Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Allah-Las: ”Det var som att få återuppleva 70-talet”

by

allahlas

Allah-Las har precis avslutat en lång Europaturné när Kulturbloggen ringer upp dem. Det blir ett givande samtal om udda instrument, färgmönster på katter och hundar och det nya albumet Calico Review.

“Abonnenten du söker kan inte ta emot ditt samtal just nu”, säger den automatiska telefonsvararen och jag känner hur kallsvetten kryper ner från pannloben. Jag har fått ett nummer av min redaktör som inte verkar fungera. Jag gör ett nytt försök och ett ytterligare. Till slut, efter en lång väntan i telefon- kö, kommer jag fram och en turné-trött Spencer Dunham, basist i bandet, lyfter på luren. Det är många journalister som rycker i det albumaktuella Allah-Las som snart släpper sin tredje skiva.

Hej Spencer. Allt väl! Ni har precis avslutat en lång Europaturné. Hur har det gått?

– Jo, det har gått bra. Och nu känns det orimligt skönt att få återvända hem till hemstaden Los Angeles, staden där solen aldrig går ner. Vi har haft skitkul och under resans gång fått besöka många häftiga platser som Prag och Budapest.

Ni är aktuella med ert tredje album, som släpps i september. Skivans titel är Calico Review, ett märkligt namn. Hur kom ni fram till det?

– Calico är ett färgmönster som hittas på katter och hästar. En blandning av vitt, guld och svart. Albumets visuella går i dessa färger. Dessutom finns det en spökstad i Kalifornien som kallas Calico. Vi tog det namnet för att det lät bra och vi ville fortsätta att hylla vår hemstad LA. Calico spökstad ligger 2,5 timmar bort från Los Angeles med buss.

På förra skivan Worship the Sun hyllar ni LA och er passion för surfning och långa vita soldränkta stränder blir tydlig. Finns det en annan tematik på nya skivan eller kör ni i samma hjulspår och fortsätter att romantisera om er hemstad?

–  Ja. Det är svårt att komma ifrån vår starka koppling till Los Angeles och folket, stämningen och vädret där. Vi är uppväxta och uppfostrade i staden. Därmed har vi en unik inblick i den så kallade LA-upplevelsen. Det tror jag kommer fram i vår musik. På en av våra låtar 200 South La Brea från kommande albumet sjunger Miles om en casting-byrå i LA. Vi har fortfarande ett skriande behov av att beskriva livet i denna lika konstiga som spännande och oförutsägbara stad.


Calico Review spelades in i den legendariska  musikstudion Valentine Recording Studio där storheter som Bing Cosby, Frank Zappa och The Beach Boys har spelat in. Det måste känts stort att få vistas i samma lokaler?

– Ja, det var fantastiskt. Det var som att få återuppleva 70-talet. Lokalen har inte använts sedan 1980-talet. Valentino-familjen som äger stället har under senare tid använt den som en carpark då de äger en bilaffär som ligger i anslutning till studion. En vän till oss, verksam inom musikbranschen, bestämde sig för att återinviga studion och bjöd in oss att spela in där.

I studion kunde ni låna udda instrument såsom mellotron och cembalo. Vad tillförde det till er musik?

– Vi ville ta oss ifrån den klassiskt gitarr-baserade musiken och genom att använda de instrumenten kunde vi skapa en retro-känsla. Cembalon till exempel som är ett klaverinstrument och pianots föregångare ger ifrån sig ett ljud som minner om svunna tider.


Häromveckan släpptes som försmak till Calico Review en video till låten “ Famous Phone Figure”. Hur såg er vision ut för denna? Det är en snygg stiliserad musikvideo med svart-vita silhuetter och munnar som rör sig i mörkret.

– Den var medvetet obskyr och anonym. I videon ser vi bara halva ansikten. Låten som handlar om kändiskulten och selfie-kulturen på nätet fungerar som en motreaktion till dagens självcentrerade samhälle. Resultatet blev över förväntan. Regissören Robbie Simon, som också gjort vårt art-work till albumomslaget, har gjort ett hästjobb. Han står för allt det visuella och har varit med och skapa vår estetiska profil. Utan honom hade vi aldrig tagit oss så här långt.

Allah-Las musik är gitarrbaserad rock med kopplingar till 70-tals band som The Kinks och The Zombies.  Northern soul möter rock möter funk. Musiken har alltid varit en central del av bandmedlemmarnas liv. De fyra herrarna träffades för för första gången i skivbutiken Amoebea Records där de arbetade. Intresset för surf, VW Campervans och vinyl-plattor förde dem samman.

Ni har själv sagt att ni var musikfans innan ni blev musiker. Hur var denna tid viktigt för er som band?

– Det var en fin tid då vi lyssnade mycket på musik. Amoebea Records var som ett enda stort bibliotek där du kunde välja och vraka bland vinylplattor. Vi blev inspirerade och bestämde oss för att bilda ett band.

Du har tidigare sagt i intervjuer att ni går in i studion med en tydlig vision för hur ert sound ska låta. Hur klar är denna vision?

– Ja, alltså det är ju det ideala, i bästa fall så att säga. Ibland går vi in med bara lösa tankar om hur vi vill att det ska låta. Då är det ingen idé att tveka. Det är bara att köra. Att få vistas inom en studiomiljö som Valentine Recording Studio som inspirerar underlättar den kreativa processen. Det kan vara betydligt svårare att arbeta och komma med nya vågade tankegångar när du befinner dig i en stel och steril miljö.

Hur ser fortsättningen ut. Vad är framtiden för Allah-Las?

– Vi har ingen ny platta på g om det är vad du fiskar efter, men vi har flera små projekt på gång. Bland annat har vi fått en förfrågan om att göra ett soundtrack till James Francos nya film som vi tackat ja till. Dessutom arbetar vi med att ljudsätta en surf-film. Men just nu vill vi bara hem till soliga Kalifornien där en kan bada och riktigt njuta av friheten att inte behöva göra någonting.

Calico Review släpps den 9:e september och singeln Could Be You finns att lyssna på här nedan:

Sabaton – Kungar på den svenska hårdrocktronen

by

Jag fick en pratstund med de två leadgitarristerna Chris Rörland och Thobbe Englund i Sabaton och passade på att fråga dem lite om deras spelning på Sweden Rock Festival i morgon lördag den 11 juni. Det är första gången bandet står som headline och festivalavslutare på en megafestival av den här storleken och det var två taggade musiker som längtade efter att möta publiken framför den stora festivalscenen.

heroeslogga-1-layer

De har vunnit rockbjörnen, de har en egen festival och de har en egen kryssning och nu avslutar de landets största hårdrockfestival, tillika en av Europas absolut bästa festivaler. Men de ville inte riktigt medge att de är kungar på tronen. För ett band som gjort många låtar om stormaktstiden och om framgångsrika kungar kanske det tar emot lite att erkänna sin krona. Men är man huvudakt på Sweden Rock är man ett stort band och få svenska band har fått chansen att göra den spelningen. De tyckte dock att Yngwie Malmsteen fortfarande är den svenske hårdrockkungen och det är svårt att argumentera emot. Men i Sabaton har de fått en tung utmanare och det förvånar mig inte om flera stora festivaler runt om i Europa välkomnar Sabaton på de stora scenerna under kommande år.

På frågan om vilka mål de har för framtiden låg en turné på månen närmast på tur för större än det här var svårt att föreställa sig. De utlovade att morgondagens spelning skulle bjuda på den fetaste scenshowen med två tanks på scen. Det är ingen show de tar med sig ut på turné eftersom det skulle bli alldeles för dyrt att producera en så stor show på turné. Det är alltså enda chansen att i nuläget se Sabaton med en riktigt maffig föreställning.

Det nya albumet som släpps i augusti är bandet mycket nöjda med. De nyare medlemmarna kände att de fått ökad frihet i hur de vill lägga solon och egna insatser och att det präglar skivan till stor del. De har en ganska avancerad strategi för att undvika att albumet läcker ut på nedladdningssajter i förtid. Pressen som vill skriva om skivan är inbjudna att sitta i bussen på VIP-området och där lyssna på plattan men ingen får ta med sig musiken utanför kontrollerat område. För vår del på Kulturbloggen får därför recension av skivan vänta till den släpps då vi inte har presonalresurser att avsätta för noggrann lyssning under festivalen.

Jag frågade också om hur de ställer sig till den kritik de fått när det kommer till nationalism och vurmande för stormaktstiden och deras sånger som förefaller hylla krig i Europa. De förstår att sådan kritik kan komma ifrån de som inte på allvar sätter sig in i vad låtarna handlar om men att det alltid är sådan man får räkna med, tyvärr. De har spelat för fans i Turkiet, Israel, Ukraina och på många andra platser och det är vad allt handlar om. De vill möta sin publik var den är finns och det är allt deras strategi berör. På samma villkor som de ställer sig på scen på Sweden Rock Festival.

Slutligen frågade jag lite om deras support för Leksands Stars som nyligen tagit klivet tillbaka till SHL efter några års bortavaro, men de slog ifrån sig och skyllde allt på dalmasarna i bandet. För egen del var den ene Luleåsupporter och den andre ointresserad av sport.

Maja Gödicke: “Alla stora förändringar som kan hända har hänt i mitt eget liv”

by

maja

Debuten med Omniana, som släpptes via Kning Disk förra året, bestod av Maja Gödickes samlade inspelningar från det senaste decenniet. Nu tar den Göteborgsbaserade artisten ett avbrott från arbetet med uppföljaren för att släppa en speciell singel, Blå, den här gången via Woah Dad i samarbete med färgföretaget Beckers.

Din nya singel Blå känns betydligt mer direkt än albumet du släppte förra året. Vad beror det på?

– Jag har inte skrivit den, det är två låtskrivare som heter Anton Axélo och Dennis Galvén som har skrivit låten och jag har fått vara med i slutprocessen. Göra den till min. Men temat var klart sedan innan i och med att det är en del av en kampanj som handlar om livet som förändras och vilken roll målarfärg spelar. Det är ett nytt sätt att jobba för mig, en ny typ av process. Anledningen till att det låter på ett annat sätt är väl för att det är andra människor som har varit inblandade i processen.

Vad tycker du om det här sättet att jobba?

– Jag är öppen för nya sätt att jobba på. Det är lärorikt, om inte annat för att öppna upp sitt eget rum där man sitter och jobbar med sina influenser och sina egna impulsiva beslut som hela tiden färgar det man gör. Jag ser det som ett välkommet avbrott från det jag gör och kommer fortsätta göra.

Vilken touch tycker du att du har satt på låten?

– Jag skrev en lista med saker jag ville vrida på. Jag förhandlade ner den i tempo, jag ville ha den lite lägre men fick två bpm till godo. Sedan har jag försökt bearbeta textmassan, det är svårt för mig att låta bli, så vissa formuleringar fick strykas. I övrigt tycker jag storyn i sig var något jag kunde relatera rätt hårt till i och med att jag gjort ungefär samma resa; alla stora förändringar som kan hända har hänt i mitt eget liv. Det var fint att göra någon slags förenklad, rapp sammanfattning även om det inte handlar om mig. Om det var självbiografiskt skulle jag behövt fem låtar för att försöka förklara alla förändringar. Jag skulle ha försökt problematisera det mer. Nu är det en långtradare som kör igenom en storyline. Det var befriande för jag tror inte jag hade kunnat skriva den så direkt.

Det är även på gång med en video som kommer sändas i TV, kan du berätta om det?

– Det var färgföretaget Beckers som kom på detta. De ville att artister skulle gestalta den här grejen att folk målar om när stora förändringar händer i livet. Det här är den första av flera olika samarbeten de kommer köra.

– En av anledningarna till att jag tackade ja var att Filip Nilsson och Thomas Skoging från Acne Films skulle göra den här filmen. Efter ett möte med dem kände jag wow. Fin vision, fina referenser. Lite Michel Gondry. Du vet, han som gjorde Eternal Sunshine on the Spotless Mind. Jag blev peppad och det kändes som att de hade medel att göra någonting väldigt fint. Jag blev intresserad av den visuella biten, den dramatiska biten. Det ska bli spännande att se hur det blir. Det var intensiva dagar, fullt team på trettio personer och entourage. Så det var som att kliva in i en stor cirkus. Aldrig varit med om något liknande.

Vilka associationer har du själv till färgen blå?

– När jag satte låttiteln tänkte jag att blå är en ganska tvetydig färg. Symboliken kan variera från det där klassiskt blåa du kan känna – blues typ – till en väldig lätthet. Jag tycker ofta de två känslorna kan gå hand i hand. Man känner sig sorgsen men hoppfull på samma gång. Det finns en lätt melankoli i det som är trevlig. Så jag ville döpa låten till det eftersom det känns som en bra sammanfattning av den här resan som personen i fråga påbörjar i början av låten och slutar fyra minuter senare.

Vilken är din favoritfärg?

– Hm, någon slags blå som drar mot grön. Smaragdgrön. Ljusblå med lite värme i.

Vad händer när det här projektet är avklarat?

– Jag kommer återgå till min label Kning Disk och så fort jag kan släppa en singel som blev framflyttad på grund av att det här projektet skulle sjösättas så snabbt. Så jag släpper singeln Rokoko i början av juni. Det är en helt egenproducerad låt. Det blir spännande att sätta dem bredvid varandra och se vad de får för olika mottagande.

Är Rokoko mer likt ditt album?

– Det är nog likt mitt framtida album som jag sitter och jobbar på just nu. Det är också ganska högt tempo. Men där är jag ansvarig för alla delar så det har mer släktskap med Omniana såklart. En pianoslinga är väldigt framträdande. Ossian Melin har gjort videon så det blir ett helt annat uttryck genom det. Det är ett väldigt omaka fast maka syskonpar av låtar.

Vad har du fler för idéer till ditt kommande album?

– Jag håller på att lägga grunden idémässigt. Jag har lyssnat rätt mycket på Arthur Russell, men han är en så begåvad instrumentalist och det är ju inte jag. Mitt blir nog långt mer lo-fi och endimensionellt men det finns vissa disco-tendenser. Jag jobbar med rätt få komponenter för att skapa catchy och djupa ljudbilder. Rokokos omslag är en parafras på ett album av John Cale som jag skapade på något undermedvetet sätt. Vintage Violence när han har en plastmask för ansiktet. Så det kommer förmodligen finnas influenser från hans grejer också.

Tänker du mycket på hur din musik ska resonera med en publik eller skapar du främst för din egen skull?

– Det är någonting alla kreatörer måste ta ställning till på något sätt. Hur kan det här potentiellt mottas? Sedan tycker jag det är intressant att göra en låt som Blå, som får en väldigt stark maskin runt sig. Sedan vet jag att jag i fortsättningen förmodligen kommer hålla det lite mer lågmält. Men det är klart jag alltid funderar över om någon jävel kommer tycka om det här. Annars hade jag inte släppt någonting. Då hade jag bara kunnat sitta och göra det själv, det hade varit härligt det också, men jag tror alla som släpper musik känner sig lite ensamma och vill ha lyssnare. Det är mitt sätt att kommunicera med människor, mitt sätt att känna mig som en människa själv. Men storleken på min lyssnarskara spelar mindre roll i längden. Sedan är det självklart kul om det här får lite snurr, den här är ju bredare, mer tillgänglig för många. Jag är inte per se emot kommersiell musik, men det finns ingen given koppling mellan kvalitet och kvantitet.

Tankar om Jenny Almsenius album Hjärtat slår mot asfalten

by

hjartatslarmot

Artist Jenny Almsenius
Titel Hjärtat slår mot asfalten
Betyg 4

Albumet hade release 29 april 2016 på Teater Pero

Laxpudding på Söderhallarna med Jenny Almsenius, om några dagar aktuell med sin andra skiva, Hjärtat slår mot asfalten. Där sitter vi och ser regnet falla ner över staden och tänker jag för mig själv laxpudding, Varberg, havet och tången, makrillen. Jenny har en stark kärlek till sin uppväxtstad, det märks i den nya skivan och det hörs i hennes röst när vi pratar om Varberg. Det var liksom där det startade även om längtan till storstaden var stark.

På gymnasiets estetiska program för en så där lite drygt tio år sedan. Musik blev det och under de tre åren provade hon allt från musikal till jazz och blues. Stråken av jazz och blues hörs i hennes första skiva, ”Sånt som brinner”, (2011) som fick lysande recensioner och öppnade dörrarna till nya möjligheter.
Turnéer, morgonsoffor SKAP och STIM-stipendium.
Språket ligger väl i handen hos Jenny, skrivandet har alltid funnits och kanske ett spår från mamma som är frilansjournalist.

Musiken letar sig bakåt till morfar som spelade i Varbergs Storband och storebror är hårdrockare. Med andra ord det saknas inte influenser, även om Jenny valde att gå mot visor och sing/song writing.
Nordiska Visskolan i Kungälv blev starten och direkt efter visskolan våren 2006, åkte Jenny ut på Cornelisturné, kompad av två kompisar från klassen. Egna texter fanns men det tog lite tid innan det kom fram, men sedan tyckte publiken att det var det hon skulle satsa på.

På skolan, berättar Jenny blev det inte så många egna texter, verkade som hon portionerade ut det egna materialet för att känna sig för – sedan blev det bara eget, bra sådant.
Tre låtar som direkt föll i publikens smak var ”Kom hit och värm dig”, ”Jävlar” och ”Floden” , det var också de låtar jag hörde hos Gun Hemström för några år sedan på en av hennes corneliskvällar.

Mottagandet från publiken och recensenter har oftast varit bra, men de dåliga recensionerna om än få, gav en prestationångest. Men konstaterar vi bra recensioner är också höga krav på att nästa skall bli ännu bättre.
Vi pratar om att musik så lätt måste hamna i fack, Jenny kallas vissångerska, men vill egentligen inte fastna i det – musiken år så mycket mer. Och jag förstår henne efter att ha lyssnat igenom första skivan igen där anslagen av jazz och blues är starka. Den nya skivan är mycket skörare och spröd med helt andra instrumentala inslag. Visa ja – lite pop ja, sing songwriting ja och så skön och härlig att den gärna får snurra några extra varv på skivspelaren.
Producenten och medmusiker bakom nya skivan är Carl Ekerstam (Ola Magnells gitarrist). Ett samarbete som varit oerhört lyckat och givande, säger Jenny.

Numer bor Jenny i Stockholm, musiken är den stora delen av livet men två dagar i veckan jobbar hon med barn som har autism, vilket är lika kreativt som jobbigt.

Det är ungefär fem år mellan nya skivan och den förra, men nästa ska inte dröja lika länge, hoppas hon.
Vad den skulle innehålla! Tja kanske en bluesskiva, pop, jazz, eller…det mest spännande att kanske inte veta förän man sitter där och skall påbörja jobbet. Helt klart Jenny är nyfiken, ser framåt och framför allt känner sig fri på scenen.

Det finns en person bakom Jenny som hon pratar om tidigare, och som kommit att betyda oerhört mycket i hennes utveckling, musikern, skådespelare och sångaren Torsten Föllinger som hon jobbade ihop med fram till hans död 2010.
Jag tror han sitter där uppe och glädjer sig över Jennys nya skiva och medveten om att Jennys röst har mycket kvar att ge. Det är styrkan hos Jenny Almsenius, rösten som har så många förutsättningar och jag tror vad hon än ger sig in på – så blir det bara -bra.

Favoriter på Härtat slår mot asfalten.
Mamma, Årets första morgon, Hjärtat slår mot asfalten, God natt, Johanna

Västerbron: ”Allt är politik”

by

vasterbron

I mitten av april släppte Stockholmsbandet Västerbron sitt andra album Till vilket pris som helst. Precis som debuten Idiotologi är det ett album fyllt av snygga melodier och skarpa texter, punkig popmusik när den är som allra bäst. Vi ringde upp bandets sångare Peter Jonasson.

Efter att ni släppte låten Mall av Skandinavien så hotade Mall of Scandinavia att stämma er. Hur tänkte ni när ni fick det hotet?

– Vi tyckte mest att det var kul faktiskt. Vi fattade ju att de egentligen inte hade något att komma med. Men vi ville inte låta det gå obemärkt förbi, vi tyckte inte att de skulle få komma där med alla sina stora pengar och trycka till kulturen. Visst, vi bytte namn på låten till Vilse i varuhuset, men vi såg till att de fick en hel del badwill på köpet. Och det är vi glada för. Sen är det lite synd att vi fick mer uppmärksamhet än själva budskapet. Låten är ju konsumtionskritisk, och uppmärksamheten riktades väl mer mot oss istället, inte mot den kritiken.

Är videon inspelad i Mall of Scandinavia?

– Nej, jag hade börjat arbeta med videon innan, innan de började skicka trams-stämningar. Den är inspelad i Liljeholmsgallerian. Vi tänkte att vi skulle åka ut till Mall of Scandinavia men så orkade vi inte det. Så det blev Liljeholmsgallerian eftersom det var närmare och så fixade vi skylten där det står Mall av Skandinavien efteråt.

Vad var det som inspirerade dig att skriva Mall av Skandinavien från början?

– Det är Patrik som skrivit låtens grund, själva gitarrslingan och refrängen. Och så byggde jag ut hela låten med min vers. När han skriver refrängen så blir det lite jag som får bestämma vad det handlar om när jag skriver verserna. Inspirationen kommer från det allmänna tillståndet i världen, världskapitalismen, och att det inte är rätt väg att gå att konsumera som vi gör. Att bara konsumera utan att tänka efter, bara skita i vilket.

Hur brukar det gå till när du skriver texter?

– Texterna brukar skrivas rätt långt efter att låten är skriven. Det brukar finnas en slasktext som jag hittat på i replokalen, som funkar då direkt men som egentligen måste poleras en massa. Och det brukar vara den jag kör med tills cirka två dagar innan vi ska spela in låten. Så ingen vet riktigt hur låten går när vi spelar in den, säger Peter och skrattar.

Vad inspirerade dig till att skriva Rädd för din egen skugga?

– Patrik kom med textraden ”Jag är rädd för min egen skugga”. Men jag förstod inte riktigt vad han ville ha sagt med det så jag vände på det till ”Du är rädd för din egen skugga”. Den är ganska specifik nu, den handlar ju om en viss ledare för ett visst politiskt parti. Den går väldigt tydligt att applicera på honom men den går att applicera bredare också, på att en är rädd för sin egen skugga, på de mörka delarna i sig själv. Och på den här högernationalistiska strömningen i allmänhet.

Är Västerbron ett politiskt band?

– Ja, det skulle jag väl säga. Men allt är politik, vi är bara mer självklara. Låtar som t.ex. Röd, Blå, Brun och Rädd för din egen skugga är ju uppenbart politiska.

Hur gick det till när ni spelade in Till vilket pris som helst?

– Vi hade fem-sex låtar inrepade och klara, och så tog vi en helg för att spela in dem. Någon månad senare, när vi skrivit klart resten av låtarna, så tog vi en helg till och spelade in dem. Vi kom med klara och inrepade låtar och bara spelade in dem. Så det gick snabbt och enkelt. Vi spelade in vårt första album Idiotologi på samma sätt. Det funkade bra då så när vi skulle spela in igen så tänkte vi att nu gör vi på exakt samma sätt.

Är den nya skivan släppt på samma skivbolag som den förra?

– Alltså, egentligen är vi vårt eget skivbolag. Vi har en distributionsdeal genom Playground men vi är vårt eget skivbolag. Vi har fått en del erbjudanden från olika skivbolag, och det hade vi ju kunnat tackat ja till. Det hade varit skönt nu, när allt för skivan ska vara betalt men vi inte har fått in några pengar ännu. Men för oss har det varit viktigt att behålla kontrollen över vår musik. Att det är vi som har rättigheterna till vår egen musik och att ingen får komma och lägga sig i och säga åt oss vilka singlar vi ska släppa eller hur vi ska göra olika saker.

Kommer ni släppa något mer kring skivan?


– Vi snackade om det igår. Det är lätt gjort om vi släpper det digitalt så en singel till kanske det blir till sommaren. Vi kanske släpper något med någon ny b-sida, så det inte bara blir en låt som redan finns ute.

Har ni några spelningar på gång?

– Det närmaste nu är en fyradagars-turné i Norge. Sen spelar vi i Malmö den tjugosjunde, och dagen efter det på Debaser i Stockholm.