”Känsloströmmar i sin renaste form, lyckligtvis förevigade på band,” skrev vi i vår recension av Mackenzie Scotts – eller Torres som hon kallar sig – självbetitlade debutalbum från 2013. Uppbackad av bland annat PJ Harvey-basisten Ian Oliver och Portisheads-gitarristen Adrian Utley är hon nu tillbaka med ett album som inte bara soundmässigt är tyngre, utan även textmässigt tar upp större och mer abstrakta ämnen. Sprinter släpps via Partisan den 5 maj. Så här lät det när Kulturbloggen ringde upp den tjugofyraåriga singer-songwritern.
Hur har flytten från Nashville till Brooklyn påverkat din livsstil? Återspeglas det på något sätt i din musik?
– Det har helt förändrat hur jag tar mig igenom dagen. Det händer så mycket mer externt, vilket jag indirekt tror orsakar lite mer intern kaos. Eller inte kaos, det händer bara mycket mer i mitt huvud, det är mycket mer stimulerande, och indirekt påverkar det förmodligen musiken. Jag vet inte riktigt hur, men det har det definitivt gjort.
Kan du berätta lite om skillnaderna och likheterna mellan att bo i Nashville och Brooklyn?
– I Nashville gick dagarna långsammare. Skillnaden är natt och dag. Jag gick knappt i Nashville, jag åkte bil överallt. Jag spenderade mycket tid ensam i min lägenhet. Nu när jag bor i Brooklyn tar jag tåget och går överallt. Jag är utomhus mycket mer.
Har du blivit mer utgående?
– Jag skulle inte säga mer utgående, men jag tror att jag har blivit mer bestämd. Jag kan definitivt tala för mig själv i större utsträckning än vad jag kunde när jag bodde i Tennessee. Självbevarelsedriften är en del av att bo här, du måste se till att du inte blir utnyttjad. Jag tror att jag bara är mer medveten nu än vad jag någonsin var i Nashville. Mer medveten om min omgivning, mer självmedveten.
Som musiker, finns det fler möjligheter i Brooklyn?
– För mig personligen är svaret ja. Jag tyckte det var svårt att komma in i musikscenen i Nashville. Jag spelade inte så mycket ute. Alla mina vänner var musiker där, men jag kunde inte komma ut och spela så mycket som jag hade velat. Jag tror att jag har gett fler spelningar sedan jag flyttade till Brooklyn än jag någonsin gjorde i Nashville.
När du spelade in ditt debutalbum studerade du fortfarande, så jag antar att Torres på sätt och vis var en sammanfattning av alla låtarna du hade skrivit fram till dess. Var det mer stressigt att skriva låtarna till Sprinter?
– Skrivarprocessen var definitivt mer fokuserad. Jag skulle inte säga påskyndad. Jag menar, det var definitivt utlämnande, men enbart eftersom jag visste att jag inte kunde ta fyra år på mig att skriva ett nytt album. Men jag skulle inte säga att det var stressigt. Jag lärde mig mycket om mig själv. Jag tvingades avgöra vad som var viktigt, och vad som behövde komma med i en låt betydligt snabbare. Jag hade inte lika mycket tid att bara sitta och fundera över låtar. Jag tror bara det var en mer fokuserad process den här gången.
Med ett album och mer erfarenheter i ryggen, känner du dig mer säker som låtskrivare nu? Tvivlar du någonsin över om det du skrivit är tillräckligt bra?
– Jag tvivlar fortfarande på allt jag skriver. Jag vet inte om det någonsin kommer försvinna. Men jag har lärt mig att lita på mina instinkter, vilket är varför jag trots att jag tvivlar på mig själv ändå brukar skriva klart låten i fråga. Tvivel är bara rädsla, rädsla att blotta sig själv för mycket, rädsla att blotta andra för mycket. Och jag tror inte att det kommer försvinna med tiden.
När vet du att en låt är färdig?
– Det är olika för varje låt, det är bara en känsla. Det är intuition. Jag brukar faktiskt inte göra så mycket redigering efteråt. Vanligtvis jobbar jag på en låt i en dag eller en månad, och sedan när den är klar så bara vet jag. Jag vet när jag inte behöver lägga till något, eller ta bort något. Oftast inträffar det ögonblicket när låten har skalats ner till den punkt där innebörden är koncis och det inte finns något fluff. Jag gillar att ta bort allt fluff. När detta har hänt, är det ofta ett tecken på att låten är färdig.
Vad drog dig till låtskrivande? Dina låtar är ofta väldigt emotionella, får du fortfarande ut samma känslor av att skriva en låt?
– Jag får fortfarande samma känsla. Eftersom jag förändras varje dag, och växer som person, tror jag att ämnena jag skriver om ändras i takt med min utveckling. Ibland är det svårare att veta exakt vad det är jag skriver om. När jag började skriva handlade det mycket om sorg och kärlek. Väldigt konkreta ämnen. Nuförtiden – jag skriver fortfarande den typen av låtar – men ämnena har blivit lite mer vuxna i den bemärkelse att de inte är lika lätta att sätta fingret på, som en enkel kärlekssång, ämnena är lite mer abstrakta och odefinierbara.
När började du skriva låtar med det här albumet i åtanke? Skrev du något när du var på turné?
– Jag borde ha skrivit när jag var på turné. Jag försökte, men blev bara frustrerad över att jag inte hade något privatliv. När jag är på turné omges jag av bandmedlemmar och en turnéledare, och det är svårt att få luft att skriva när du inte kan vara för dig själv. Jag skriver ner idéer, men än så länge har jag inte suttit vid gitarren och skrivit en hel låt när jag varit på turné.
Vilket sound var du ute efter? Var det något särskilt du ville göra annorlunda från debutalbumet?
– Jag ville bara göra själva soundet i sig lite krångligare. Jag ville förändra de olika ljuden så mycket att du inte kan avgöra vilket instrument som spelar var i låtarna. Så jag bestämde mig för att använda gitarren på sätt som jag inte hade gjort tidigare. Andra pedaler att förvandla ljudet med. Dessutom ville jag ha en mer framträdande rytmsektion på det här albumet. Jag ville att trummorna och bassoundet skulle vara massivt.
Utöver musiken, hade du några andra influenser, såsom böcker du läste eller filmer du såg?
– Ja, definitvt böcker och filmer. Jag läste en del J.D. Salinger. Fanny & Zooey och 9 Stories hade ett stort inflytande på albumet. Ray Bradbury. Filmen The Tree of Life av Terrence Malick var faktiskt en viktig visuell influens. Den filmen inger samma känsla som jag vill att folk ska få när de lyssnar på det här albumet.
Kan du berätta lite om de teman du tar upp i texterna? Det är en hel del religiöst bildspråk. Tar du upp religiösa ämnen?
– Flera. Tematiskt inkluderar texterna konversationer om gud, ondska, demoner, det gudomliga och den förbjudna frukten. Det är flera teman på albumet som är direkt influerade av bibliska berättelser. Men det är mina personliga erfarenheter av de här historierna. Allt återberättas genom mina ögon. Klassiska bibliska berättelser återberättade genom mina ögon.
Hade du något slags religiöst uppvaknande?
– Du kan kalla det ett uppvaknande. Jag skulle inte säga att det är fullt så plötsligt som ett uppvaknande antyder. Det var definitivt en gradvis process. Jag genomgår fortfarande en förvandling i hur jag uppfattar gudomlighet, hur jag uppfattar gud och universum. Helt enkelt eftersom jag inte tror att vi människor kan förstå något av det med våra hjärnor. Så mer än något vill jag bara fortsätta fascineras av de saker som jag lär mig. Jag försöker glömma bort en hel del också. Bli kvitt mitt förflutna, kyrkan, och gränserna för dogmatisk, organiserad, institutionaliserad religion. Jag växer spirituellt, och ser allt genom en mystikers lins nu.
Är det var titeln Sprinter antyder?
– Ja, bokstavligen. Sprinter, titeln och låten, handlar helt och hållet om det.
En låt som verkligen sticker ut från resten av albumet är Cowboy Guilt. Den påminner mig lite om St. Vincent. Kan du berätta om hur den låten kom till? Visste du att den skulle skilja sig från de andra låtarna redan när du skrev den?
– Den låten lät så så från början. Det var tydligt att den skulle sticka ut från resten av skivan. Förhoppningsvis på ett bra sätt, den är definitivt annorlunda. Inte nödvändigtvis tematiskt annorlunda, inte ens soundmässigt, men den inger en känsla som är bubblande, upplyftande, och vågar jag säga rolig? Det började med hooken i refrängen: ”Wrapped in my Sunday best with the king of forward taxis,” jag hade den textraden och ville skriva en hel låt kring den där hooken. Jag hade en serie nätter, flera veckor i rad faktiskt, när jag hörde det där gitarrlicket i mitt huvud som en melodi varje natt när jag skulle sova. Till slut försökte jag lista ut ett sätt att spela melodin på gitarr precis som jag hörde det i mitt huvud. Sedan körde jag den genom ett par pedaler för att få den där bubblande effekten. Det är hur den låten kom till.