Och natten viskade Annabel Lee – Personlig som litterär. Innerlig som ytterlig. Poetisk som profetisk.

Och natten viskade Annabel Lee
Bruno K. Öijer
Wahlström och Widstrand
ISBN: 9789146225461

Innan skräckmästaren Edgar Allen Poe vandrade vidare till det efterliv han så minitiöst utforskat i sin poesi och lyrik skrev han en sista dikt om Annabel Lee – en ungdomskärlek som saknats honom sedan länge, en dikt som inte bara gett eko till Bruno K Öijers första poesisamling på sex år, utan även smittat av sig tematiskt om döden, längtan och saknad.

Egentligen är det mycket som är sig likt sedan förra samlingen ”Svart som silver” – språket är förenklat, som för att läsas av ett litet barn, och något lättillgängligare än äldre texter han spottat ur sig. Ändå är de nya texterna nyansrika, så de ska smuttas på och gurglas runt så att ögonens smaklökar hinner uppfatta så många kontraster och bottnar som möjligt, snarare än svepas ur i all hast. (som de mesta poesin, egentligen)

I ett äldre poesistycke proklamerar Bruno att en inte kan läka i en värld en inte förstör; en hänvisning till att läkandet av den egna själen möjliggörs först när samhällsstrukturerna stökas om och inte längre tillåts definiera en som person och människa, ett samhällskritiskt stridsrop som ännu ekar i hans poesi. Det rör såväl monarkin som kapitalismen, vår västerländska livsstil. Det är insiktsfullt och hänvisar till någonting annat: någonting bättre, för alla.

I en text tillåter sig Bruno bli lite privat, när han skriver om sin faders självmord; om hur han vandrar ut i natten och aldrig återvänder, det han så respektlöst lämnar bakom sig, om smärta som bara faderslösa kan känna igen sig i. Men även om det är privat blir den också allmängiltig: det finns fler faderslösa personer där ute, även om anledningen kanske inte är densamma. Men poesin, som konsten i stort, blir en axel att luta sig mot för ett uns att förståelse och tillhörighet. Den ger lugn till de sjuka, och gör de lugna sjuka. Som sig bör.

Även om tempot, atmosfären och känslosvallarna varierar under resans gång håller de ändå jämn kvalité – men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att det är hans längre texter som verkligen slår rot i mig. Kanske saknar jag det större formatet i romanen ”Chivas Regal” tåg är, liksom i flera dikter efter romans utkomst (som nu), motsatsen till fängelset: det är rörelse, frihet och möjligheterna. Men det är också ett format där karaktärer får blomma ut ordentligt och ges de storartade personporträtten de verkligen förtjänar. Det kan jag sakna här. Ändå finns ett bar längre texter som briljerar. Speciellt den avslutande texten ”alla var där” som starkt påminner om Woody Allen-filmen ”Midnight in Paris” där huvudpersonen av en händelse reser tillbaka i tiden och får chans att möta gamla författarlegender på en lokalpubb.

Titeln gör skäl för sitt namn; alla var där: Hemingway, Poe, Keats (vars namn antagits av Bruno i mellannamn, som antagit den roll Kenneth först hade) och Dostojevskij bland andra – en lika komisk som genialisk dikt som påvisar att Bruno Keats Öijers storhet är intakt, och att hans skrivlusta inspirerar lika mycket till handling som till läsning och utveckling. Personlig som litterär. Innerlig som ytterlig. Poetisk som profetisk. Men kanske allra främst bara till att vara vid liv – och allt det som kommer med.