• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Och natten viskade Annabel Lee – Personlig som litterär. Innerlig som ytterlig. Poetisk som profetisk.

16 oktober, 2014 by Redaktionen

och-natten-viskade-annabel-lee

Och natten viskade Annabel Lee
Bruno K. Öijer
Wahlström och Widstrand
ISBN: 9789146225461

Innan skräckmästaren Edgar Allen Poe vandrade vidare till det efterliv han så minitiöst utforskat i sin poesi och lyrik skrev han en sista dikt om Annabel Lee – en ungdomskärlek som saknats honom sedan länge, en dikt som inte bara gett eko till Bruno K Öijers första poesisamling på sex år, utan även smittat av sig tematiskt om döden, längtan och saknad.

Egentligen är det mycket som är sig likt sedan förra samlingen ”Svart som silver” – språket är förenklat, som för att läsas av ett litet barn, och något lättillgängligare än äldre texter han spottat ur sig. Ändå är de nya texterna nyansrika, så de ska smuttas på och gurglas runt så att ögonens smaklökar hinner uppfatta så många kontraster och bottnar som möjligt, snarare än svepas ur i all hast. (som de mesta poesin, egentligen)

I ett äldre poesistycke proklamerar Bruno att en inte kan läka i en värld en inte förstör; en hänvisning till att läkandet av den egna själen möjliggörs först när samhällsstrukturerna stökas om och inte längre tillåts definiera en som person och människa, ett samhällskritiskt stridsrop som ännu ekar i hans poesi. Det rör såväl monarkin som kapitalismen, vår västerländska livsstil. Det är insiktsfullt och hänvisar till någonting annat: någonting bättre, för alla.

I en text tillåter sig Bruno bli lite privat, när han skriver om sin faders självmord; om hur han vandrar ut i natten och aldrig återvänder, det han så respektlöst lämnar bakom sig, om smärta som bara faderslösa kan känna igen sig i. Men även om det är privat blir den också allmängiltig: det finns fler faderslösa personer där ute, även om anledningen kanske inte är densamma. Men poesin, som konsten i stort, blir en axel att luta sig mot för ett uns att förståelse och tillhörighet. Den ger lugn till de sjuka, och gör de lugna sjuka. Som sig bör.

Även om tempot, atmosfären och känslosvallarna varierar under resans gång håller de ändå jämn kvalité – men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att det är hans längre texter som verkligen slår rot i mig. Kanske saknar jag det större formatet i romanen ”Chivas Regal” tåg är, liksom i flera dikter efter romans utkomst (som nu), motsatsen till fängelset: det är rörelse, frihet och möjligheterna. Men det är också ett format där karaktärer får blomma ut ordentligt och ges de storartade personporträtten de verkligen förtjänar. Det kan jag sakna här. Ändå finns ett bar längre texter som briljerar. Speciellt den avslutande texten ”alla var där” som starkt påminner om Woody Allen-filmen ”Midnight in Paris” där huvudpersonen av en händelse reser tillbaka i tiden och får chans att möta gamla författarlegender på en lokalpubb.

Titeln gör skäl för sitt namn; alla var där: Hemingway, Poe, Keats (vars namn antagits av Bruno i mellannamn, som antagit den roll Kenneth först hade) och Dostojevskij bland andra – en lika komisk som genialisk dikt som påvisar att Bruno Keats Öijers storhet är intakt, och att hans skrivlusta inspirerar lika mycket till handling som till läsning och utveckling. Personlig som litterär. Innerlig som ytterlig. Poetisk som profetisk. Men kanske allra främst bara till att vara vid liv – och allt det som kommer med.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Om ”Partiledaren som klev in i kylan” – Suhonen är alldeles för nära den konflikt han skildrar

15 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

partiledaren_boken

Partiledaren som klev in kylan
Författare: Daniel Suhonen
ISBN: 9789173434621
Förlag: Leopard förlag
Sidantal: 544

”När det inre partidrevet börjat gå mot Sahlin och Östros fick Håkan Juholt frågan om han kunde tänka sig att själv axla rollen som partiets ledare. Ville han bli en »ny Mona«? »Absolut inte«, svarade han. Han var alldeles för yvig och ostrukturerad. Han ansåg sig inte ha en personlighet som passade för ett sådant uppdrag, vare sig socialt eller politiskt. »Nej«, sa han. »Jag kan inte föreställa mig den rollen.«”
Daniel Suhonens nya bok är en äkta tegelsten. Det gör dock inte boken tungläst. Språket är en enkelt, men effektiv, berättelsen flyter med samma lätthet som vattnet i Kalmar sund. Den är som de flesta böcker en bok med förtjänster och med brister.

Suhonen ger en klar detaljerad berättelse som beskriver detaljerna i Håkan Juholts uppgång och fall. För de som inte läste allt som skrevs om Håkan Juholt under åren 2011/2012 är det en utmärkt historieberättelse. För mig som politisk nörd och aktiv socialdemokrat är det en berg-och-dalbana genom minnenas allé.

Suhonen har i sitt arbete haft tillgång till protokoll och bandinspelningar från socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och ger oss en rätt unik inblick i den socialdemokratiska partitoppens inre liv. Han blottar en osentimental hjärtlöshet där gränsen mellan misslyckande och framgång är tunn, en miljö där individer lyfts och offras.

Om själva historieberättandet är bokens styrka är analysen dess svaghet. Suhonen blandar och ger friskt när han målar upp den konspiration som han anser fällde Juholt. Han tar sats i striderna i SSU på 90-talet och målar upp en bild där ”partihögern” avsatte Håkan Juholt.

Vad Suhonen aldrig gör är att analysera sitt subjet, Håkan Juholt, trots att grunderna finns i boken.
Vid ett tillfälle konstaterar han att Juholt är duktig på att hitta rätt politisk konfliktyta, men inte har förmågan att skapa en konkret politik utifrån det. Suhonen avstår från att analysera huruvida det draget är förenligt med att vara partiledare och statsminister.

Han målar, medvetet eller ej, upp en bild av en partiledare med låg impulskontroll och ibland dåligt omdöme.
Vid en middag för ett antal kulturarbetare och journalister slappnar Håkan Juholt av och drar en anekdot från utrikesnämndens möte, vilket är ett lagbrott. Han använder glatt sitt konto på Facebook efter några glas vin till synes utan tanke på konsekvenserna.

Den utlösande faktorn i Håkan Juholts kris var hyresbidragen till bostaden i Stockholm. Suhonen påpekar mycket riktigt att reglerna var oklara, blanketten var inte helt optimal men ställer aldrig frågan varför inte Håkan Juholt själv insåg att det var orimligt att skattebetalarna betalade hans sambos hyra.

”Peter Hultqvist hade suttit tyst men tog nu till orda. Detta var en speciell situation tyckte han. Innan han själv hade blivit kommunalråd 1989 hade Birgitta Dahl sagt till honom att nu kommer du möta en verklighet du inte visste fanns. Hon hade gett honom ett råd. Du måste på kort tid försöka ta makten över förvaltningen. De måste känna respekt för dig och du måste så småningom bli en naturlig ledare för dem och personalen. Allt detta fanns i huvudet nu. Dessa maktfrågor. Det hade Juholt aldrig lyckats med, om han ens fattat frågeställningen”
Ovanstående uttalande av Peter Hultqvist sätter fingret på en annan del av ledaren Juholt som Suhonen ej heller ger någon form av analys av, trots att det handlar om kärnan i ledarskapet. Att vara ledare är mycket mer än väljas till det formella ledarskapet.

Daniel Suhonen är alldeles för nära den konflikt han skildrar och analyserar. Han var inte bara en nära medarbetare till Håkan Juholt, han såg uppenbarligen Håkan Juholt som en man som skulle ”rädda” det socialdemokratiska partiet och med det ge honom själv och andra någon form av upprättelse för nederlagen i 90-talets SSU-strider.
Han framstår som en man som inte bara har en gås att plocka, utan en hel gåsfarm, vilket gör hans analys ensidig och drar ner dess trovärdighet.

Han problematiserar inte heller inte frågan om lojalitet. I ett läge där det socialdemokratiska partiet befinner sig i fritt fall skall då partiledningen, i detta fall VU, vara lojala med partiledaren eller partiet?
Boken lider även av det faktum att det egentligen är två böcker i en. Dels själva historieberättelsen, dels en blandning av tillbakablickar och konspirationsteorier. Om Suhonen begränsat sig till själva historieberättelsen, skurit ner sidantalet och låtit läsaren dragit sina egna slutsatser hade slutresultatet blivit en bättre bok. Det hade dessutom funnits utrymme för en uppföljare.
På en femgradig skala ger jag den en trea.
Text: Peter Johansson

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Klas Östergrens nya roman Twist – roman i deckarens upplägg fast ändå ingen deckare

12 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

twist

Twist
Författare: Klas Östergren
ISBN: 9789127140110
Förlag: Natur Kultur

Klas Östergrens nya roman ”Twist” har hyllats på många håll. Jag är väl lite förvånad över detta. Till formen är den som en deckare, fast det är ingen kriminalroman. En man i övre medelåldern, romanens berättarjag, åker till Karlskrona för att forska kring en förmodad släkting från 1700-talet som var teaterman. Berättarjaget är någon slags skribent, författare och/eller journalist. I Karlskrona träffar han två gamla vänner från tiden då de var i tjugoårsåldern – och via dem träffar han en ryss som varit säkerhetsagent. Ryssen tränger sig på berättarjaget och hävdar att de har haft en gemensam kärlek.

Den kvinna som åsyftas som en tidigare gemensam kärlek har många namn: Anne-Marie, Ami, Anna eller Annie, beroende på vem som stått henne nära. Sakta börjar hennes liv nystas upp. Hon är redan i början av boken avliden. Dessa nystande i hennes liv är upplagt som i många deckare. Eftersom Klas Östergren har ett lättsamt språk som flyter på är känslan när jag läser romanen samma som när jag läser en deckare, jag sugs in i händelserna och vill veta mer.

Romanen har fått mycket beröm. Aftonbladets recensent kallar Twist en underhållande och välsedd romanväv.

I DN skriver recensenten:
För berättarjaget i Klas Östergrens nya roman utgör den klassiska hiten ett ledmotiv för barnets övergång till mognad på gott och ont. Men eftersom vi har med Östergren att göra så står twisten också för något annat – mer omfattande och sinistert: ”man vred och bände på kroppen som masken kringlar runt en krok och när låten var slut var man genomsvettig och utpumpad utan att ha kommit ur fläcken.”

Svenska Dagbladets rubrik är: thriller med själsdjup.

I boken finns en beskrivning av dansen Twist, om hur dansaren rör sig på alla möjliga sätt men när sången är slut ändå inte förflyttat sig en millimeter. Det tycker jag är en träffande beskrivning av romanen ”Twist”. Fast om det är bra eller dåligt är väl upp till bedömaren av dansen. Alltså, romaner är väl ofta just det: något som händer en stund, kanske underhållande, kanske tankeväckande, kanske spännande, kanske språkligt fascinerande, kanske imponerande. Men har det något värde sedan? Det finns konstverk av olika slag, såväl inom film, teater, konst och litteratur som gör mer än så: som förflyttar läsaren ett stycke i livet. Det gör inte Twist.

Första halvan, ja nästan första två tredjedelarna, av romanen, kunde jag knappt slita mig. Jag ville läsa och läsa. Sedan kom tröttheten, jag fick tvinga mig själv att läsa klart boken. Inget överraskade mig längre, inte fick mig att tycka det var intressant längre. Jag funderar på varför det blev så. När så många hyllat romanen, varför orkade jag knappt läsa klart den? På ett sätt består romanen av tre olika berättelser: om en pojke och flicka och en båt och en ungdomsromans, om efterforskandet kring teatermannen Lewenhagen och den tredje om berättarjagets möte med ryssen och den ryska gasledningen – och alla dessa tre berättelser ska då mynna ut i berättelsen om Anne-Marie. Fast det gör de ju inte. Jag ska inte förstöra för läsaren, men jag tycker det är svårt att säga att de tre berättelserna förenas – och därför blir det en fjärde berättelse: om Anne-Maries spretiga, sorgliga liv.

Människoödena i romanen griper inte tag i mig. Jag känner ingen identifikation med någon och känner inte för något av det som skildras. Kanske är det så att själva formatet ställer sig i vägen: lättläst och som en puzzeldeckare. I en sådan roman blir det lite malplacerat med små antydningar, tror jag.

Jag tror dock att den som älskar Klas Östergrens genombrottsroman ”Gentlemen” kommer att uppskatta den här romanen. Jag tror att det är en typisk Klas Östergren-roman. På gott och ont, så att säga.

Här är ett samtal på bokmässan med Klas Östergren om Twist.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Böcker, Bokblogg, Bokrecension, Klas Östergren, roman, Twist

Gillian Flynns Vassa föremål – en psykologisk kriminalroman

6 oktober, 2014 by Redaktionen

flynn_vassa_foremal_omslag_inb

Titel: Vassa föremål
Författare: Gillian Flynn
ISBN: 9789198039054
Förlag: Modernista
Utgiven: 2014-09
Översättare: Rebecca Alsberg
Originaltitel: Sharp Objects
ISBN: 978-91-7499-572-5

Gillian Flynn har blivit uppmärksammad för sin tredje bok Gone Girl, som just nu är aktuell på bio. Vassa föremål är hennes debutroman från 2006 som nu kommit ut på svenska.

Liksom hennes två senare böcker utspelar sig denna kriminalroman någonstans i den amerikanska mellanvästern i en tämligen dyster miljö. Reportern Camille Preaker får i uppdrag att bege sig från Chicago till sin lilla hemstad för att skriva om en försvunnen tioårig flicka. Fallet är extra hett då en annan jämngammal flicka hittades mördad året före.

Camille är ovillig till att återvända hem och man förstår henne snart. Det är inte bara hennes familj som är dysfunktionell utan hela Wind Gap utstrålar en atmosfär av obehag. Själv mår Camille allt sämre och hon dras sakta mot sitt gamla självskadebeteende och dövar sina känslor med alkohol.

Gillian Flynn är skicklig på att skildra de känslomässigt störda personerna, med Camilles mamma Adora och 13-åriga halvsyster Amma i spetsen, utan att det tippar över till parodi. Boken är framför allt en psykologisk thriller där vi får följa Camille i hennes kast mellan att ta avstånd från och söka bekräftelse hos Adora och Amma.

Samtidigt är det en spännande kriminalhistoria där alla bitar inte faller  på plats förrän i sista kapitlet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Sara Stridsbergs Beckomberga – en oerhört sorglig roman

2 oktober, 2014 by Redaktionen

Beckomberga

Titel: Beckomberga – Ode till min familj
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 2014-09
ISBN: 9789100135096

Sara Stridsberg sätt att skriva är som alltid poetiskt och oerhört intensivt. När jag läser denna hennes senaste roman om ett barn som växer upp till kvinna, och som genom sin psykiskt sjuke och alkoholiserade pappa får en unik inblick i livet inanför murarna på mentalsjukhuset Beckomberga, glömmer jag ständigt bort att berättelsen kan vara något annat än självbiografisk, så djup och indragande är den. Framförallt är det genom dottern Jackie (delar efternamn och många personlighetsdrag med Lo Darling från den förra romanen ”Darling River”) som karaktärerna och händelseförloppet upplevs, men som typiskt är för Sara Stridsberg hoppar perspektiven och som läsare blir man delgiven historiska händelser och dialoger som Jackie omöjligt kan känna till. Berättelsen varvas med kortare informativa texter om Beckombergas historia, dess uppkomst och nerläggning.

Sara Stridsberg är en verklig mästare på att skapa stämningar och karaktärer. Denna roman är om någonting oerhört sorglig. Människorna är trasiga, sådana som ej går att laga. Många lämnar de någon gång Beckomberga, men kommer alltid tillbaka. Ljuset, det vackra, i denna berättelse är sammanhållningen de trasiga själarna emellan. Hur Beckomberga blir ett hem, patienterna familjemedlemmar, och världen därute en skrämmande och ondskefull plats. Det är hjärtskärande med dottern som varje dag besöker sin pappa på sjukhuset. En pappa som varken kan eller vill bli frisk. Hur Jackie kommer att förstå så mycket mer än hon borde behöva förstå.

Romanen är full av svidande vackra meningar, som kräver att man stannar upp. Ett av många exempel:

När jag var barn, det var innan jag hade börjat skolan, såg jag på Jim en dag och förstod att han inte såg de ljusgröna träden som rörde sig ovanför oss. Jag har alltid älskat deras enorma kronor och rötter, jag har tänkt att de har skyddat mig från faror, det sköra ljuset de släpper ner genom sina blad till människorna. Jag rörde vid hans hand där han stod intill mig:

”Ser du inte träden, Jim?”

”Vilka träd?”

”Björkarna, tallarna, jag vet inte, de stora ekarna där borta.”

Men han gjorde verkligen inte det. Allting gick honom förbi, han stod där och rökte sina cigaretter och lyssnade på Vitas röst som ropade inom honom, jag kunde aldrig överrösta den.

Jackie växer upp och får en egen son. Åren som hon har spenderat vid sin pappas sida inanför murarna på Beckomberga och alla människorna som hon där växte upp med har satt sina spår. Mörkret har på så vis gått i arv. Trasiga fäder skapar trasiga döttrar. Sara Stridsbergs sinne för detta mörker är verkligen unikt. Som läsare vaggas man in i den drömska världen i det lilla miniatyrsamhället och precis som patienterna på Beckomberga finner man det trots melankolin oerhört behagligt och vackert, och man vill inte riktigt lägga ifrån sig boken och återvända till den verkliga världen.

Beckomberga fanns i bruk mellan åren 1932 till 1995.

Text: Sigrid Abenius

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in