Få artister kan destillera vardagsobservationer till så simpla men komiskt laddade låtar som Melbourne-baserade Courtney Barnett.
För två år sedan startade hon upp Milk! Records och släppte två EP:s som under namnet A Sea of Split Peas förra året gavs ut på nytt.
– Det är två EP:s som slagits ihop men jag bryr mig inte om vad folk kallar det så länge de lyssnar, berättar hon över telefon. Det är en samling låtar. Först skrev jag sex låtar som släpptes, sedan skrev jag resten av låtarna och släppte dem. Men många album har kommit till på det sättet så för mig gör det ingen skillnad. Det som är väsentligt är hur folk förhåller sig till låtarnas innehåll, inte om folk gör ett album av min samling låtar. Ett album är ju en samling låtar.
Ett spår som med sitt drömska sound kontrasterar de övriga låtarna på A Sea of Split Peas är Porcelain.
– Jag skrev den på mitt rum klockan fyra på natten när jag hade kommit hem från jobbet, den är så tyst eftersom jag inte ville väcka min rumskompis. Den är från första EP:n, sedan spelade vi in den på nytt till albumet.
Ett ”riktigt” debutalbum på ingång
– Vi spelade in ett nytt album precis innan vi lämnade Australien i april. Tio låtar som vi jobbat på det senaste året. Formeln är densamma men jag hoppas att jag har utvecklats. Jag menar, det har ju gått ett år så jag har antagligen vuxit upp lite och blivit bättre på att spela gitarr. Jag hoppas att jag fortsätter utvecklas för varje år och vågar testa nya sound och idéer.
Växte upp med Jimi Hendrix och Nirvana
– Min storebror spelade gitarr med sina kompisar när jag var yngre, så jag kopierade dem. Jag började spela gitarr när jag var tio, skrev låtar om vad som hände hemma eller i skolan, och sedan när jag var arton började jag ge solospelningar.
Texterna ett bärande inslag i hennes låtar
– Jag relaterar till saker dagligen. Jag har en dagbok där jag skriver ned små observationer. Skit händer och förr eller senare hamnar det i en låt. Jag tar anteckningar och spelar gitarr, sedan slår jag det samman och ut kommer en låt.
Från kvintett till trio
– Vi började faktiskt som en kvintett men det har förändrats över de senaste åren. De senaste turnéerna har vi gjort som en trio. Ibland finns det styrkor i att vara färre. Eftersom vi har spelat så mycket live har jag fått mer självförtroende på scen. Jag har spelat i andra band tidigare, men höll alltid tillbaka av rädsla. Nu kan vi göra bort oss utan att det gör något.
I Are You Looking After Yourself sjunger du ”I don’t need no 9 to 5 telling me that I’m alive” vilket kanske förklarar varför du ofta beskrivs som en slacker. Är det något du relaterar till?
– Jag vet inte ens om jag förstår vad termen betyder. Visst, folk har försökt förklara det för mig, men jag vet inte om jag kan relatera till det. Just den textraden handlar om att jag har hoppat mellan olika jobb i större delen av mitt liv och nu bara kan släppa det.