Intervju

Miriam Bryant: ”Jag har hela tiden slitits mellan två världar”

19 september, 2014 by Jonatan Södergren

Efter förra årets genombrott med debutalbumet Raised in Rain är Miriam Bryant aktuell på nytt. Den 19 september släpps Dragon som är första singeln från ett kommande minialbum som släpps den 3 oktober.

– Vi var i studion i LA och var egentligen klara för dagen när min producent Victor [Rådström] började spela på det där arpeggiot, då började jag sjunga och så skrev vi en låt på 20 minuter som sedan blev Dragon, berättar Miriam Bryant när jag möter upp henne på skivbolagets kontor i Stockholm en vecka innan singelsläppet. Den kom till jättefort, jag tror att jag bara kände så jävla mycket då. Det var så mycket som hände, allt var så nytt och det var häftigt att vara där. Låten kanske redan fanns på något sätt för den skrevs så himla fort. Vi gav den bara någon slags ram där i studion. Om man bara skriver en låt som känns sådär bra på kort tid så känns det som att någonting lossnar, som att man får ut någonting som kanske behövde komma ut.

Fick kämpa för att släppa den som singel

– Skivbolag hetsar upp sig på smågrejer som taktartsbyten, det tycker de inte är så kul för att det är så oförutsägbart och okonventionellt, därför fick vi kämpa lite för att få släppa den som singel. Jag ville släppa den för att jag tror på den, jag tycker det är en skitbra låt och det är inte så ofta man känner så.

Samarbetat med houseproducenten Zedd

– Vi kom i kontakt via internet. Han hade varit hemma och firat jul i Tyskland, min singel Finders Keepers spelades ganska friskt i Tyskland under den perioden och var bland annat med i en TV-reklam. Då hörde han den låten ganska många gånger under ett par dagars tid. Han ville gå till botten med vem det var som sjung, så han twittrade om det och då var det någon av hans tyska fans som visste att det var jag. Då mailade han mig, han gillade min röst och det ena ledde till det andra. Nu är smekmånaden över. Alla var kära i varandra i början, sedan började vi jobba och det första resultatet blev hans klubbremix av Push Play som egentligen fick leva ganska mycket i skuggan av Filip Jenvéns remix. Sedan började vi skriva på Find You och det var en jättelång process.

Planen är nu att släppa två minialbum; den första släpps i oktober och innehåller både Dragon och hennes version av Find You

– Find You är med för att hedra mitt samarbete med Zedd, även om den redan funnits ute ett tag så vill man ge den ett sammanhang. Sedan släpper vi en till EP, jag vet inte riktigt när, min producent Victor ska åka till LA nu i slutet av månaden och börja jobba på den. Planen är väl att han ska jobba litegrann med Zedd och se om han kan tillföra någonting på produktionssidan.

En kamp mellan det organiska och det elektroniska

– Jag har hela tiden slitits mellan två världar. Min ena tanke har varit att göra någonting superorganiskt, verkligen använda liveinstrument och låta rösten vara i fokus, lite old school. Det var min ambition när vi började skriva nytt material efter att jag hade släppt min första skiva som jag då tyckte var lite för elektronisk. Det har jag haft som mål och då skrev jag lite låtar där soulen fick ta mer plats. Jag fick höra att jag var – jag citerar – någon slags souldrottning. Då tyckte jag det var ballt. Tänk om man kunde få vara Sveriges nya souldrottning, det hade ju varit asfett. Då räcker det inte att släppa ett album som har soulinfluenser, då får man gå all in och göra ett statement och det ville jag göra. Sedan började jag jobba med Zedd som inspireras väldigt mycket av inte så organiska saker. Då blev jag inspirerad av hans melodispråk och vad han använde i sin produktion. Det var hela tiden en kamp mellan det som är coolt och det som är äkta. Kan man kombinera det? Det tror jag att vi lyckats göra.

Har uppträtt hos Jimmy Kimmel och på MTV Movie Awards

– Zedd fick mig att inse att pop inte är ett skällsord, det är vad som är populärt just nu och i USA är EDM-vågen i full blom. Jag lärde mig att lyssna på den typen av musik och det skapade ännu mer konflikter i mig; jag vill inte bli en EDM-sångerska, jag vill göra min grej och man måste respektera sig själv. Man kan inte göra saker bara för att det är stort och grejerna man får göra i USA är så absurda. Särskilt när det är en kompromiss och inte 100% det som jag själv skrivit. Inte ens min version av Find You är något som jag skulle spotta ur mig spontant. På ett sätt är det jobbigt för man skulle vilja göra allt det där med någonting som är min grej helt och hållet. Det låter så jävla otacksamt att säga så, men det kanske också är en bra drivkraft.

Följer sina impulser

– När man sysslar med konst och sätts i nya situationer hela tiden är det viktigaste att följa sina impulser. Jag gillar inte att säga att man ska släppa sina hämningar, för hämningar kan ju också vara ett bra verktyg i kreativa sammanhang. Det finns mycket frustration i hämningar och jag tror att det är ett bra vapen. Men att följa sina impulser är något annat och jag tror att det lär man sig genom att inte tänka så jävla mycket på vad andra människor vill höra, utan bara följa de idéerna man initialt får och skapa saker utefter det.

Spelar på Debaser Medis den 3 oktober

– Vi kommer ha lite element som vi i vanliga fall inte har i livesammanhang. Min dröm är att få dit en stråkkvartett, det hade varit så jäkla fint. Sedan har jag planer på att ta in någon gästartist. Jag vill såklart spela låtar från EP:n, men jag kommer också spela gamla låtar från albumet. Folk kan förvänta sig mycket hjärta, dans och bra stämning.

Courtney Barnett: ”Skit händer och förr eller senare hamnar det i en låt”

17 september, 2014 by Jonatan Södergren

Få artister kan destillera vardagsobservationer till så simpla men komiskt laddade låtar som Melbourne-baserade Courtney Barnett.

För två år sedan startade hon upp Milk! Records och släppte två EP:s som under namnet A Sea of Split Peas förra året gavs ut på nytt.

– Det är två EP:s som slagits ihop men jag bryr mig inte om vad folk kallar det så länge de lyssnar, berättar hon över telefon. Det är en samling låtar. Först skrev jag sex låtar som släpptes, sedan skrev jag resten av låtarna och släppte dem. Men många album har kommit till på det sättet så för mig gör det ingen skillnad. Det som är väsentligt är hur folk förhåller sig till låtarnas innehåll, inte om folk gör ett album av min samling låtar. Ett album är ju en samling låtar.

Ett spår som med sitt drömska sound kontrasterar de övriga låtarna på A Sea of Split Peas är Porcelain.

– Jag skrev den på mitt rum klockan fyra på natten när jag hade kommit hem från jobbet, den är så tyst eftersom jag inte ville väcka min rumskompis. Den är från första EP:n, sedan spelade vi in den på nytt till albumet.

Ett ”riktigt” debutalbum på ingång

– Vi spelade in ett nytt album precis innan vi lämnade Australien i april. Tio låtar som vi jobbat på det senaste året. Formeln är densamma men jag hoppas att jag har utvecklats. Jag menar, det har ju gått ett år så jag har antagligen vuxit upp lite och blivit bättre på att spela gitarr. Jag hoppas att jag fortsätter utvecklas för varje år och vågar testa nya sound och idéer.

Växte upp med Jimi Hendrix och Nirvana

– Min storebror spelade gitarr med sina kompisar när jag var yngre, så jag kopierade dem. Jag började spela gitarr när jag var tio, skrev låtar om vad som hände hemma eller i skolan, och sedan när jag var arton började jag ge solospelningar.

Texterna ett bärande inslag i hennes låtar

– Jag relaterar till saker dagligen. Jag har en dagbok där jag skriver ned små observationer. Skit händer och förr eller senare hamnar det i en låt. Jag tar anteckningar och spelar gitarr, sedan slår jag det samman och ut kommer en låt.

Från kvintett till trio

– Vi började faktiskt som en kvintett men det har förändrats över de senaste åren. De senaste turnéerna har vi gjort som en trio. Ibland finns det styrkor i att vara färre. Eftersom vi har spelat så mycket live har jag fått mer självförtroende på scen. Jag har spelat i andra band tidigare, men höll alltid tillbaka av rädsla. Nu kan vi göra bort oss utan att det gör något.

I Are You Looking After Yourself sjunger du ”I don’t need no 9 to 5 telling me that I’m alive” vilket kanske förklarar varför du ofta beskrivs som en slacker. Är det något du relaterar till?

– Jag vet inte ens om jag förstår vad termen betyder. Visst, folk har försökt förklara det för mig, men jag vet inte om jag kan relatera till det. Just den textraden handlar om att jag har hoppat mellan olika jobb i större delen av mitt liv och nu bara kan släppa det.

Thomas Stenström: ”Jag har jobbat hårt på att bryta mot alla tillskrivna regler”

16 september, 2014 by Redaktionen

Thomas Stenström är högst aktuell. Singeln Slå mig hårt i ansiktet blev en sommarhit. Det följde han upp med sitt andra album som heter Fulkultur. Det blir även en omfattande höstturné med premiär i den Skövde 20 september.

Jag blir uppringd av Thomas representant från skivbolaget som meddelar att Thomas blir ca fem minuter sen och att han ringer upp mig då. Kändes väldigt sympatiskt att faktiskt ringa och meddela det. Nåväl, efter ca fem minuter så ringer det igen och jag får genomföra en väldigt trevlig intervju med Thomas.

Jag börjar med att gratulera till singeln Slå mig hårt i ansiktet som det gått väldigt bra för i sommar.

– Tack så jättemycket, jag blir förvånad, ännu mer förvånad för varje dag som går. Det är skitkul.

Jag kollade precis innan på framträdandet du gjorde på sommarkrysset. Det var ett väldigt bra framträdande.

– Tack, jag fick reda på det bara någon dag innan. Det var svårt att få ihop folk så snabbt. Men jag blev väldigt nöjd med gänget som kunde hänga på.

Ja, du såg ut att vara full av självförtroende.

– Jag var bara väldigt fokuserad

Din nya platta, hur tycker du att den skiljer sig från debuten?

– Det som skiljer sig mest är processen, själva arbetet med skivan. Första skivan gick väldigt fort, gjorde den på ett halvår. Det var ju väldigt charmigt. Men med den här skivan hade jag bestämt redan från början att den skulle ta tid. Målet var att det skulle vara mitt melodispråk. Mitt sätt att jobba på. Det var liksom viktigare än att det skulle bli en skiva. Jag hade en massa drivkraft men det var också väldigt jobbigt i början. Men jag är sjukt nöjd att det blev något och att jag vågat vara så kräsen och obstinat på min grundidé om att jag måste vara totalt nöjd med den. Sedan har jag jobbat hårt på att bryta mot alla tillskrivna regler som är omöjliga att komma ifrån. Det har varit jävligt mycket jobb för mig att hitta fram till något slags olagligt kreativt klimat. Och till slut så gjorde vi det och det är det som skiljer den mest för mig. Det är lite svårt att lyssna på det rent musikaliskt objektivt. Men i mina öron så hör jag att det är annorlunda och andra referenser än vad det var tidigare.

Det kan jag hålla med om. Den låter som en naturlig uppföljare. En utveckling helt enkelt.

– Kul att höra, den förra är ju helt skriven ur ett jag-perspektiv. Jag var bara tvungen att få ur mig massa känslor och låtar, saker som hänt i tonåren som var väldigt nära hjärtat. Och allt det har ju utgått från mig men jag har också efteråt kunnat se på det objektivt. Att jag vågade skriva och vara lite fri i allting.

Att du skriver på svenska gör att det känns mer naket och utlämnande.

– Jag har alltid haft lättast för det. Jag har aldrig skrivit på engelska faktiskt. Det som är kärnan för mig är texterna och jag kan skriva med undertoner om sånt mycket lättare. Jag kan förmedla ett budskap mycket lättare på mitt modersmål.

Det känns naturligt att fråga om vad du lyssnar på för musik. Jag får en känsla av att du faktiskt lyssnar på en del äldre musik. Stämmer det?

– Jag har en ganska spretig bakgrund på vad jag har lyssnat på men grundstenarna har varit Beatles och Magnus Lindberg som är en gammal svensk rocker. Sedan har det också varit en viktig grej nu att våga vara inspirerad av det jag lyssnade på när jag var jävligt liten. Och den känslan jag hade då när jag lyssnade på låtarna vill jag ha nu när jag lyssnar på plattan. Då var det Mauro Scocco, Eva Dalgren och hela den biten som var på tapeten. Så där har jag tagit väldigt mycket, har jag insett i efterhand.

Hur tycker du att popsverige mår idag?

– Jag tycker att det mår bra. Det som är intressant och som har inspirerat mig mycket är att det känns som att vi har kommit ikapp. Att kommersiell musik som Rihanna, Jay Z och Lana Del Ray, musik som väldigt många lyssnar på. Det är liksom jävligt balla grejer som inte låter som den klassiska indiepopen. Det är sånt som börjar dyka upp överallt, även i Sverige. Det är jävligt kul när det kommer ikapp. Det klimatet känns väldigt inspirerande tycker jag.

Hur mycket tror du det har att göra med att albumtänket inte är lika viktigt längre? Att det har blivit som det var för 40-50 år sen när man bara kunde släppa singlar.

– Det tycker jag är en grym grej. Att man bara kan släppa ut grejer. Det finns så mycket där ute, en låt är en låt, ut med skiten. Sedan älskar ju jag att jobba med ett album för det är ett väldigt tydligt format. Sedan vill folk köpa en skiva också. Folk vill köpa vinyler. Vi ger ju ut den här skivan på vinyl och folk är väldigt taggade på den. På något konstigt sätt så verkar folk gilla båda delarna. Jag tycker om att jobba med båda delarna, att släppa låtar men även göra en skiva. Just att arbeta med helheten med en skiva och sedan allting som följer med.

Kommer du att göra någon höst/vinterturné?

– Jag kommer att göra en väldigt omfattande höstturné nu. Sen blir det till våren och nästa sommar också. Men det närmaste är hösten då vi ska göra mer spelningar än vad jag gjort tidigare. Bandet har jag haft länge. Det ska bli jävligt kul att lira den nya plattan med dem. Alla som lirar med mig har sitt eget uttryck och det är jävligt kul att lira med sådana personer. Även fast det är mitt fel att vi är ute och lirar så känns vi verkligen som ett band.

Du kommer ju från Uddevalla men har nu bott i Stockholm ett tag. Hur känns det?

– Ja, det är båda bra och dåligt men mest bra. Att jobba med musik här är som en dröm om man jämför. Här finns det skitmycket folk som håller på med samma sak. Sen kan jag gilla det anonyma med att vara i Stockholm. Man kan vandra uppochner femton gånger längs en gata och ingen bryr sig. Så är det inte i Uddevalla. Samtidigt kan man ibland känna sig ensam här. Därför kan det vara jävligt skönt att fara till Uddevalla och Göteborg där folk känner en och man snackar. Så det är tudelat. Men jag kommer att bo här ett tag. Jag gillar det.

Text: Mikael Grönlund

Kulturbloggen möter Maria Lithell

12 september, 2014 by Rosemari Södergren

_DSC4787_lågupplösta_MariaLithell

Livets stora frågor och vardagslivet möts i Maria Lithells nysläppta album ”Tides” som är ett imponerande album. Tides bjuder lyssnaren på en fängslande resa genom storartad musik. Tonsättaren och artisten Maria Lithell har en enorm bredd i sitt musikaliska register.

Också texterna är viktiga. De kretsar kring berättelser om livets stora frågor och vardagligheter som i titelspåret ”Tides”, en mäktig ballad om tidens obönhörliga gång och de livsavgörande val vi ställs inför; kärlek, hopp och livets förgänglighet. Maria Lithells kraftfulla och sensibelt närvarande sångröst möter Christian Kjellvanders lugna och uttrycksfulla röst i en duett som inte lämnar någon oberörd.

Precis som det uttrycks i ett pressmail:
Hennes musik är filmisk och känslodriven. På samma gång lättlyssnad och nyskapande pop, som bygger på gränsöverskridande och spännande arrangemang, där fagott, marimba, stråk och harpa samverkar med sedvanliga popinstrument.

Kulturbloggen träffade Maria Lithell på ett mysigt café som ligger vackert med bänkar framsatta under träkronor bakom Historiska museet i Stockholm.

_DSC4778_lågupplösta_MariaLithell Maria Lithell har en gedigen bakgrund i musikens värld. Som tioåring kom hon in på Adolf Fredriks musikklasser och när hon gick i gymnasiet fick hon jobb i kören på Kungliga Operan i Stockholm. Där jobbade hon i elva år. Hon berättar att hon kände att hon villa lära sig mer inom musiken och utbildade sig först till musiklärare och så småningom ville hon skapa musik själv och sökte då in på och kom in på den femåriga utbildningen för kompositörer och tonsättare på Musikhögskolan.

Maria Lithells musik är i allra högsta grad gränsöverskridande. Maria Lithell blandar och växlar fritt mellan pop, klassisk musik och electronica. I hennes musik kan man finna referenser till artister och kompositörer som Björk, Aimee Mann, Stina Nordenstam, Kate Bush och P.J. Harvey. Här finns också referenser till filmmusik.

Musik är viktig för henne, det märks av hennes imponerande produktion, musiken är dock mer än så. Den är ett starkt sätt att säga viktiga saker med. I våras skrev hon ett stycke för Folkoperan, en miljöopera. En genomgående politisk föreställning som handlade om hur konsumtionssamhällets alla valmöjligheter rimmar illa med jordens globala uppvärmning.

Varför blev det just en opera för att uttrycka engagemanget för miljön och klimatfrågan?
– Varför inte en opera, svarar Maria Lithell på den frågan och tillägger:
– I en opera är alla sinnen inblandade. Jg tycker om att tilltala alla sinnen, att få människor berörda på många plan.

Operan växte fram ur hennes frustration över vad som händer med naturen.
– Jag har barn och det händer att vi är ute i skärgården och fiskar men där finns ingen fisk.

Lägg namnet Maria Lithell på minnet. Hon är en skicklig musiker och spännande kompositör som vi helt säkert kommer att höra med från, både på operascenen och musikscenen. Och lyssna på senaste albumet ”Tides”.

Foto: Lena Dahlström

Kulturbloggen möter The Pains of Being Pure at Heart

4 september, 2014 by Redaktionen

I fredags spelade Kip Berman med sitt The Pains of Being Pure at Heart på Popaganda-festivalen i Stockholm. Innan spelningen tog jag ett snack med honom om låtskrivande, sångröster, en bransch som stirrar sig blind på snabba, lättglömda hits och lite annat. Tack och lov var jag taktisk och sparade ämnet ”dina svenska favoritartister” till sist, annars hade vi nog aldrig hunnit prata om något annat. Bandet är i Sverige för andra svängen i år, och Berman förklarar att han hyser varma känslor för vårt land:

– Gud, ja! Sverige var typ det första stället vi spelade på utanför New York, det var helt galet. 2008 tog Richard och Patrik, tvillingarna som har Svenska Musikklubben, hit oss för ett par spelningar precis efter att vi släppt vår första EP. Då hade vi knappt ens turnerat i USA och nästan inga kände till oss där, och plötsligt åkte vi till Sverige där folk på klubbarna dansade till Orange Juice och andra band vi gillar, så det kändes som en bra grogrund för musik här. Det verkar som att folk här gillar oss också, eftersom vi får komma tillbaka och spela igen, såvida dom inte bokar in artister de tycker synd om! Välgörenhet för popband, ha ha!

Ni släppte albumet Days of Abandon tidigare i år, vad har hänt sedan dess?

– Det har varit som en dimma, vi började turnera redan i februari och jag hade en vecka ledigt i maj plus två veckor i juli. Annars har vi turnerat konstant. Vi hade inte släppt någon skiva sedan 2011, så jag tror det fanns en massa uppdämd energi som behövde få utlopp.

Albumet är betydligt mer polerat än era tidigare, var det en medveten riktning?

– Ja, varje gång vi gör något vill jag göra det lite annorlunda, och för varje nytt album har jag sökt känslan av att starta ett nytt band, på något underligt sätt. Det kommer alltid att finnas saker i vår musik som är oförändrade. Vi skulle kunna släppa skivor varje år bara för sakens skull, men det måste också kännas som att vi uttrycker något, och jag var väldigt mån om att Days of Abandon skulle låta renare och poppigare än den förra. Jag gillade utmaningen att göra något som var känslomässigt och kraftfullt utan att förlita sig på distade gitarrer. Det soundet tycker jag fortfarande om, men det var kul att visa en annan sida i låtar som Simple And Sure, Kelly och Masokissed.

Apropå att prova nya inriktningar, remixerna på EP:n Higher Than The Stars, som släpptes 2009, var riktigt bra. Har du någon gång övervägt att prova den elektroniska vägen?

– Gärna tillsammans med någon som är mer bevandrad i den genren, men jag skulle inte vilja bli ett rockband som utropar ”hey, nu är vi elektroniska” och sedan gör det dåligt. Bara själva grejen att gitarrband tycker att det är revolutionärt att använda synthar. Det är så daterat, jag menar, elektronisk musik är 30-40 år gammal, ingen futurisk vision längre. Vissa band tror att det är att tänka framåt, men det är inte det. Kanske var det intressant med sånt i mitten av 90-talet då Radiohead gjorde det, men redan det är 20 år sedan.

Så det är inte vad du förknippar med att vara nyskapande, antar jag?

– Nej, nu är det nästan så att band som kör klassisk rock med elgitarrer känns nyskapande! Jag menar, det finns en massa bra elektroniska band, men de är det för att de har bra låtar, inte för att deras trummaskin har ett coolt sound. Det måste finnas en hook eller en melodi som gör en upprymd.

Din röst har lyfts fram i ljudbilden på albumet. Har du fått större självförtroende?

– Nej, jag tror inte att det har med det att göra. När jag började sjunga var jag väldigt medveten om hur min röst lät. Men nu har jag nog nått en acceptans av den och att jag inte sjunger som den typiske rocksångaren. Jag inser att jag inte behöver ha en ”bra” sångröst, utan bara att den låter lite annorlunda. Sångaren i Silver Jews, David Berman, sade en gång att ”alla mina favoritsångare kan inte sjunga”, och jag är förtjust i att saker kan låta malplacerade i vår tid när alla kan fixa till saker och ting tills det blir perfekt.

– Ta till exempel Edwyn Collins från Orange Juice, Darren Hayman från Hefner eller Jonathan Richman. De kan uttrycka sig väldigt levande men har inte typiska sångröster. Jag vore jätteglad om jag kunde sjunga lika bra som Brandon Flowers i The Killers, men jag kommer aldrig att klara det.

Vad är den perfekta hooken i en poplåt för dig?

– Någon frågade mig vilket som är världens bästa riff, och jag svarade Are You Gonna Go My Way? av Lenny Kravitz. Så någonting i den stilen. Men våra hookar är inte ens hookar! Som Jess (Weiss), vår keyboardist, den svåraste slingan hon spelar är tre toner. Så använder du mer än tre toner i en hook gör du något fel, ha ha!

Har du någon gång ångrat en sångtext?

(Tänker länge) – Nej. Vad jag bryr mig mest om i min musik är texterna. Så jag lägger nog mycket mer fokus på dem än på själva musiken. Popsånger behöver inte vara originella för att vara bra, jag lägger inte en massa tid på att hitta rätt ljud på gitarren. Jag försöker bara placera ackorden i rätt ordning, men det som är unikt i vår musik, åtminstone för mig, är texterna.

Idag ligger mycket av musikbranschens fokus på snabba men korta framgångar, men ni har inte direkt gått den vägen. Hur ser du på det?

– Jag hade gärna haft femton minuter i rampljuset. Vem vet, det kanske händer? Min vän Connor (Hanwick) som spelade med oss ett tag var med i The Drums och hamnade på omslaget till NME och hade låtar som spelades i radio, och det var som en virvelvind när det hände för dom. Visst hade det varit häftigt att få vara med om det, men för oss har det gått mycket långsammare. En del av mig är förankrad i verkligheten och vi har kämpat hårdare, turnerat mer och gjort tre album vi är stolta över, men vi har aldrig varit ”nästa stora grej”. Det är helt okej, jag hade gärna varit berömd men vi får trots allt fortfarande vara ute och spela och göra musik.

Vilket råd skulle du ge till yngre, osignade artister?

(Funderar några sekunder) – Säg ja till allt. I början gjorde vi det svårt för oss själva för att vi tyckte att något var töntigt och var rädda för att folk skulle tycka att vi sålde ut oss. Man ska inte vara för rädda att prova på vissa saker, utan försöka låta det hända och se var det bär hän. Ett band som Pearl Jam har struntat i allt och gjort sin grej och blivit lite av ett Grateful Dead av idag. Så man ska inte tänka för mycket på exponering och sånt, utan säg ja till saker och se vad det blir av det.

Vilka svenska artister lyssnar du på?

– Makthaverskan är stora favoriter. De kommer från Göteborg, och de är nog mitt favoritband för tillfället. Men när jag började med musik var jag ett stort fan av Labrador Records, med band som The Legends, Acid House Kings, Sambassadeur. Jag såg The Legends i New York en gång. Åh! Vad heter det där bandet som alla tycker är så arroganta? Som svingar runt med tennisracketar? De är superkända! Jag kommer inte på vad dom heter just nu…The Tough Alliance! Folk tyckte de var arroganta, men det var ju en del av det roliga. Sedan de som spelar pop rätt upp och ner, Melody Club. Vi gick och skulle se dem spela och någon sa att ”de är inte coola…”. ”Och? Bryr väl inte vi oss om” sade vi, Electric och alla deras videos var kanon.

Text: Tommy Juto
Foto: Emma Andersson

Intervju

Footer

Om oss