Allah-Las har precis avslutat en lång Europaturné när Kulturbloggen ringer upp dem. Det blir ett givande samtal om udda instrument, färgmönster på katter och hundar och det nya albumet Calico Review.
“Abonnenten du söker kan inte ta emot ditt samtal just nu”, säger den automatiska telefonsvararen och jag känner hur kallsvetten kryper ner från pannloben. Jag har fått ett nummer av min redaktör som inte verkar fungera. Jag gör ett nytt försök och ett ytterligare. Till slut, efter en lång väntan i telefon- kö, kommer jag fram och en turné-trött Spencer Dunham, basist i bandet, lyfter på luren. Det är många journalister som rycker i det albumaktuella Allah-Las som snart släpper sin tredje skiva.
Hej Spencer. Allt väl! Ni har precis avslutat en lång Europaturné. Hur har det gått?
– Jo, det har gått bra. Och nu känns det orimligt skönt att få återvända hem till hemstaden Los Angeles, staden där solen aldrig går ner. Vi har haft skitkul och under resans gång fått besöka många häftiga platser som Prag och Budapest.
Ni är aktuella med ert tredje album, som släpps i september. Skivans titel är Calico Review, ett märkligt namn. Hur kom ni fram till det?
– Calico är ett färgmönster som hittas på katter och hästar. En blandning av vitt, guld och svart. Albumets visuella går i dessa färger. Dessutom finns det en spökstad i Kalifornien som kallas Calico. Vi tog det namnet för att det lät bra och vi ville fortsätta att hylla vår hemstad LA. Calico spökstad ligger 2,5 timmar bort från Los Angeles med buss.
På förra skivan Worship the Sun hyllar ni LA och er passion för surfning och långa vita soldränkta stränder blir tydlig. Finns det en annan tematik på nya skivan eller kör ni i samma hjulspår och fortsätter att romantisera om er hemstad?
– Ja. Det är svårt att komma ifrån vår starka koppling till Los Angeles och folket, stämningen och vädret där. Vi är uppväxta och uppfostrade i staden. Därmed har vi en unik inblick i den så kallade LA-upplevelsen. Det tror jag kommer fram i vår musik. På en av våra låtar 200 South La Brea från kommande albumet sjunger Miles om en casting-byrå i LA. Vi har fortfarande ett skriande behov av att beskriva livet i denna lika konstiga som spännande och oförutsägbara stad.
Calico Review spelades in i den legendariska musikstudion Valentine Recording Studio där storheter som Bing Cosby, Frank Zappa och The Beach Boys har spelat in. Det måste känts stort att få vistas i samma lokaler?
– Ja, det var fantastiskt. Det var som att få återuppleva 70-talet. Lokalen har inte använts sedan 1980-talet. Valentino-familjen som äger stället har under senare tid använt den som en carpark då de äger en bilaffär som ligger i anslutning till studion. En vän till oss, verksam inom musikbranschen, bestämde sig för att återinviga studion och bjöd in oss att spela in där.
I studion kunde ni låna udda instrument såsom mellotron och cembalo. Vad tillförde det till er musik?
– Vi ville ta oss ifrån den klassiskt gitarr-baserade musiken och genom att använda de instrumenten kunde vi skapa en retro-känsla. Cembalon till exempel som är ett klaverinstrument och pianots föregångare ger ifrån sig ett ljud som minner om svunna tider.
Häromveckan släpptes som försmak till Calico Review en video till låten “ Famous Phone Figure”. Hur såg er vision ut för denna? Det är en snygg stiliserad musikvideo med svart-vita silhuetter och munnar som rör sig i mörkret.
– Den var medvetet obskyr och anonym. I videon ser vi bara halva ansikten. Låten som handlar om kändiskulten och selfie-kulturen på nätet fungerar som en motreaktion till dagens självcentrerade samhälle. Resultatet blev över förväntan. Regissören Robbie Simon, som också gjort vårt art-work till albumomslaget, har gjort ett hästjobb. Han står för allt det visuella och har varit med och skapa vår estetiska profil. Utan honom hade vi aldrig tagit oss så här långt.
Allah-Las musik är gitarrbaserad rock med kopplingar till 70-tals band som The Kinks och The Zombies. Northern soul möter rock möter funk. Musiken har alltid varit en central del av bandmedlemmarnas liv. De fyra herrarna träffades för för första gången i skivbutiken Amoebea Records där de arbetade. Intresset för surf, VW Campervans och vinyl-plattor förde dem samman.
Ni har själv sagt att ni var musikfans innan ni blev musiker. Hur var denna tid viktigt för er som band?
– Det var en fin tid då vi lyssnade mycket på musik. Amoebea Records var som ett enda stort bibliotek där du kunde välja och vraka bland vinylplattor. Vi blev inspirerade och bestämde oss för att bilda ett band.
Du har tidigare sagt i intervjuer att ni går in i studion med en tydlig vision för hur ert sound ska låta. Hur klar är denna vision?
– Ja, alltså det är ju det ideala, i bästa fall så att säga. Ibland går vi in med bara lösa tankar om hur vi vill att det ska låta. Då är det ingen idé att tveka. Det är bara att köra. Att få vistas inom en studiomiljö som Valentine Recording Studio som inspirerar underlättar den kreativa processen. Det kan vara betydligt svårare att arbeta och komma med nya vågade tankegångar när du befinner dig i en stel och steril miljö.
Hur ser fortsättningen ut. Vad är framtiden för Allah-Las?
– Vi har ingen ny platta på g om det är vad du fiskar efter, men vi har flera små projekt på gång. Bland annat har vi fått en förfrågan om att göra ett soundtrack till James Francos nya film som vi tackat ja till. Dessutom arbetar vi med att ljudsätta en surf-film. Men just nu vill vi bara hem till soliga Kalifornien där en kan bada och riktigt njuta av friheten att inte behöva göra någonting.
Calico Review släpps den 9:e september och singeln Could Be You finns att lyssna på här nedan: