Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Torres: ”Jag har lärt mig att lita på mina instinkter”

by

torres

”Känsloströmmar i sin renaste form, lyckligtvis förevigade på band,” skrev vi i vår recension av Mackenzie Scotts – eller Torres som hon kallar sig – självbetitlade debutalbum från 2013. Uppbackad av bland annat PJ Harvey-basisten Ian Oliver och Portisheads-gitarristen Adrian Utley är hon nu tillbaka med ett album som inte bara soundmässigt är tyngre, utan även textmässigt tar upp större och mer abstrakta ämnen. Sprinter släpps via Partisan den 5 maj. Så här lät det när Kulturbloggen ringde upp den tjugofyraåriga singer-songwritern.

Hur har flytten från Nashville till Brooklyn påverkat din livsstil? Återspeglas det på något sätt i din musik?

– Det har helt förändrat hur jag tar mig igenom dagen. Det händer så mycket mer externt, vilket jag indirekt tror orsakar lite mer intern kaos. Eller inte kaos, det händer bara mycket mer i mitt huvud, det är mycket mer stimulerande, och indirekt påverkar det förmodligen musiken. Jag vet inte riktigt hur, men det har det definitivt gjort.

Kan du berätta lite om skillnaderna och likheterna mellan att bo i Nashville och Brooklyn?

– I Nashville gick dagarna långsammare. Skillnaden är natt och dag. Jag gick knappt i Nashville, jag åkte bil överallt. Jag spenderade mycket tid ensam i min lägenhet. Nu när jag bor i Brooklyn tar jag tåget och går överallt. Jag är utomhus mycket mer.

Har du blivit mer utgående?

– Jag skulle inte säga mer utgående, men jag tror att jag har blivit mer bestämd. Jag kan definitivt tala för mig själv i större utsträckning än vad jag kunde när jag bodde i Tennessee. Självbevarelsedriften är en del av att bo här, du måste se till att du inte blir utnyttjad. Jag tror att jag bara är mer medveten nu än vad jag någonsin var i Nashville. Mer medveten om min omgivning, mer självmedveten.

Som musiker, finns det fler möjligheter i Brooklyn?

– För mig personligen är svaret ja. Jag tyckte det var svårt att komma in i musikscenen i Nashville. Jag spelade inte så mycket ute. Alla mina vänner var musiker där, men jag kunde inte komma ut och spela så mycket som jag hade velat. Jag tror att jag har gett fler spelningar sedan jag flyttade till Brooklyn än jag någonsin gjorde i Nashville.

När du spelade in ditt debutalbum studerade du fortfarande, så jag antar att Torres på sätt och vis var en sammanfattning av alla låtarna du hade skrivit fram till dess. Var det mer stressigt att skriva låtarna till Sprinter?

– Skrivarprocessen var definitivt mer fokuserad. Jag skulle inte säga påskyndad. Jag menar, det var definitivt utlämnande, men enbart eftersom jag visste att jag inte kunde ta fyra år på mig att skriva ett nytt album. Men jag skulle inte säga att det var stressigt. Jag lärde mig mycket om mig själv. Jag tvingades avgöra vad som var viktigt, och vad som behövde komma med i en låt betydligt snabbare. Jag hade inte lika mycket tid att bara sitta och fundera över låtar. Jag tror bara det var en mer fokuserad process den här gången.

Med ett album och mer erfarenheter i ryggen, känner du dig mer säker som låtskrivare nu? Tvivlar du någonsin över om det du skrivit är tillräckligt bra?

– Jag tvivlar fortfarande på allt jag skriver. Jag vet inte om det någonsin kommer försvinna. Men jag har lärt mig att lita på mina instinkter, vilket är varför jag trots att jag tvivlar på mig själv ändå brukar skriva klart låten i fråga. Tvivel är bara rädsla, rädsla att blotta sig själv för mycket, rädsla att blotta andra för mycket. Och jag tror inte att det kommer försvinna med tiden.

När vet du att en låt är färdig?

– Det är olika för varje låt, det är bara en känsla. Det är intuition. Jag brukar faktiskt inte göra så mycket redigering efteråt. Vanligtvis jobbar jag på en låt i en dag eller en månad, och sedan när den är klar så bara vet jag. Jag vet när jag inte behöver lägga till något, eller ta bort något. Oftast inträffar det ögonblicket när låten har skalats ner till den punkt där innebörden är koncis och det inte finns något fluff. Jag gillar att ta bort allt fluff. När detta har hänt, är det ofta ett tecken på att låten är färdig.

Vad drog dig till låtskrivande? Dina låtar är ofta väldigt emotionella, får du fortfarande ut samma känslor av att skriva en låt?

– Jag får fortfarande samma känsla. Eftersom jag förändras varje dag, och växer som person, tror jag att ämnena jag skriver om ändras i takt med min utveckling. Ibland är det svårare att veta exakt vad det är jag skriver om. När jag började skriva handlade det mycket om sorg och kärlek. Väldigt konkreta ämnen. Nuförtiden – jag skriver fortfarande den typen av låtar – men ämnena har blivit lite mer vuxna i den bemärkelse att de inte är lika lätta att sätta fingret på, som en enkel kärlekssång, ämnena är lite mer abstrakta och odefinierbara.

När började du skriva låtar med det här albumet i åtanke? Skrev du något när du var på turné?

– Jag borde ha skrivit när jag var på turné. Jag försökte, men blev bara frustrerad över att jag inte hade något privatliv. När jag är på turné omges jag av bandmedlemmar och en turnéledare, och det är svårt att få luft att skriva när du inte kan vara för dig själv. Jag skriver ner idéer, men än så länge har jag inte suttit vid gitarren och skrivit en hel låt när jag varit på turné.

Vilket sound var du ute efter? Var det något särskilt du ville göra annorlunda från debutalbumet?

– Jag ville bara göra själva soundet i sig lite krångligare. Jag ville förändra de olika ljuden så mycket att du inte kan avgöra vilket instrument som spelar var i låtarna. Så jag bestämde mig för att använda gitarren på sätt som jag inte hade gjort tidigare. Andra pedaler att förvandla ljudet med. Dessutom ville jag ha en mer framträdande rytmsektion på det här albumet. Jag ville att trummorna och bassoundet skulle vara massivt.

Utöver musiken, hade du några andra influenser, såsom böcker du läste eller filmer du såg?

– Ja, definitvt böcker och filmer. Jag läste en del J.D. Salinger. Fanny & Zooey och 9 Stories hade ett stort inflytande på albumet. Ray Bradbury. Filmen The Tree of Life av Terrence Malick var faktiskt en viktig visuell influens. Den filmen inger samma känsla som jag vill att folk ska få när de lyssnar på det här albumet.

Kan du berätta lite om de teman du tar upp i texterna? Det är en hel del religiöst bildspråk. Tar du upp religiösa ämnen?

– Flera. Tematiskt inkluderar texterna konversationer om gud, ondska, demoner, det gudomliga och den förbjudna frukten. Det är flera teman på albumet som är direkt influerade av bibliska berättelser. Men det är mina personliga erfarenheter av de här historierna. Allt återberättas genom mina ögon. Klassiska bibliska berättelser återberättade genom mina ögon.

Hade du något slags religiöst uppvaknande?

– Du kan kalla det ett uppvaknande. Jag skulle inte säga att det är fullt så plötsligt som ett uppvaknande antyder. Det var definitivt en gradvis process. Jag genomgår fortfarande en förvandling i hur jag uppfattar gudomlighet, hur jag uppfattar gud och universum. Helt enkelt eftersom jag inte tror att vi människor kan förstå något av det med våra hjärnor. Så mer än något vill jag bara fortsätta fascineras av de saker som jag lär mig. Jag försöker glömma bort en hel del också. Bli kvitt mitt förflutna, kyrkan, och gränserna för dogmatisk, organiserad, institutionaliserad religion. Jag växer spirituellt, och ser allt genom en mystikers lins nu.

Är det var titeln Sprinter antyder?

– Ja, bokstavligen. Sprinter, titeln och låten, handlar helt och hållet om det.

En låt som verkligen sticker ut från resten av albumet är Cowboy Guilt. Den påminner mig lite om St. Vincent. Kan du berätta om hur den låten kom till? Visste du att den skulle skilja sig från de andra låtarna redan när du skrev den?

– Den låten lät så så från början. Det var tydligt att den skulle sticka ut från resten av skivan. Förhoppningsvis på ett bra sätt, den är definitivt annorlunda. Inte nödvändigtvis tematiskt annorlunda, inte ens soundmässigt, men den inger en känsla som är bubblande, upplyftande, och vågar jag säga rolig? Det började med hooken i refrängen: ”Wrapped in my Sunday best with the king of forward taxis,” jag hade den textraden och ville skriva en hel låt kring den där hooken. Jag hade en serie nätter, flera veckor i rad faktiskt, när jag hörde det där gitarrlicket i mitt huvud som en melodi varje natt när jag skulle sova. Till slut försökte jag lista ut ett sätt att spela melodin på gitarr precis som jag hörde det i mitt huvud. Sedan körde jag den genom ett par pedaler för att få den där bubblande effekten. Det är hur den låten kom till.

Lower Dens: ”Jag tror att mitt förhållande till livet har förändrats, och det är därför musiken är annorlunda”

by

Jana Hunter

På sitt tredje och mest lättillgängliga album hittills, Escape From Evil, vänder Baltimore-bandet Lower Dens blicken från den krautrock-influerade indiepop som präglade 2012 års Nootropics till ett noir-doftande 80-tal. Kulturbloggen mailade med bandets frontfigur Jana Hunter.

Du skrev delar av ert nya album, Escape from Evil, i turnébussen när ni turnerade med Sharon Van Etten. Är det enkelt för dig att skriva låtar när du är på turné, och vilken inverkan har de olika miljöerna haft på albumet?

– Det är enklare att skriva vissa typer av låtar när du är på turné. Distraktion hjälper på något sätt. Det hindrar dig från att fokusera på det brådskande behovet att skapa något bra, och tillåter dig skapa utan att sätta någon standard. Jag är övertygad om att de olika landskapen och kulturerna har haft en inverkan, men jag kan inte säga hur. Jag tror att resandet i sig hade en större inverkan än destinationerna.

Hur kom du fram till titeln Escape From Evil, och vilken ondska är det du försöker fly från? Är det en specifik ondska som existerar i dagens samhälle, eller är det något mer abstrakt?

– Escape From Evil är titeln på en bok av Ernest Becker. Jag försöker inte fly undan något; snarare försöker jag tänka på vad ”ondska” är i våra liv, i mitt liv, och komma på ett sätt att bli av med det, eller vad för råd jag kan ge till andra. Jag vill vara lycklig, jag vill att andra ska vara lyckliga, och jag vill att lyckan ska vara bestående och rik och meningsfull. Jag tänker ofta på hur vi är så förankrade i kapitalism, hur finansiell framgång ställs mot själva tanken på gemenskap, och hur vi i grunden konkurrerar om allt med alla hela tiden.

Hur brukar låtidéer komma till dig? Är det en intuitiv process? Har metoden förändrats sedan era tidigare album?

– Ibland uppenbarar sig låtar från etern på det sättet vi tror att det kanske är för de begåvade, men enligt min erfarenhet är det oftast slutprodukten av långa arbetstimmar och förfining. Det kan vara att jag är bättre på redigering än att fånga något i sin essens. Det här albumet skrevs kollaborativt i vissa stadier, och på datorn i andra. Nootropics skrevs först på en dator och sedan i studion med bandet. Twin-Hand Movement skrevs nästan helt och hållet som förstatagningar på looppedaler. Opiater brukade vara en nödvändig del i de första stegen av skrivandet på de två första albumen, men inte längre.

På vilka sätt tycker du att det här albumet skiljer sig från 2012 års Nootropics? Var det något särskilt du strävade efter att göra annorlunda sett till soundet eller produktionen den här gången?

– De två albumen är nästan varandra motsatser, men den största skillnaden är graden av emotionellt engagemang i skrivandet. Nootropics var av design mer känslomässigt frånvarande, ämnet krävde det. Escape From Evil är så nära det här bandet kommit till att släppa garden känslomässigt. Texterna tar upp verkliga ämnen som påverkat oss starkt, och jag tror att låtarna bara kunde bli som de blev på grund av det. Det finns ett sken över allt vi gör — det är omöjligt för oss att inte dra åt det hållet — men det här är första samlingen låtar som gör det svårt för mig att hålla mig samman på scen. Samtidigt är ljudet avskalat och raffinerat. Vi kunde skala bort flera lager av reverb och distortion och fokusera på texturer som kändes närmre och varmare. Jag tycker att vi gjorde markanta framsteg i låtskrivandet i och med det här albumet, och jag ville att produktionen skulle förtydliga det.

Bitvis känns det här albumet renare, mer optimistiskt och mindre krautrockigt än era tidigare album. Vad tror du den utvecklingen beror på? Har din relation till musik förändrats de senaste åren?

– Jag vet inte om det är mindre krautrockigt, eller om något vi gjort varit krautrock. Vi var helt klart mer influerade av vissa grupper som fått den stämpeln, men hur skulle ett modernt amerikanskt band som oss någonsin kunna hoppas på att räknas bland dem. Vår musik, som så mycket annat som görs nuförtiden, är en sammanslagning av så många saker. Den sannaste benämningen på det vi gör jag kan komma på är rockmusik. Under det paraplyet har vi haft så mycket spelrum och lyckats skapa egna sound. Avsikten var att göra någonting mer positivt med det här albumet, men för den sakens skull inte skygga för svårare saker, utan snarare besegra dem med låtar och resa sig över dem. Sucker’s Shangri-La handlar om beroende, och att i slutändan få kontroll över det. Société Anonyme handlar om att vägra låta sig vallas mot de klippor som är underhållningsbranschen. Jag tror att mitt förhållande till livet har förändrats och det är därför musiken är annorlunda.

Den första singeln från albumet var To Die in L.A.. Kan du berätta om tankarna bakom dess musikvideo?

– Jag berättade för Cody vad jag tyckte, och om något ville jag att han skulle plocka från estetiken och tematiken från filmen To Live and Die in L.A.. Låten handlar inte om filmen, men det har vissa likheter, och jag stal titeln (vår låt heter förvisso To Die in L.A.). Allt annat är en produkt av Codys lika underliga som fantastiska hjärna. Han nämnde att videon var ett museum över den besatthet som genomsyrar samtiden: Ashley, magic 8 ball, vissa kändisar. Det döda rådjuret inspirerades av de hundratals bilder jag skickade Cody som skulle definiera albumets estetisk.

Tycker du att stämningen i låten speglar albumet som helhet? Varför valde ni den låten som första singel?

– Den låten är en lämplig introduktion till albumet, men nej, jag tycker inte att någon av låtarna återspeglar albumet som helhet. I min mening är albumet för komplext för det. Men To Die in L.A. är en bra maskot.

Kan du dela med dig av någon rolig eller oväntad anekdot kring hur den låten kom till?

– Efter vår inledande skrivsession, och efter år av roterande bandmedlemmar, kraschade turnébussar och missbruk, bestämde jag och Geoff oss för att göra låtar som var roliga att spela. Enklare och mer upplyftande, vad som än krävdes. Det första jag gjorde efter den konversationen var att sikta in mig på den låten, och jag menar likt ett rovdjur som siktar in sig på sitt byte. Den var i moll, jag gjorde den till dur. Den var två minuter lång med en snabb refräng, jag sträckte ut refrängen och gav den den där obstinata melodin. Slutligen, på topp av det, gav jag versen den där blinkande synthmelodin. Så det fanns ingen återvändo, det var officiellt en poplåt. Jag var så beslutsam, jag tror att hela omvandlingen tog tjugo minuter.

Inspireras ni av andra Baltimore-band, såsom Future Islands och Beach House, som varit framgångsrika på sistone?

– Jag är glad för deras skull, men den typen av framgång vi strävar efter är den vi kan drömma oss till själva.

Intervju: Kim Lantz – Närmare femtio år i olika roller på Folkteatern

by

Kim-Demokrat22

Mannen som blev stadens arbetarrörelseägda mötesplats trogen, trots att han ansågs vara för kortväxt, erbjuder sig efter teaterträff att bli intervjuad. Vi sitter därför och samtalar ett antal timmar om nuet och svunna tider. Pensionären som återanställts avslöjar att han drömmer om två ting: Göra Shakespeare med amatörer och få pris av Kommunal.

Det var slump och inget uttalat intresse som gjorde att Lantz hamnade i teatervärlden. Han är uppväxt med tre systrar i i Sävedalen och på Styrsö, gick dock i skolan i Göteborg. Han var latinare som hade lätt för språk, men började aldrig på universitet där han tänkt fördriva tid. Istället för att läsa svenska och litteratur sökte han 1968 jobb på Folkteatern.

Kim-Yttersta-natten2I många år var Kim anställd som främst inspicient och scentekniker. Första insatsen som statist – bakdelen på en ko – var i ett folklustspel vid Näckrosdammen där han rev ner en kuliss. Den verkliga inkörsporten till att agera blev när han drog en rolig historia för teaterchefen Lennart Hjulström. Kim gjorde succédebut i Död mans hand när han hittat en passande dialekt. Innan dess hade han småroller, var regiassistent och skrev några texter för Text & Musik. Utan formell utbildning blev han varm i kläderna. Tyckte teater var kul att jobba med, liknade att lösa korsord, men hade inte Lennart kommit hade jag nog slutat.

Folkteaterns glansdagar
Lantz säger att när han tänker tillbaka ser han olika teaterchefer framför sig. Perioderna med Ivar Wiklander och alldeles särskilt Lennart Hjulström minns han med glädje. Revyerna som kallades Kvastar var ett lyckokast. Han kommenterar den tiden:
– Var en spännande tid, kul premiärfester, radikalt och ett jäkla bråkande. Vi lyckades skapa en ny tradition, unika med guldtiden var att vi behöll vär gamla publik samtidigt som vi fick ny, Roland Jansson och Weiron Holmberg rekryterade från Spårvägen och slakterier.

Gugge Sandström, den chef som stannat längst, verkar ha varit ett stabilt roder. Kim talar länge med värme om Lars Noréns alltför korta tid hos dem. Han betecknas som otrendig och extremt närvarande. Utan hans kvartssamtal hade Kim inte fått göra Breaking the waves.
– Saker föds ur något, finns inte alltid någon masterplan, menar han.

Egna toppar
Enligt mitt ymniga intervjuobjekt har det varit fruktansvärt kul att dra molologer i revyer, få folk att skratta arslet av sig. En viktig pjäs om människos hållning som kom helt fel i tiden var Demokrat, en dansk thriller som Kim både översatte och spelade huvudrollen i. Samma dramatiker (Vivian Nielsen) skrev ett kammarspel betitlat Den yttersta natten där Kim gjorde Skagenmålaren Sören Kröyer. En konstnärlig och publik framgång! Den gick på turné liksom långlivade Timmarna med Rita.
– Timmarna kan man inte hoppa över i mitt liv, observera att vi spelade filmversionen och att min motspelare gjorde en klassresa som liknar den Rita gjorde, säger Kim Lantz.

Jag frågar om samarbetet med Kent Andersson, som Kim betecknar som en jätteviktig galjonsfigur som hann skriva bra texter. De jobbade ihop i Rosenkvasten, nyuppsättningen av Hemmet och Happyland. Jag påminner honom om Lycka till med allt, som var biografiskt präglade föreställningar på caféscenen.
– Den var riktigt kul att få göra, svarar han.

Lantz ger ingående redogörelser för perioden som konstnärlig ledare för Folkteatern besöker, vars uppsättning Rycket berörde åskådare starkt. Senaste åren har han mest varit sysselsatt med regiarbete för amatörscenen Unga Folkteatern., eftersom han har förmågan att leda andra till stordåd.
– Syns inte att de är amatörer.
Knepet är att att ha tålamod, fånga ögonblicken samt hitta ett litet korn och vidga det så att det lyfter på scen. Han har själv inte stått på scen sedan han i RÖVA skällde på Hjörne. Mannen som är gift med en kollega är stolt över sin biroll i världsunika teveserien Hem till Byn och hyllar Bengt Bratts skärpa och lyhörda dialoger.

Privatpersonen
Under sommaren brukar han ha med sig oöppnade manus i segelbåten, efter ett tag kopplar han helt bort den kreativa processen. Han mår bra av att sitta i sjöbod eller båt, ett tillstånd han är född med,. Han beklagar sig inte över egna ekonomin, men nämner att hans son tjänar mer i sitt jobb med datorsupport. Av scenkonst som berört mest anges Paul Scofield när han i London under 1970-talet reciterade legender samt två scener han själv haft ansvar för i Breaking the waves respektive Området.

Här finns en längre intervju med Kim Lantz

Kim Orestien2

The Wombats: ”Det påhittade blev verklighet”

by

3

Liverpooltrion The Wombats släpper sitt tredje album under våren, uppföljaren till A Guide to Love, Loss & Desperation från 2007 och This Modern Glitch från 2011. Dessförinnan besökte de Stockholm och Debaser Strand som en del av en omfattande Europaturné. Kulturbloggen mötte upp bandets sångare Matthew Murphy i samband med spelningen.

Skulle du beskriva det nya albumet som en grekisk tragedi?

– Nej, det är snarare tvärtom. Sett till handlingen börjar det som att det ska få ett olyckligt slut, men det slutar lyckligt.

Är låtarna som akter i en pjäs?

– Kanske, det här albumet har definitivt mer av en genomgående tematik eller handling. Låtarna skulle kunna ha kommit i tidsföljd, men det gör de inte. Det hade inte låtit lika bra. Det är ett romantiskt sätt att se på det, men jag vet inte.

Vilket inflytande hade Los Angeles på albumet?

– Det fanns en tanke att det här albumet, åtminstone textmässigt, skulle vara lite mer som det första. Samtidigt som vi höll fast vid ljudbilden från det andra. Jag antar att det handlade om att vara ung, dum och lite våghalsig; gå in och ut ur förhållanden. Så jag var tvungen att skapa något som inte fanns och det blev bara att personen kom från Los Angeles, jag vet inte varför. Det kunde nog ha varit vilken storstad som helst. Los Angeles är en stad vi spenderat mycket tid i eftersom vi spelade in vårt andra album där.

Som ett brittiskt band, är det enkelt för er att anamma amerikansk kultur?

– Nej, det är inte enkelt. Det är intressant och jag börjar bli bättre på att förstå mig på den nu. Min flickvän är amerikan, så jag lär mig från henne och vice vera. Men nej, att vara britt ger inga fördelar i det avseendet.

Kan du berätta om inspirationen till albumet? Hur ni kom på titeln Glitterbug?

– Jag ville bara att det skulle vara färgstark och intuitivt. Uppseendeväckande. Inspirationen var verkliga händelser i livet. Vissa låtar mer än andra. Bara med lite utsmyckning för att göra det mer spännande än vad det faktiskt var i verkligheten. Sedan var jag i Paris och jag minns att jag såg den här skinande saken på golvet. Jag kom att tänka på Glitterbug, vilket påminde mig om Beetlebum av Blur. Jag tyckte det var en bra låttitel, det var en låt som inte kom med på albumet, men i mitt huvud kändes Glitterbug logiskt av någon anledning. Jag tänker att den påhittade personen kanske är en bortskämd brat från en privilegierad bakgrund. Det betyder bara sprakande på utsidan, men ganska ful på insidan.

Jag älskar att ni har en låt som heter Emoticons. På något sätt påminner det mig om första albumet där ni tog samtidskultur och gjorde narr av det, som med Bridget Jones. Textmäsigt, var det avsikten?

– Yeah, jag antar det. Det var inget jag tänkte på då. Den där raden: ”This is no Bridget Jones,” nu när jag är lite äldre kan jag känna att jag inte tycker om den längre. Men med Emoticons, kanske är det ett mer smakfullt sätt att driva med samtida populärkultur. Det är inget vi försöker göra, det bara händer.

Min favoritrad i den låten är: ”We crave fiction when we need the truth”. Jag antar att det handlar om det här beroendeframkallande eller skadliga förhållandet du nämnde tidigare. Kan du berätta lite om det? Är det ett fiktivt förhållande eller bygger det på verkliga händelser?

– Både och. De fyra sista låtarna visste jag inte vad de handlade om förrän i december 2013, först då insåg jag att alla de här fiktiva personerna jag hade hittat på i min fantasi alla var personer jag hade träffat under det gångna året. Det påhittade blev verklighet, bara genom att spendera tid i Los Angeles och träffa människor, sedan träffade jag någon och de fyra sista låtarna handlar helt och hållet om henne. Det blev ett fint slut.

Så ni började skriva låtar om påhittade ämnen ni sedan kom att uppleva i Los Angeles?

– Ja.

Har du någon gång känt att ert sinne för humor gjort det svårare att få samma kritiska respons som andra band som tar sig själva mer seriöst?

– Första albumet har delar som är väldigt komiska. Vi hade roligt och brydde oss inte huruvida någon kände till oss eller inte. Jag vet inte om det har påverkat oss, det är ingenting jag tänker på. Jag gjorde det inför släppet av det andra albumet. Sedan insåg jag att det bara är slöseri med tid, att det inte gör någon skillnad om jag tänker på det eller inte. Några låtar på andra albumet är mer seriösa och det gjorde ingen skillnad. Så svaret är att jag inte vet.

Det har gått fyra år sedan ni släppte This Modern Glitch. På vilka sätt har ni utvecklats som band sedan dess?

– Det var några låtar på det här albumet som kom till på ett annorlunda sätt. Dan [Haggis, bandets trummis] spelade in backing tacks i Liverpool som han skickade till mig och jag kunde spela över. Det var en positiv skillnad. Sett till produktionen var vi nog lite mer medvetna om vad vi ville och hur vi skulle göra det. Vi visste att vi älskade att jobba med Mark Crew, så om vi skulle göra ett nytt album visste vi att vi antagligen skulle vilja att han var involverad.

Soundmässigt, var det något ni strävade efter att göra annorlunda den här gången?

– Personligen vill jag att det skulle vara lite mer minimalistiskt och avskalat. Inte löjligt stort, vi drogs åt det hållet litegrann.

Hur känner du inför att spela låtar från ert första album idag? Är det någon skillnad från när de släpptes 2007?

– När vi spelar Let’s Dance to Joy Division känns det fortfarande inte som karaoke. Jag antar att det finns en lättnad i att veta att den, Kill the Director eller Moving to New York kommer få publiken att bli vild. Så inom de låtarna finns det en lättnad, vilket är viktigt. Jag försöker bara koncentrera mig på publiken. Nuförtiden tänker jag inte ens på vad de där låtarna betyder för mig när jag sjunger dem hälften av tiden. Jag vill fortfarande tro att det finns en stark koppling.

Angriper ni de nya låtarna annorlunda? Att de gamla handlar om att skapa en vild atmosfär, medan de nya snarare handlar om att presentera en känsla?

– Den vilda atmosfären kommer bara från från det faktum att publiken känner igen låtarna. Jag känner fortfarande likadant inför Techno Fan och Tokyo, eller vilka som nu var de kändaste låtarna från vårt förra album. Jag har fortfarande den känslan. Det är bara att jag hoppas, eller förväntar mig att publiken ska hoppa runt, eller åtminstone visa sin uppskattning på ett eller annat fysiskt sätt. Med de nya låtarna är det nervöst, men hittills har alla fått ett väldigt positivt gensvar.

Den senaste musikvideon är till Give Me a Try. Kan du berätta något om låten eller hur den kom till?

– Den har ingenting att göra med några av de ömma sakerna. Min flivkvän kom över från Los Angeles, fast vi var inte ihop då. Hon spenderade två veckor med mig i London. Vi hängde och betedde oss som idioter. Sedan åkte hon hem igen och jag gick in i studion och började spela, en vecka senare var den klar. Det var en enkel låt att skriva, men svårt att spela in. Den är väldigt intrikat. Vad var tvungna att komma överens om ett sätt att presentera den som en låt.

Foto: Emma Andersson

Tuxedo: ”Glöm dina sorger och dansa”

by

tuxedo

Besvikelsen. Besvikelsen hos två skivnördar som vid intervjuns slut ställer sig upp, rycker åt sig sina jackor och är på språng mot sin favoritskivaffär. Bara för att sekunden senare bli påminda om att de har en intervju kvar att göra först. Mayer Hawthorne och Jake One kallar sig Tuxedo, och deras uppdrag är att få folk att dansa och ha kul med hjälp av funk, disco och boogie stöpt i det tidiga 80-talet, inspirerade av akter som Zapp, Kool & The Gang och Gap Band. Häromveckan besökte de Stockholm för en DJ-spelning på Strandvägen 1. Eventuellt också sin favoritskivaffär.

Varför har ni valt att marknadsföra albumet med en DJ-turné?

Jake: Bandet är ganska otympligt, det består av sju personer.

Mayer: Så vi hoppas att den här introduktionen kommer att göra folk tillräckligt intresserade för att kunna ta med hela bandet och göra riktiga spelningar.

Jake: DJ-spelningarna är roligt på ett annat sätt.

Mayer: Jag tror inte många egentligen vet att vi båda är riktigt bra DJ:s. Du vet, vi var DJ:s först, jag var DJ i tio år innan jag ens plockade upp en mikrofon, och jag tror många blir chockade över att vi faktiskt är DJ:s när de kommer för att se oss. Så för oss är det jättekul, vi får göra det vi från början älskade att göra.

När tror ni att ni kan ta med er hela bandet på turné?

Mayer: Vi utannonserade nyss vår första livespelning med band i Los Angeles, och den blev slutsåld riktigt snabbt, så det är ett bra tecken.

Jake: Vi håller på och repeterar för den, och troligen gör vi några livespelningar under SXSW också. Det kommer att florera klipp av oss.

Mayer: Nyss gjorde vi en video där hela bandet framträdde, vilket är kul.

Var samma musiker med under inspelningarna av albumet också?

Mayer: Ja, några var det, men det är mest Jake och jag själv på albumet.

Vem gjorde vad?

Mayer: Jake gjorde de flesta grundarrangemangen, och jag gjorde melodierna.

Jake: Sedan kom han in och arrangerade om vissa saker för att passa in i låtarna. Han spelade också en del gitarr.

Det låter som att det är en del riktiga instrument, inte bara maskiner?

Mayer: Nästan allt är riktiga instrument, det stämmer.

Jake, var trummorna dina? De låter väldigt likt riktiga trummor.

Jake: Jag programmerade all trummor, men tanken var att de skulle låta naturliga. Vi försökte undvika… [gör ”unz-unz” ljud].

Mayer: Jake är trummästaren, det är därför alla köper Snare Jordan. Alla vill ha hans trumljud.

Ja, du har ju sålt en hel del såna. Tycker du inte att det på ett sätt är lite kontraproduktivt att sälja färdiga ljud?

Jake: Faktum är att det tog ett tag innan jag kände mig komfortabel med att göra det, för jag tänkte att om jag släpper ut mina trummor så kommer alla att låta som jag. Men jag tror att första gången jag gjorde det så liksom tvingade jag mig själv att gå vidare med något annat. Så det var så det började, antar jag. Ofta hör jag folk säga att det inte överhuvudtaget låter som jag, lustigt nog. Kanske är det bara hur jag hör saker i mina öron.

Jag antar att det fungerar som inspiration för personer som vill jobba med music på samma sätt som du?

Jake: Ja, jag har hört hur ljuden har poppat upp på en del olika projekt, vilket känns som att de marknadsför mig! Det visar att gör-det-själv-producenter, som jag själv var en gång, tar Jake Ones ljud och använder dem på t.ex. ett J. Cole-album eller någon annans album, och det är meningen. Det känns bra.

Normalt när ni gör ett album antar jag att ni mest av allt vill låta som något annat. Men här är det tvärtom, ni försöker verkligen låta som någonting specifikt. Är det svårare att göra det på det sättet?

Jake: Vi använde nog referenserna som riktlinjer och försökte göra det på vårt sätt. När jag gjorde en rytm till det här albumet tänkte jag för mig själv ”hade Tha Dogg Pound rappat på den här och hade Nate Dogg sjungit på den?”, det var egentligen min huvudsakliga riktlinje för flera av låtarna.

Mayer: Haha, det var kriterierna!

Jake: Vi gjorde andra låtar som inte träffade lika rätt, och dem slopade vi.

Mayer: Ja, vi spelade in en massa låtar som inte kom med på skivan.

Kommer ni att göra dem tillgängliga på Soundcloud eller något framöver?

Mayer: Kanske. Det fanns en anledning till att varför de inte kom med, de var inte lika bra som de vi ger ut. Vi prioriterar kvalitet framför kvantitet.

Jake: Ja, vi släpper nog inte dem. Det kommer inte att bli ett nytt Tuxedo-släpp i veckan, det kommer inte att hända.

Jag förmodar att ni föredrar att jobba med nya grejer istället?

Mayer: Ja, vi jobbar redan med nästa album.

Jobbar ni med annat också?

Jake: Under tiden med det här albumet arbetade jag på andra projekt, och han gav ut tre album!

Mayer: Tuxedo-albumet är mitt tredje på ett år.

Jake: En del av det vi gjort med Tuxedo har hamnat på hans andra grejer.

Mayer: Designer Drug var ursprungligen en Tuxedo-låt som jag till slut använde själv.

Ofta gästsjunger du på andras låtar. En av mina favoritlåtar från förra året är Never Take It Away, låten du gjorde med The Aston Shuffle. Hur kom det sig?

Mayer: Jag gästsjunger en hel del, det är sant. Jag försöker att jobba med olika personer, med såna som jag tycker verkar coola. De skickade en riktigt bra låt till mig som jag tyckte var skitbra. De hörde av sig, och även om jag inte hade hört talas om dem tyckte jag låten var kanon, så jag sa ”visst, vi kör”.

Nyss sade ni att ni har varit DJ:s en hel del. Är ni dedikerade ”cratediggers”?

Jake: Där har du en grej till vi försöker göra här i stan, vi försöker komma iväg till Record Mania så fort vi kan! Jag har köpt skivor från dem hela mitt liv, så jag är exalterad över att äntligen få se butiken.

Mayer: Det var anledningen till att vi blev vänner överhuvudtaget.

Jake: Det är galet, jag har köpt skivor i över tjugo år nu, och när man kommer till en viss punkt blir det svårt att hitta saker du inte redan har. Men det är fortfarande roligt.

Samlar ni på särskilda artister eller skivbolag som Stax, eller jagar ni nya samplingar?

Jake: Jag köper av olika anledningar, som unika skivor jag kan sätta upp på väggen eller till min samling, men sedan köper jag gärna sådant jag hör som jag kan sampla också.

Mayer: Jag gör inga samplingar, så för mig handlar det enbart om att hitta skivor jag tycker är fantastiska att lyssna på. Grejer som är inspirerande, som är unika helt enkelt.

Enligt er, vilken är tidernas bästa sampling, förutom era egna förstås…?

Jake: Tidernas bästa sampling…? Shit…

Mayer: Wow, det var en riktigt bra fråga.

Jake: Jag skulle säga…

Mayer: Förutom Pitbulls sampling av oss? Hahaha!

Jake: Den är helt jävla fantastisk!

Ni kan välja det om ni vill…

Jake: Jag tror att man som samlare efter ett tag hänger upp sig på att jaga något unikt, och det första som kom på vinyl är fortfarande bäst. Jag skulle gå tillbaka till de första åren när jag hörde A Tribe Called Quest sampla Ronnie Foster i Electric Relaxation.

Mayer: Ja, det är skitbra! (Börjar nynna basgången) Jag vet inte varför, men ett som jag alltid kommer att tänka på är Ronnie Laws…

Jake: Pressure-samplingen?

Mayer: Precis, Pressure-samplingen. Det är en helt otrolig loop i Black Moons Who Got Da Props. Da Beatminerz hade några av de bästa. Lika så The Beatnuts… Vet du vad jag diggade stenhårt häromdagen? Big Sur Suite av Johnny Hammond [Börjar nynna blåsintrot].

Jake: Ååh, den ja!

Blir ni alltför snobbiga ibland?

Jake: Jag tror att jag redan har lämnat det stadiet, jag har återgått till att bara lyssna på Donald Byrd hela tiden.

Mayer: Alla skivor vi just nämnde är sånt man hittar på loppis. Grejen är att det finns en anledning till varför de skivorna hamnar i reabackarna. Det är därför folk älskade dem så mycket och att så många exemplar såldes av dem. De skivorna är ta mig fan fantastiska.

Afroamerikansk musik under sextio- och sjuttiotalen, men även senare, var ofta väldigt politisk. Däremot var det inte lika mycket så under den period ni riktat in er på, det handlade mer om partaj och sex.

Jake: Det var en period när folk i vårt land helt enkelt bara vill glömma sina problem, tror jag.

Är det därför ni valt att fokusera på den?

Jake: Nej, lustigt nog lyssnar jag inte ens längre på sångtexter, bara på att det är ett skönt groove. Om jag gillar det ger jag blanka fan i vad de snackar om.

Mayer: Det handlar definitivt bara om melodin, den och groovet är allt. Jag menar, jag ser folk citera mina texter på Twitter hela tiden, och de lyckas inte ens få orden rätt, de har ingen aning om vad jag säger! Men det gör inget, det handlar bara om melodin och känslan.

Men A Long Time var lite politisk?

Mayer: Ja, den var lite politisk. Om du söker efter det finns det självklart ett budskap. Men jag vet inte, en del av det roliga med Tuxedo var att låtarna var mindre allegoriska, inte så djupa. Det var mycket ytligare. Glöm dina sorger och dansa. Albumet handlar om att dansa. Varenda låt handlar om att dansa och ha kul. Det var målet, tanken var att göra en skiva som du egentligen inte behövde tänka så mycket över.

En av mina favoritlåtar från den här tidsperioden är Joystick av Dazz Band.

Mayer: Ja, för fan.

Den låten handlar inte ett skvatt om att spela TV-spel. Finns det några låtar på ert album med dubbla innebörder som jag inte har lyckats upptäcka?

Mayer: Vi gör sånt hela tiden, Watch U Dance handlar inte om vad man kan tro…

Men ni gjorde inget i stil med att spela TV-spel?

Mayer: Nej… En sådan, däremot är…vad heter den nu igen…? [Börjar sjunga i falsett] “Playing video gaaames…”

Jake: C Brand.

Mayer: Ja, C Brand. Den måste du kolla in. Wired For Games. Ruskigt bra boogie.

Jake: Den måste vi spela ikväll! Den kanske handlar om att spela TV-spel, ändå.

Mayer: Jag vet inte, “you don’t need a quarter, I’m already turned on”, det är lite… Det handlar inte om några riktiga TV-spel, det kan man vara säker på.

Jake: Där ser du, jag lyssnar inte på sångtexter.

Ni har hållit på i ett antal år nu, och Tuxedo känns inte som ett jättekliv bort från det ni normalt sysslar med. Men när Daft Punk kom ut med Get Lucky förra året, kändes det som att ni blev bestulna på er idé?

Mayer: Det blev mer som en spark i arslet på oss.

Jake: Jag tänkte mer att, fan också, det här får inte se ut som att vi hörde dem och hittade på allt det här.

Mayer: Vi ville inte att alla skulle tro att vi hoppade på det tåget, för vi hade jobbat med våra låtar så länge, men det bekräftade att världen var redo för oss.

Jake: Vi gav ut Do It och sedan var jag ute på en klubb när discjockeyn satte igång den, och folk fortsatte dansa, de gick inte därifrån.

Mayer: “De gick inte därifrån”. Haha, det är ju alltid uppmuntrande!

Jake: Hörru, du har varit på ställen där fel låt har gått igång, och folk har gått därifrån.

Mayer: Ja, det gör de. De är ombytliga.

Låttitlarna på albumet, med ord stavade som en bokstav, är det en referens till Prince?

Jake: Jag tror att det var mer undermedvetet, typ som folk skriver i sociala medier.

Mayer: Däremot är det definitivt en funkgrej.

Men Prince gjorde så på det mesta han gett ut, och ert sound är relaterat, speciellt till hans tidigaste skivor.

Mayer: Definitivt. Jag tror inte att det var något vi ens var medvetna om när vi gjorde det, men…

Jake: Lustigt.

Mayer: Allt det där är helt enkelt inpräntat i våra hjärnor.

Funklåtar handlar i allmänhet om att försöka få igång ett groove och är ofta ganska långa, men era verkar vara mer radioanpassade versioner?

Jake: Vet du, jag tror bara att folks koncentrationsförmåga i allmänhet är så kort. Vår egen koncentrationsförmåga är kort.

Mayer: Dagens ungdom är sådan. Vi ville göra en skiva som kändes ny, och jag minns att vi var tvunga att argumentera mycket med John Morales som mixade albumet. Han ville verkligen göra tiominutersmixar av varje låt, och vi var tvungna att käbbla en hel del om det tills han gav med sig.

Jake: Samtidigt kändes man också att “wow, han gillar verkligen det här!”.

Tror ni att lyssnarna kommer att ta till sig albumet när det kommit ut? Vad har ni fått för reaktioner så här långt?

Mayer: Svårt att säga, så här långt har reaktionerna varit riktigt bra.

Jake: Grejen med radio och den typen av framgång är så himla beroende av att folk betalar för att lyssna, och vi är helt enkelt inte i den sitsen. Vi gjorde heller inga ansträngningar för att anpassa allt till radio, det var inte riktigt vi.

Mayer: Vi kunde ha gjort det, men det var inte intentionen när vi gjorde skivan. Om vi får den responsen är det bara en bonus.

Jake: Målet var aldrig att få radio att spela den. Jag lyssnar inte ens på radio längre.