Intervju

Möte med Maria Blom inför premiären av Monky

19 december, 2017 by Rosemari Södergren

Monky är årets julfilm för hela familjen, eller egentligen för alla. Den marknadsförs under kategorin feelgood trots att dess ämne är starkt berörande och handlar om en familj i en djup kris. Filmen har både mörker, allvar och humor i sig.
– Jag tycker om att vända på stenar som inte vänts, svarar Maria Blom, filmens regissör, på frågan om varför hon valde att göra en feelgood-film av ett svårt ämne.

Maria Blom slog igenom som svensk filmregissör med Masdjävlar 2004. Filmen fick tre Guldbaggar, i kategorierna Bästa film, Bästa manus (Maria Blom) och Bästa kvinnliga biroll (Kajsa Ernst).

Monky är den första filmen hon regisserar som hon inte skrivit själv. Manusförfattare är Anders Weidemann, som skrivit utifrån sin erfarenhet och sitt liv. Maria Blom fastnade för manuset för att det är en berättelse hon inte själv skulle skrivit, för dess värme och djup och dess fantasi. Filmen hon regisserat är både ett drama och en komedi.

– Jag vill göra filmer som har humor, jag tror att man når människor genom humor. Jag vill nå publik och jag vill att unga människor ska gå på bio, säger hon.

Ja inte bara unga människor, lägger hon till. Filmen vänder sig absolut inte bara till familjer.
– Jag tror att människor som min gamla mamma kan få ut mycket av att se filmen också, säger Maria Blom.

Men även om den har humor är den allvarlig
– Vi har gjort allt med största allvar, säger Maria Blom.

Som bröderna Lejonhjärta
Att publikdragande svenska familjefilmer kan ta upp svåra ämnen på bra sätt är filmatiseringen av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta ett exempel på. Ja en svensk publik och för den delen en publik från hela världen kan ta en mörk berättelse till sitt hjärta. Också Pixar har många filmer som tar upp djupa existentiella frågor med allvar och med humor, påpekar Maria Blom.

Monky är inte lika mörk som Bröderna Lejonhjärta men den tar också upp djupt allvarliga ämnen. Den tar upp existentiella frågor och ställer frågor om reinkarnation. Fast på frågan om regissörens inställning till dessa frågor får Kulturbloggen inget konkret svar:
– Jag vill väcka frågor med filmen. Jag vill att publiken får med sig något att prata om, jag vill att filmen ska ge upphov till samtal, säger Maria Blom.

Filmen är intressant inte bara för dess existentiella innehåll utan också för hur fantastiskt trovärdigt det fungerar med den digitala tekniken. Apan i filmen är framtagen med digital teknik och är inlagd efteråt. Under inspelningen fanns skådespelerskan Nina Åkerlund med och agerade i apans roll fram till de sista repetitionerna då skådespelarna fick agera mot en apdocka för att i sista tagningen agera mot ingenting. Då fick skådespelarna använda sin fantasi. Det har varit tidskrävande men fungerar väldigt bra, scenerna upplevs som att apan är med.

By med elbilar
En rolig sak med filmen är också dess skildring av den svenska byn (inspelad i Tållered). Byns välbärgade företagsledare är iklädd träningsöverall i sammet och kör omkring i elbilar och trots en del konflikter finns det en varm sammanhållning mellan byborna.
– Ofta när människor på landsbygden ska skildras ska de vara så omoderna och sura, säger Maria Blom som medvetet valt att skildra byn som ett modernt samhälle.

Samspelet mellan skådespelarna i familjen är en annan viktig del som ger filmen dess värme och styrka. De tre huvudpersonerna i familjen (Frida Hallgren som spelar mamma My, Julius Jimenez Hugoson som spelar elvaårige Frank och Johan Petersson som spelar pappa Paul) i filmen har fått jobba mycket med improvisationer före inspelningen.
– Jag ville få till en bra känsla mellan dem, berättar Maria Blom. Det var viktigt att de alla kände att de hade en hand att hålla i.

Filmen har en allvarlig underton men är till syvende och sist en hyllning till livet.

Här är Kulturbloggens recension av Monky.

Foton: Desiree Woltze

Jenny Tunedal: Dikt är för mig ett sätt att tänka, tror jag

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

En del avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och sitter där och är en av dem.
Så skrev jag i min recension av Jenny Tunedals Augustpris-nominerade diktsamling ”Rosor Skador”.
Jag blev så fascinerad av hennes mästerliga skrivande och dikterna grep mig så starkt att jag bara måste få veta mer om henne och jag intervjuade henne via epost (för jag tänkte att jag inte ville missa en bokstav i hennes uttryck och därför borde en intervju via epost vara bättre än att jag sitter och antecknar hennes svar under en intervjua facetoface).

Rosor Skador är din femte bok som ges ut. Är samtliga fyra tidigare också diktsamlingar?
(Jag borde veta, men ber om ursäkt att jag inte har bättre koll. Jag vet att Mitt krig, sviter, är en diktsamling).
– Alla mina böcker är diktsamlingar.

Vad är dikt, lyrik, för dig?
– Dikt är för mig ett sätt att tänka, tror jag. Att skriva dikt skapar möjligheter att titta noga på språket. Och i mina ögon kan språket inte skiljas från världen,
det vill säga känslor, relationer, maktförhållanden. Dikt är också text som öppnar för det oväntade, det irrationella, det kaotiska. Som inte slätar ut det, utan
låter det synas och finnas.

I Rosor Skador har du i vissa avsnitt fångat livet på en avdelning för demenssjuka så träffsäkert att det känns som att jag är där. Jag vet att din mamma var/är demenssjuk. Vill du berätta mer om det? Hur länge var hon sjuk?
Båda mina föräldrar var länge sjuka i demenssjukdomar och vistades länge på demensavdelningar under slutet av sina liv. Med länge menar jag i flera år. Det känns som om halva mitt liv har präglats av demens, minnesförlust. Även min pappa hade en demenssjukdom. Jag har blivit bortglömd av båda mina föräldrar, kan man säga. Men jag har inte glömt dem.
Därför har även jag tillbringat mycket tid på låsta demensboenden. Suttit där, lyssnat, deltagit i det liv som pågår där. För mig blev i synnerhet min mammas boende, på Strandgården i Katrineholm, en viktig och svår plats.
Ett ytterst ofrivilligt hem, men ändå ett hem, där liv pågår, där starka känslor utspelar sig, en plats som jag på något sätt både älskade och hatade. Det sista hemmet. Min mammas sista hem. Där hon blev omhändertagen, men också kringskuren och begränsad på olika sätt. Där vår relation förändrades radikalt, liksom mot vår vilja.
Jag hatade att åka dit, men när jag väl var där ville jag aldrig gå därifrån. Det var som om resten av världen försvann. Som om allt det viktiga pågick där, bland de kvinnor som lever där och de kvinnor som arbetar där. Jag kände att sanningen och kärleken fanns där, i all den längtan och desperation som finns där, och i det svåra omsorgsarbete som utförs där.
Jag ville skildra den där platsen, där varje möte är som om det sker för första och sista gången, platsen som ingen någonsin kommer tillbaka ifrån.

I den sista dikten i Rosor Skador står:
Bär din döda fars kläder
Tatuera din döda mors namn på din kropp
Består vi av ingenting nu För oss själva
Kanska kan jag ersätta allt med hunden
Eller hunden med allt
….
Är det en dikt relaterad till din verkliga situation?
Har du någon hund, förresten? Vilken slags ras i så fall och vad heter hon/han?
Jag undrar om hunden i dikten betyder något särskilt för dig?
Jag har haft hund i många år. Jag hade en hund när jag skrev Rosor skador.
Hon dog för två månader sen, mycket plötsligt. Hon var en blandning av irländsk varghund, golden retriever och labrador. Hagar Olsson hette hon.
Hon var den finaste hunden i världen.
Och det finaste i mitt liv.
Hunden i dikten är med andra ord en mycket verklig hund. Men också ett tecken för kärlek och liv. En annan sorts kärlek, större och enklare.

Vad tänker du om lyrik idag: finns det ett nyvaknat intresse för poesi? Du undervisar ju på en författarutbildning i Göteborg. Finns det ett intresse för lyrik där?
Jag önskar att det fanns ett nyvaknat intresse för poesi, men jag vet inte om det gör det. Min känsla är att det alltid kommer att finnas människor som är intresserade av poesi. Men också att poesin har mycket att erbjuda många människor, fast att den idag inte riktigt når fram till så många. Den recenseras ofta inte i tidningarna, den blir inte omskriven. Poeter bjuds inte in för att tala om sin dikt i de litterära programmen på tv och radio eller i tidningarna. Jag tänker att det har med marknadskrafterna att göra. Det som går att sälja är också det som får utrymme.
Dikten uppfattas som svår, långt bort. Som något annat, som inte tillhör livet på samma sätt som romaner, prosa.
Jag tycker det är synd. Jag önskar att fler skulle läsa, prova att läsa. Ge dikten en chans, lite tid. Poesi kräver lite tid och kanske eftertanke, men den kan ge så mycket tillbaka.
Där jag undervisar, på Akademin Valand i Göteborg, finns ett stort intresse för poesi. Studenter och lärare skriver dikt och tänker över poesin. Det är ett privilegium att få vara i den miljön.
Samtidigt längtar jag, och dikten, alltid ut ur klassrummen och institutionerna. Till de andra läsarna.

Bor du i Göteborg nu?
– Jag bor i Skärholmen, i Stockholm, men tillbringar mycket tid i Göteborg pga mitt arbete.

Vad skriver du på nu? Vad blir ditt nästa skrivprojekt?
Är de en sådan som har flera skrivprojekt igång samtidigt?
– Just nu skriver jag lite anteckningar, bara. Om kärlek och sorg, igen. Kärleken och sorgen tycks inte ta slut, i dikten eller i livet.
Jag skriver mycket långsamt, och behöver vara i anteckningar länge innan de blir till någonting. ”Min dröm just nu är att försöka skriva någonting om relationen mellan kärleken och det offentliga.
Vilka uttryck för kärlek som syns i det offentliga, om det går att tänka någonting om det.
Men just eftersom jag vill det är det väldigt osäkert om jag kan det. Dikten är svår att styra, för mig. Jag behöver låta den överraska mig.

Du har översatt några av de mest spännande författarna.
Hur gör du när du ska översätta, försöker du tränga in i den författarens sätt att hantera språket?
– Att översätta betyder mycket för mig. Det är ett sätt att lära sig att skriva. Att försöka vistas i någon annans språk, skriva någon annans text.
Det är väldigt svårt. Jag känner mig inte som en duktig översättare, utan som någon som försöker. Oftast översätter jag författare jag vill lära mig någonting av.
Att översätta är att vara tvungen att förstå, verkligen förstå. Läsa noggrannare än någon annan.
Det är också att försöka underkasta sig någon annans val, och göra dem till sina egna.
Det är omöjligt, naturligtvis. Men det är den enda metod jag har.

Kulturbloggens recension av diktsamlingen Rosor Skador

Mattias Andersson inför premiären av Uppenbarelsen: Begreppen Gud och nation har kommit tillbaka med full kraft

14 november, 2017 by Rosemari Södergren

Att skildra dagens samhälle med klassklyftor och orättvisor – få svenska nutida regissörer gör detta så övertygande som Mattias Andersson. Nu är han aktuell med Uppenbarelsen, ett drama han både skrivit och regisserat på Dramataen (premiär 16 november). Ett samhällstillvänt drama med religion i fokus? Ja ordet Gud har kommit tillbaka och är ett aktuellt ord i dagens postsekulära värld.

– Vad betyder alternativa fakta i dagens värld? Hur ska vi kunna samverka i det moderna pluralistiska samhället där så många olika röster finns? Det är en av de frågor som föreställningen kretsar kring, berättar Mattias Andersson när Kulturbloggen träffar honom knappt en vecka före premiären på Uppenbarelsen.

– Gud är ett begrepp som knappt förekom under 1990-talet. Nu har det ordet liksom ordet ”nation” kommit tillbaka med full kraft, säger Mattias Andersson.

Parallella verklighetsuppfattningar, hur många olika livsåskådningar som ska samsas i dagens samhälle är ett av de spår spår som föreställningen bygger på. Det andra spåret som fick Mattias Andersson att börja skriva på dramat är begreppet ”Retrotopia” som Zygmunt Bauman lanserade med boken med den titeln.

Förr var Utopia, det utopiska samhället, en vision om en bättre framtid, vad många drömde om. Idag ser vi istället hur många längtar tillbaka till ett samhälle som varit.

Denna utveckling i västvärldens samhällen har fått honom att skriva dramat ”Uppenbarelsen”.

Foto från repetitionerna av Uppenbarelsen

I ”Uppenbarelsen” får vi möta tre berättelser som löper parallellt. I den ena berättelsen skildras ett gift par där mannen anser att han fått en uppenbarelse att han ska skänka kärlek åt en tiggerska som sitter utanför en butik. Han tolkar det så att han ska ha sex med henne, vilket de har i ett soprum.
Den andra parallellhandlingen skildrar två bröder i en slags Kain och Abel-historia. De två bröderna tar droger tillsammans i ett soprum och den ena av den säger att han får en uppenbarelse av gud vilket gör den andra brodern avundsjuk.
I den tredje berättelsen är en ung tjej i centrum. Hon har hört en röst som sagt att hon ska gå ut i ett heligt krig.
I dramat löper dessa berättelser vid sidan av varandra, pjäsen klipper mellan dem och mot slutet går det ihop.

Mattias Andersson berättar att han i sitt manusskrivande inspirerats från olika håll bland annat Tarkovskijs film Offret med Erland Josephson, som han såg som tonåring. Den ryske mästaren Andrej Tarkovskijs filmtestamente – en reflektion kring civilisationens sammanbrott – som spelades in på Gotland.
Tarkovskij själv beskrev filmens handling på premiären 1985:
– Offret tar ställning till individens ansvar gentemot världshändelserna i sin helhet. Människorna är utleda på sitt beroende av diffusa system, samhällets pseudolagar och de abstrakta problem som synes kontrollera tillvaron. Det är därför som de – hellre än att göra något konkret – pratar hit och dit om händelserna utan förhoppning om att kunna påverka dem.

Som alltid med Tarkovskijs filmer är det egentligen inte filmens handling som är det viktiga utan de existentiella-metafysiska frågorna som står i centrum.

– Filmen Offret var en stark upplevelse som påverkat mig, berättar Mattias Andersson.

Den individualisering som Tarkovskij skildrar har ökat många gånger om i dagens samhälle där människor i sociala medier kan dela med sig av sin syn på världen och livet i sitt flöde och se till att omge sig med likasinnade, så man bara når ut till alla som tycker lika.

Michel Houellebecq framtidsdystopi ”Underkastelse” är en bok som också är en inspiration för handlingen i Uppenbarelsen. Handlingen i ”Underkastelse” utspelar sig 2022, då Muslimska brödraskapet vinner det franska presidentvalet.
– Värderelativismen är bra men också problematisk, säger Mattias Andersson. Allt är relativt och plötsligt kommer ett parti som ger tydliga regler.

Efter premiären av Uppenbarelsen väntar Backa Teater i Göteborg där Mattias Andersson är konstnärlig ledare. Han ska regissera Stig Dagermans teaterpjäs Skuggan av Mart för ungdomar. Pjäsen som är skriven på 1940-talet handlar om Gabriel, en fumlig och bortkommen kille som lever helt i skuggan av sin bror. Brodern dog i kriget och nu drömmer Gabriel om att göra något storartat, någon avgörande handling som ska ge avtryck i historien och i världen.

– Det ska bli jättekul, säger Mattias Andersson.

Backa Teater har en stor ungdomspublik, där kommer ungdomar från alla delar av Göteborg, alla samhällsklasser, från olika bakgrunder. Det är en stor kontrast mot publiken på den svenska nationalscenen Dramaten.
– På Dramaten är det i hög utsträckning medelålder och äldre och mer från övre medelklassen, säger Mattias Andersson. Det är lite synd, det här är ändå nationalscenen och den borde upplevas som mer öppen för alla. Jag tycker en nationalscen borde få publik från alla håll.

Mattias Andersson har nog hunnit sätta en något ungdomligare prägel på Dramatens publik vid några tillfällen, i alla fall. På premiären av Idioten i oktober 2015, var det ovanligt många ungdomar i gymnasieåldern i publiken. De hade varit inbjudna som referenspublik under repetitioner.

Det är stor kontrast mellan Backa Teater och Dramaten. Allt har, förstås, olika sidor och fördelar och nackdelar. På Dramaten finns många stora namn inom svensk scenkonst och några av dessa är samlade nu i Uppenbarelsen, som Rebecka Hemse, Shanti Roney, Alexander Salzberger, David Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, Nadja Weiss och Bengt Braskered.

Fakta om Mattias Andersson:
Mattias Andersson är dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg.

Mattias Anderssons The Mental States of Sweden in Dance hade urpremiär på Dramaten i september i år. Han har tidigare satt upp Idioten, The Mental States of Sweden och Deformerad Persona på Dramaten. Uppenbarelsen är det första nyskrivna verket på länge där Mattias Andersson inte utgår från dokumentärt material.

Hans uppsättningar har kritikerrosats och uppmärksammats och spelats på flera svenska såväl som internationella teaterscener. Han nominerades till Nordiska Dramatikerpriset 2006 och fick Ibsenpriset 2007. För sin uppsättning av Brott och straff på Backa Teater fick han Expressens teaterpris 2007, Svenska Teaterkritikers pris 2007 samt nominerades till Dagens Nyheters Kulturpris. 2009 tilldelades han Studieförbundet Vuxenskolans nyinrättade Kulturstipendium. Uppsättningen Lille Kung Mattias tilldelades Teaterkritikernas barn- och ungdomsteaterpris 2009. Radioteaterversionen av Brott och straff vann dramaklassen i internationella Prix Marulic 2010. I december 2012 tilldelades han tillsammans med scenografen Ulla Kassius Publicistklubben Västras Stora pris för en ”värdefull publicistisk gärning” för sitt arbete på Backa Teater och i juni 2013 tilldelades duon Svenska Dagbladets Thaliapris.
På Dramaten har han satt upp The Mental States of Sweden och Idioten, som även sänts i Svt.
Aktuell med Uppenbarelsen.

Mattias Anderssons Uppenbarelsen är en pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder Gud ryggen. Urpremiär på Lilla scenen den 16 november. I rollerna syns bland andra Shanti Roney och Rebecka Hemse.

Vanessa Redgrave: Flyktingfrågan är mänsklighetens viktigaste fråga i dagens värld

10 november, 2017 by Rosemari Södergren

Många miljoner människor är på flykt i dagens värld. Att alla, oavsett kön, ras, tro ska ha rätt till ett liv idag och att kunna söka fristad från krig och förföljelse är den viktigaste frågan för mänskligheten idag. Det sade filmikonen Vanessa Redgrave när hon på fredagen 10 november träffade journalister och fotografer.

Vanessa Redgrave som hunnit fylla 80 år har nyligen debuterat som filmregissör med filmen Sea Sorrow, efter ett långt liv i filmens tjänst som skådespelare där hon bland annat fått en Oscar för sin roll i filmen Julia 1977.

Hon är i Stockholm International Filmfestival 2017 för att ta emot bronshästen, Stockholm Lifetime Achievement Award, en av filmvärldens bokstavligen tyngsta utmärkelsen och för att visa sin film Sea Sorrow. Sea Sorrow är en filmessä i dokumentärformat som handlar om flyktingkrisen och dess bakgrund. I filmen blandar Redgrave dåtid och nutid, Shakespeare och samtidsobservationer för att visa vikten av mänskliga rättigheter.

Hon berättade att det som gjorde att hon bestämde sig för att göra filmen Sea Sorrow startade med den tvåårige kurdiske pojke som drunknade då han och hans föräldrar på flykt försökte ta sig över Medelhavet. Bilderna på den döda pojken spreds över världen och fick många att vakna upp.

– EU är ansvarigt för hans död – och för alla andra som dött under den resan, sade Vanessa Redgrave.

Flyktingkrisen är mänsklighetens viktigaste fråga i dagens värld, menade hon och hon drog paralleller till 1940-talet.

Hennes son Carlo Nero som medproducerat filmen Sea Sorrow var med på presskonferensen,

– Vi vet alla vad som hände under andra världskriget, vi vet att miljoner människor dödades i koncentrationslägren och vi vet att länder som mitt hemland, Storbritannien, vägrade ge de flyende judarna asyl. Det görs fortfarande filmer om det som hände då, vi har muséer över det som hände. Hur kunde vårt land vägra att ge dem asyl? sade Vanessa Redgrave och fortsatte:

– De som flydde undan nazismen var läkare, psykologer, sköterskor, ingenjörer, handelsmän, kulturarbetare, människor som alla andra – det är precis som idag. De som flyr från Syrien är människor som har yrken, hade bostäder, levde moderna liv. Andra flyr från områden som är utfattiga för att våra rika länder sugit ut dem.

Men filmen Sea Sorrow handlar inte om att peka ut vem som är skyldig till att så många människor tvingats fly, betonade hon.

– Jag säger ”God Bless” för varenda civil person som engagerar sig och hjälper flyktingar och varenda frivillig organisation som kämpar. I filmen försöker vi peka på något av det som är positivt. Filmen är en slags meditation men också ett skrik: Något måste göras NU.

Det är starkt att få möta en sådan personlighet. Hon kom in i lokalen för presskonferensen med sin milda utstrålning, en enkel svart tröja och svarta Converse på fötterna, lätt framåtböjd. Hon utstrålar enkelhet och ödmjukhet men när hon svarar på frågor hon uppskattar då lyser det av hennes evenemang. Det märks också att hon står stadigt med fötterna på marken, hon vet var hon står i världen och livet. På Kulturbloggens frågor om mänskliga rättigheter, flyktingars situation och politik hade hon mycket att säga men när Dagens Nyheter (det är så lustigt eller rent av ironiskt att en borgerlig tidning som Dagens Nyheter alltid försöker navigera bort från de samhällspolitiska frågorna) ställde frågan om hennes inställning till #metoo-kampanjen svarade hon tydligt och kort och gott: ”Jag har ingen kommentar kring det”.

Jag förstår henne verkligen. Det är så många redan som engagerar sig i #metoo – och givetvis är det viktigt att människor inte blir utsatta för kränkningar – men det får inte skymma blicken och engagemanget för andra oerhört viktiga frågor. Min tolkning av varför Vanessa Redgrave inte ville kommentera #metoo skulle jag gissar beror på att så många redan gör det och att frågan faktiskt har många bottnar och det är svårt i ett format som en 40 minuters presskonferens svara något vettigt som inte bara blir en slogan.

Vanessa Redgrave har också alltid varit mycket tydlig med sitt starka politiska engagemang. I hemlandet England är hon som aktiv medlem i trotskistiska Worker’s Revolutionary Party och hon är tydlig med sitt stöd för Palestina och hon har kampanjat fr ett frisläppande av fångarna på Guantanamo-basen. Hon skapade stor uppståndelse och upprördhet i USA då hon vid Oscarsgalan 1977 starkt kritiserade Israel under sitt tacktal.

När jag frågade henne om vilken fråga hon anser vara dagens viktigaste politiska fråga svarade hon att det skulle ta många timmar om hon skulle börja prata om det, men sade hon:
– Vi lever i en farlig tid. Demokratin balanserar på en liten skör tråd.

”Det är det konstiga en stannar för” – Stockholms indiescen hyllas på Under Bron

14 oktober, 2017 by Petter Stjernstedt

Cat Princess, Makeout Point, Mama Sonic och Sabine Women. Fyra band, fyra temperament och Jonatan – mannen bakom konsertkvällen på Under Bron och noden i kamratskapet som även består av Theo, Olof och Nils. Kulturbloggen träffade samtliga bandmedlemmar i ett samtal om skapande och originalitet.

Över en kopp kaffe på trivsamma Ritorno nära Odenplan träffar jag vännerna Theo, Nils, Olof och Jonatan. Samtliga fyra är bandmedlemmar ur Storstockholms hetaste indieband. Nils tillhör Uppsala-kvintetten Cat Princess som spelar artsy 80-talspop. Olof representerar punkiga Mama Sonic, Theo spelar i Makeout Point och Jonatan är ena halvan av duon Sabine Women.

Den 18 oktober spelar ni på hipster-stället nummer ett, Under Bron. Hur blev det så?

Jonatan: Jag och Zacke från duon Sabine Women träffade Johnny Brott från Mama Sonic i samband med hans egenarrangerade poesifestival Mirakelkuren. Vi kom så bra överens att vi bestämde oss för att samverka. Det var min idé att ringa upp favoritbanden och fråga om de ville delta på en gemensam konsertkväll. Jag hade aldrig vågat hoppas att samtliga skulle tacka ja.

Olof: Det var ingen tvekan om vad vi skulle svara. Vi i Mama Sonic älskar både Sabine Women och Jonatan, eller Neban som han kallas i våra bekantskapskretsar.

Nils: Vi i Cat Princess älskar att spela live så vi var förstås från första början helt på.

Theo: Alla band har en förkärlek till Bowie. Han är vår knytpunkt. Så det kändes självskrivet att vi i Makeout Point skulle acceptera en medverkan i konsertkvällen tillägnad Storstockholms bästa indie-band.

Har ni några förväntningar inför kvällen?

Olof: Ja, att vi får en bra publik, att det blir ett bra drag och att priserna är baren blir hyggliga. Vi hoppas på en riktig bra indiekväll.

Jonatan: Jag håller med föregående talare men vill tillägga att det blir videopremiär för Makeout Points del. Bandet premiärvisar musikvideon till låten Indie Girlfriend.

Spännande. Vill du berätta mer Theo. Indie Girlfriend släpptes häromveckan. Vad handlar låten om?

Theo: Den är skriven av vår basist Alma och handlar om att inte bli sedd för den en är, utan hur andra kletar på en etiketter som du varken uppskattar eller kan hålla med om.

Även Sabine Women släpper inom kort en ny singel. Buenos Aires spelades in i samband med ett uppbrott.

Jonatan: Ja, det är en av våra första låtar och handlar om att vara på andra sidan jordklotet och gå vilse i sig själv. En värld i gungning, att inte längre veta vem en är, förnimmelsen av fullkomlig apati. Jag skrev den i samband med en visit i Buenos Aires. Jag hade precis gjort slut med mitt ex och kände mig förvirrad och ensam. Det var den första texten jag skrev som Zacke gillade. I låten fanns en uppriktighet som Zacke tidigare saknat i mina texter. Buenos Aires kändes mer på riktigt. Sedan dess utgår jag bara från mina känslor när jag skriver. Alla låtar bygger på viktiga händelser tagna ur det verkliga livet.

Är det jobbigt att tvingas vara så brutalt ärlig med sina känslor gentemot lyssnarna?

Jonatan: Jo, det är det verkligen. Och det är ju så mycket enklare att bara låtsas vara någon annan, någon coolare, mer självsäker person, än att skriva om ett krossat hjärta eller självdestruktivitet. Det är sidor hos dig som du helst vill täcka för.

Theo: Äh! Det är ju lätt att vara ärlig och uppriktig i sina texter. För mig är det enklaste sättet att uttrycka jobbiga saker, saker som berör lyssnarna på djupet.

Olof: Just så. Vem kan inte relatera till Love hurts…

Nils: Alltså, jag tänker inte så mycket på vad och hur jag skriver. Jag bara gör och låter allt få komma till mig. Det kan låta flummigt men det är så det är. I skrivandet och skapandet kopplar jag bort den analytiska delen av hjärnan.

Hur ser ert skapande ut, vad inspirerar er till att göra musik och hur arbetar ni fram den?

Theo: Jag arbetar projektbaserat. Jag har först en idé kring en specifik ljudbild. Texten kommer därefter. Kontexten är grundplåten. Det är den som avgör hur soundet blir och hur en väljer att presentera sin musik. Jag menar live-musik eller bakgrundsmusiken till en konstinstallation låter och gestaltas ju på helt olika vis.

Jonatan: Zacke och jag arbetar tight ihop. Jag skriver texterna. Musiken gör vi gemensamt och den kommer ofta spontant fram. Jag vet inte varifrån, den bara finns där.

Nils: För oss är kreativiteten viktig. Hur än strukturerad din musik må vara krävs viss spontanitet för att det ska bli spännande och lockande att lyssna på.

Vad är bra musik för er?

Jonatan: Det oväntade. Har du inte ett visst element av oförutsägbarhet blir du bara en Håkan Hellström.

Nils: Ja, det är skittrist om du inte har något eget att komma med.

Olof: Ett överraskningsmoment i musiken

Theo: Det är ju de facto det konstiga som du stannar för.

Olof: Ja, för mig är flummighet en dimension som är livsviktig för att kunna få till en spännande ljudbild. Ett filosofisk djup.

Ni är medlemmar i fyra vitt skilda band med olika sound och stil. Vad för er samman?

Jonatan: Det finns en gemensam nämnare, men utöver det har vi olika temperament. I antika Grekland talade de om fyra typer av temperament; Zacke och jag är flegmatiska. Vi är troligen det band som kommer att vara mest stillastående på scen. Övriga får tala för sig.

Olof: Inga tillägg.

Så med skilda temperament kompletterar ni varandra?

Jonatan: Nej, nej, nej. Vi konkurrerar med varandra förstås 😉

Olof: 🙂

Komplettera eller konkurrera, på onsdag är det dags. Då spelar alla fyra banden på samma scen. Vad kan publiken förvänta sig av kvällen?

Jonatan: Att det blir en turbulent afton med mycket frustration och ångest. Och efter konserten startar revolutionen när vi hand i hand beger oss ut på gatorna för att tillsammans störta kapitalismen. Sålde jag in det bra?

Konsertkvällen på Under Bron äger rum onsdagen den 18 oktober mellan 17.00 och 00.00. Medverkande är Sabine Women, Makeout Point, Mama Sonic och Cat Princess.

Intervju

Footer

Om oss