodern inställning till allt, när vi startade bandet visste vi inte ens om vi ville presentera oss själva som ett band. Vi ville bara vara en enhet som producerade innehåll. Att det skulle finnas en direkt samverkan mellan konst och musik — mellan musik och kultur — att försöka bli något som folk kan relatera till. Sedan föreslogs det att vi skulle ha en klassisk rockuppsättning eftersom det är något som verkligen är förståeligt; om du kan klä ut det till allt annat så kommer folk ändå kunna relatera till det. Jag skulle inte vara pretentiös och säga att vi försöker skapa postmodern musik, att vi är extremt experimentella och försöker återuppfinna hjulet eller så, men att inte ha en föråldrad syn på musik, att inte bry sig om geografi eller musikstil, jag tror att det är en postmodern syn på musik — och det är verkligen det bästa sättet att förklara hur vi gör musik.

Innan ni dök upp som The 1975 har ni spelat ihop under andra namn. Kan du berätta vad som har förändrats sedan ni bytte namn från The Slowdowns?

Vi har växt upp. Vad var vi i The Slowdowns? 21? 22? Vi prövade oss fortfarande fram. Det här bandet, vi är inte fantastiska, vi fick inte till allt på en gång. Anledningen till att folk gillar oss är att vi gjorde fel femtio gånger. Fel namn, fel stil, fel sound. Allt var fel. När vi blev The 1975, det var då vi insåg att vi hade materialet — vi behövde bara göra allting mer sammanhängande och förståeligt — till en genuin förlängning av vilka vi är. Tidigare när vi spelade in en låt ville vi kanske att det skulle låta en aning som något annat band, när vi slutade med det och bara fokuserade på att göra musik som gladde oss, då hittade vi det. Alla namnbyten börjar få en mening nu, men de hade ingen betydelse då. De får bara en betydelse eftersom folk känner till The 1975. Vi var bara ett gäng killar som blev uttråkade med sitt namn. Vi gillade inte The Slowdowns, så vi bytte och när vi hette Bigsleep blev vi stämda, så då blev vi också tvungna att ändra. Det var ganska tråkiga skäl till namnbytena, men när vi bestämde oss för The 1975 visste vi att det var det.

Finns det någon historia bakom varför valet av namn föll på just The 1975?

När jag var 19 åkte jag på semester, då blev jag vän med en konstnär som gav mig massa böcker. När jag sedan kom hem läste jag igenom dem. En av böckerna, som jag tror hade tillhört honom, hade använts som någon slags dagbok. Någon hade gjort små anteckningar genom hela boken och skrivit in datum som ”1 June, The 1975”. Just ”The 1975” återkommer kontinuerligt genom hela boken. Jag hade ingen aning om vad det innebar, men jag tyckte det var en intressant användning av språket. Det var nästan lite spöklikt, varför skriver de ”The 1975”? Grammatiskt är det ju helt fel, men jag gillade det, och när vi döpte bandet insåg jag att det aldrig funnits ett band där ”The” är viktigare än det efterföljande ordet. Folk frågar varför vi är döpta efter årtalet, men det handlar egentligen om ”The”, det är det som är viktigt.

I en av era mer 80-talsdoftande låtar, Heart Out, är det ett par rader jag inte riktigt förstår; ”it’s nice to have your friends round but we’re watching the television with no sound” och ”once we started having friends round you created a television of your mouth”. Vad betyder det?

Det handlar om kokain — ”it’s nice to have your friends round but we’re watching the television with no sound” — jag ska vara helt uppriktig, det var mycket droger inblandade i min umgängeskrets när jag var 18. Vi brukade hänga i vissa personers lägenheter med tv:n på samtidigt som vi lyssnade på musik. Jag blev medveten om sambandet mellan att ta kokain och låta en tv stå på utan ljud, det blev synonymt med varandra i den utsträckning att jag idag alltid måste ha ljudet på när jag ser på tv. ”Creating a television of your mouth” handlar om ett småstadsförhållande där man visar upp relationen för alla.

Blev det ett statement att hämta inspiration från 80-talet?

Problemet med popkulturen från 80-talet är att den exploateras i modern media, oavsett om det är i film eller — i synnerhet — dansmusik så är det bara de korkade elementen som folk väljer att komma ihåg, alla guilty pleasures, medan 80-talet inte var ett bortkastat årtionde för musik. Se på album som So av Peter Gabriel, Graceland av Paul Simon och Bad av Michael Jackson; de var stora popalbum, men inte så belastade av självmedvetande och cynism. Det var ok att göra popmusik. Vi är stora fans av den tidsperioden. Stora, upplyftande poplåtar och texter som provocerar dig att bli mer introspektiv, det är min uppfattning av den perfekta poplåten, och i stor utsträckning tror jag att det är vad vi försökt utforska. Soundmässigt var det inget statement att försöka göra ett album som lät 80-tal, men albumets idealiserade och romantiserade syn på ungdomen påminner väldigt mycket om en 80-talsfilm. John Hughes och Cameron Crowe, jag kan verkligen relatera till delar av deras filmer som handlar om en längtan efter någonting större, romantiseringen av kärlek i en småstad, närheten — eller ”fucking in a small town” som i Heart Out. Tankarna som utforskas i dessa filmer, sättet alla romantiserar tonåren och fyller luckorna med idealistiska åsikter, det är verkligen något som fick ta en stor plats på albumet och låtar som Settle Down, Heart Out, Robbers och Girls. Vi ville göra soundtracket till våra tonår och det tror jag vi lyckades med.

Skulle du säga att de tre korta, instrumentala spåren bidrar till albumets filmiska känsla?

Självklart. De är övergångsfaser och de har alla små historier. An Encounter handlar till exempel om när de två karaktärerna i Robbers träffas. Det bidrar till rörligheten och hjälper till att segregera albumets tre delar; den första delen är något mer alternativ, vi visar upp vår identitet och säger vilka vi är; mittensektionen är en 80-talsfilm; i slutet kommer vår version av modern soul och gospel. De tre delarna — grunden alternativ, hjärtat filmisk, själen svart musik — är hur vi vill översätta albumet och jag tror att det är vad vi alltid kommer gå för. Det måste vara en upplevelse, vi ville göra ett riktigt album.

Idag lyssnar ju många på musik genom Spotify och liknande tjänster där folk kan skapa egna playlists. Tror du att det finns en risk att folk bara väljer ut vissa låtar som de lyssnar på i sina playlists och således går miste om hela album-upplevelsen?

När jag har skrivit färdigt en låt är det inte länge mitt ansvar, jag kan inte styra hur folk konsumerar vår musik. Jag har insett vilka saker jag behöver oroa mig över och vad jag inte behöver oroa mig över. Jag har inte ens tid att tänka på min familj. Jag hinner inte prata med mina vänner, så att spendera tid på att klaga över hur folk konsumerar vår musik skulle vara så dumt av mig. Jag har verkligen inte tänkt på det. Det är ingenting jag kan kontrollera. Allt jag kan göra är att fortsätta ge ut skivor och hoppas att de som är likasinnade lyssnar på samma sätt, men vi är också ett popband så jag vill inte hindra någon från att bara lyssna på våra singlar — självklart kan man göra det — det är poplåtar, det är det som är poängen med dem. Kidsen lyssnar ändå på musiken hur de vill.

Det var intressant att du nämnde Peter Gabriel tidigare, för när jag lyssnade på albumets avslutningsspår Is There Somebody Who Could Watch You tyckte jag att din sångstil påminde om hans. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?

Vi var egentligen klara med albumet, vi åkte på turné i USA och lyssnade på det konstant. Då insåg vi att det var en genuin skildring av vilka vi är, men att det som saknades på ett annars väldigt välproducerat album var en mänsklig faktor. Så vi åkte hem, jag var väldigt upprörd eftersom jag skulle flytta ifrån huset jag växt upp i — jag hade två dagar ledigt och var tvungen att åka hem för att packa ihop alla mina saker — när vi började bära ut sakerna satte jag mig vid pianot och började bara spela de här ackorden. George satte upp en mikrofon och jag måste ha suttit där i tjugo minuter och hittat på texter som jag sjung. Jag blev lite upprörd, så jag lämnade rummet, när jag kom tillbaka hade George arrangerat de där tjugo minuterna jag hade spelat in till en treminuters-sekvens — och det var Is There Somebody Who Could Watch You. Den gjordes på en och en halv timme och gick rakt in på albumet. Den handlar om att jag har en tolvårig bror och att mina föräldrar precis har skilt sig. Min mamma har en ny man och min pappa har en ny flickvän. Det hände på sex månader och jag har en tolvårig bror som jag känner att jag har en skyldighet att ta hand om, men mitt schema innebar att jag inte hade sett honom på ett år, så den handlar om skuld, längtan och viljan att vara där för någon.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Debaser, Klubb Popaganda, Manchester, Strand, The 1975

Way Out West: Money triumferar på mini-scen

9 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Money

Money, Pustervik lilla
Way Out West 8 augusti 2013
Betyg: 4+

Ännu har Money inte ens hunnit släppa sitt debutalbum, men på Way Out West triumferar kvintetten på en egentligen alldeles för liten scen. Efter att de bildades i Manchester för tre år sedan har de hunnit spela i, åtminstone för en poporkester, rätt udda lokaler; de har bland annat spelningar i kyrkor och lakerlokaler i bagaget. Men när de gör sin första spelning på svensk mark är det sent, halv två på natten, på Pusterviks nedsläckta lilla scen. Både bandet och publiken har hunnit bli berusade, vilket också bidrar till stämningen.

Det börjar med att Jamie Lee, bandets sångare och frontman, står mitt i publikhavet. Sjungandes – eller snarare mässandes – a capella går han mot scenen innan resten av bandet, som alltså redan står uppe på scen, tar ton. Därefter slänger han av sig tröjan, häller ut öl över huvudet, balanserar ölflaskor på huvudet, låter delar av publiken spela på hans gitarr – ibland allting på samma gång.

Som jag beskriver det kanske det låter som någon slags fyllefest, men i botten finns de där änglalika låtuppbyggnaderna och de så väldigt tänkvärda texterna. Paradoxerna i senaste singeln Hold Me Forever, som ikväll spelas näst sist, blir talande för den aura av mystik som omsluter hela den halvtimmeslånga spelningen:

”EVEN IF YOU HOLD ME FOREVER
I’LL BECOME BORED OF ALL OF US TOGETHER
YOU CAN PRAISE AND THANK THE LORD
FOR KEEPING US APART
BUT THE LORD AIN’T GOD
HE’S SOMETHING CLEVER
BUT THAT AIN’T SMART
HOLD ME FOREVER”

Men om texterna, med sina religiösa metaforer, kan framstå som kryptiska är känslan desto klarare, och enkelheten i den mantraliknande textraden ”heaven is real” blir otroligt slagkraftig. Nästa gång Money spelar i Sverige blir det garanterat på en större scen.

Den 27 augusti släpper Money sitt debutalbum The Shadow of Heaven. Du kan se musikvideon till Hold Me Forever här:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hold Me Forever, Manchester, Money, Pustervik, The Shadow of Heaven, Way Out West

Kulturbloggen möter Hurts

28 januari, 2013 by Jonatan Södergren

hurts

Framgångarna med debutalbumet Happiness nådde surrealistiska proportioner – utöver att sälja i över två miljoner exemplar världen över har duon gett mer än 150 spelningar i 40 länder. Den 13 mars följer Hurts, som består av Manchester-bona Adam Anderson (till vänster) och Theo Hutchcraft (till höger på bilden ovanför), upp succén. Då släpps deras nya album Exile som är en minst lika dramatisk historia som föregångaren. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp den välklädda duon på ett Östermalmshotell för att diskutera deras nya musik.

Skiljde sig sättet ni skrev låtarna till Exile från hur ni arbetade med debutalbumet?

Theo: På många sätt var det likadant. Vi hade samma approach till låtskrivandet, den stora skillnaden var stämningen. När vi spelade in första albumet var vi på ett dystrare humör, den här gången var vi mer exalterade.

Adam: Och vi hade en tydligare vision för hur vi ville låta.

Theo: Den första var mjukare, det finns en tyngd och mycket mer avsikter på det här albumet.

Adam: Produktionen är större. Det är mer gitarrer och eftersom inspelningen skedde live så är det mer energi. Delar av albumet är mörkare.

Varför döpte ni albumet till Exile?

Theo: Vi hade titeln innan vi ens hade påbörjat arbetet med skivan.Till viss del hade det att göra med hur vi kände oss när vi var ute på turné. Det kändes som att vi flydde från saker, men det är även en väldigt levande titel vilket gjorde det till en bra utgångspunkt. Vi fick helt enkelt se vart vi hamnade. Det var en användbar metod, vi kommer nog försöka arbeta så igen på nästa album.

Delar av albumet spelades återigen in i Göteborg, hur kommer det sig?

Theo: Första halvan spelades in i Manchester, men vi kände att vi saknade lite av Jonas Quants magi. Vi har en speciell förbindelse med honom som vi inte känt med någon annan producent, så vi spenderade tre månader med Jonas i hans studio i Göteborg.

Adam: Innan dess var albumet extremt tungt, men han tog fram det poppiga i oss igen.

Hur har er arbetsrelation förändrats efter att ni turnerat så mycket tillsammans?

Theo: När vi började skriva nya musik igen märktes det att vi hade förbättrat våra färdigheter vilket gjorde processen mer spännande.

Adam: Vi insåg att vi båda hade gjort framsteg. Genom att spela live har vi blivit starkare och lärt oss känna musiken tillsammans.

Skulle ni säga att Exile är mer organisk än Happiness?

Adam: Absolut och låtar som Miracle exemplifierar det.

Theo: Det är mer gitarrer och produktionsmässigt ville vi åstadkomma en ärlig reflektion av hur vi låter när vi spelar live. Framför allt så innehåller Exile mindre synth.

Den 18 mars återvänder ni till Sverige för en spelning på Debaser Medis, vad ska vi förvänta oss?

Theo: En annorlunda upplevelse än på skiva, mixningen kommer vara hårdare. När vi skrev låtarna till Exile hade vi i åtanke att förbättra våra spelningar. Vi skrev låtar vi kände hade saknats tidigare, vilket förhoppningsvis gör konserterna bättre och mer varierade.

Om ni måste välja, ser ni er själva i första hand som ett studio- eller liveband?

Theo: Ett studioband, Hurts är ju egentligen bara vi två i en kontrollerad miljö.

Adam: Först och främst är vi två låtskrivare. Studion ger oss möjligheten att fullända låtar medan konserterna blir grövre tolkningar av det vi gör i studion.

Som låtskrivare, vad tycker ni gör en bra låt?

Adam: Det är en svår fråga, ibland är det bara ett magiskt ögonblick – ett element i en låt – som du fastnar för.

Theo: De av våra låtar som vi tycker bäst om är de som kommit av sig själva. Du hör dem så det är nästan som om du inte har skrivit dem, de ges till dig.

Adam: Det är som man brukar säga, ”the best songs don’t come to you, they come through you”.

Theo: Fast det händer så sällan, i bästa fall en låt på femtio.

Skrev ni fler låtar till Exile än till Happiness?

Theo: Till Happiness skrev vi totalt fjorton låtar, så allting vi skrev kom med på skivan. Den här gången skrev vi säkert dubbelt så många låtar, det var en lyx att sedan kunna minska ner dem.

Adam: Det är en massa bra grejer som vi lämnat utanför albumet.

Vilka är era favoritspår på Exile?

Theo: Help är en låt som vi är stolta över, det är låten vi alltid försökt skriva.

Adam: Miracle också, det är en låt vi alltid varit kapabla till att skriva men först nu hittat innehåll till.

Har ni hittat några nya influenser?

Theo: Det är en massa saker vi lyssnade på tidigare men först nu lyckats hämta inspiration från, såsom Nine Inch Nails och Depeche Mode. Även band som The Killers. Först nu har vi kommit på ett sätt att låta som dem. Ur en produktionsvinkel har Nine Inch Nails varit en influens. Sättet Trent Reznor kan skriva så otroliga poplåtar som samtidigt är så mörka och rika är något vi ville åstadkomma med den här skivan.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Debaser Medis, Exile, Happiness, Help, Hurts, Manchester, Miracle

Intervju med Hurts

30 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Theo Hutchcraft och Adam Anderson är duon bakom Hurts som på Popaganda gjorde sin första spelning i Sverige. De är förvånade över att vädret i Stockholm är så fint. I deras hemstad Manchester regnar det alltid och himlen är aldrig blå.

– Det är därför vi är så deprimerade. Du har tid att stanna inne och tänka på saker vilket gör att du blir mer inåtriktad.

De välklädda musikerna träffades för fyra år sedan under ett krogbråk där de var de enda som inte slogs. Istället stod de bredvid, skrattade åt de andra och började prata om Prince. För sexton månader sedan startade de Hurts med förhoppningen att komma ifrån arbetslösheten i Manchester och spela sin musik runt om i världen.

När lärde ni er att spela instrument?

Vi kan inte spela några instrument. Det är grejen, vi skriver poplåtar. I fyra år var vi arbetslösa och ägnade vår tid åt att lära oss skriva låtar. Att skriva låtar kräver lika mycket som att lära sig spela ett instrument.

Er första singel heter Better than Love. Vad är det som är bättre än kärlek?

Haha. Det är frågan vi borde ställa dig. Vad tror du att det är? Vi har fått en del konstiga svar. En tjej trodde att låten handlade om att snorkla. Det kan vara choklad eller kaffe på morgonen. När vi skrev låten för länge sedan hade vi ingen aning om att den skulle bli så omtyckt. Det var bara en låt bland andra.

Ni är aktuella med ert debutalbum Happiness. Hur skulle ni beskriva den?

Det är ett stort popalbum. Väldigt dramatiskt och storslaget. Det är känslomässigt, ganska ledsamt men ändå hoppfullt.

Era låtar påminner lite som 80-tal. Är det medvetet?

Vi strävar efter att skriva moderna poplåtar men några av våra största influenser är Depeche Mode och Tears for Fears som var stora på 80-talet.

Kylie Minouge medverkar på en av era låtar. Hur var det att arbeta med henne?

Fantastiskt. Vi blev förvånade att hon tackade ja. Hon var precis som vi hade föreställt oss. Hon är så talangfull och har en fantastisk röst.

Hur ska ni fira när albumet släpps?

Vi firar hela tiden. För varje dag på turnén och för varje land vi får besöka. Vi är lyckliga över att vara i Europa. När skivan blev klar var den bästa känslan i världen. Det var något vi hade drömt om hela våra liv.

Aftonbladet har också en intervju med Hurts som du kan läsa här.

Recension av Hurts senaste album i DN.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Better than Love, Hurts, Manchester, Popaganda

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Damaskus Författare Iben Albinus Serie … Läs mer om Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Filmtjuven Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Djungelboken blir sommarteater i Husby

Djungelboken blir sommarteater i Husby, … Läs mer om Djungelboken blir sommarteater i Husby

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in