Partiledaren som klev in kylan
Författare: Daniel Suhonen
ISBN: 9789173434621
Förlag: Leopard förlag
Sidantal: 544
”När det inre partidrevet börjat gå mot Sahlin och Östros fick Håkan Juholt frågan om han kunde tänka sig att själv axla rollen som partiets ledare. Ville han bli en »ny Mona«? »Absolut inte«, svarade han. Han var alldeles för yvig och ostrukturerad. Han ansåg sig inte ha en personlighet som passade för ett sådant uppdrag, vare sig socialt eller politiskt. »Nej«, sa han. »Jag kan inte föreställa mig den rollen.«”
Daniel Suhonens nya bok är en äkta tegelsten. Det gör dock inte boken tungläst. Språket är en enkelt, men effektiv, berättelsen flyter med samma lätthet som vattnet i Kalmar sund. Den är som de flesta böcker en bok med förtjänster och med brister.
Suhonen ger en klar detaljerad berättelse som beskriver detaljerna i Håkan Juholts uppgång och fall. För de som inte läste allt som skrevs om Håkan Juholt under åren 2011/2012 är det en utmärkt historieberättelse. För mig som politisk nörd och aktiv socialdemokrat är det en berg-och-dalbana genom minnenas allé.
Suhonen har i sitt arbete haft tillgång till protokoll och bandinspelningar från socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och ger oss en rätt unik inblick i den socialdemokratiska partitoppens inre liv. Han blottar en osentimental hjärtlöshet där gränsen mellan misslyckande och framgång är tunn, en miljö där individer lyfts och offras.
Om själva historieberättandet är bokens styrka är analysen dess svaghet. Suhonen blandar och ger friskt när han målar upp den konspiration som han anser fällde Juholt. Han tar sats i striderna i SSU på 90-talet och målar upp en bild där ”partihögern” avsatte Håkan Juholt.
Vad Suhonen aldrig gör är att analysera sitt subjet, Håkan Juholt, trots att grunderna finns i boken.
Vid ett tillfälle konstaterar han att Juholt är duktig på att hitta rätt politisk konfliktyta, men inte har förmågan att skapa en konkret politik utifrån det. Suhonen avstår från att analysera huruvida det draget är förenligt med att vara partiledare och statsminister.
Han målar, medvetet eller ej, upp en bild av en partiledare med låg impulskontroll och ibland dåligt omdöme.
Vid en middag för ett antal kulturarbetare och journalister slappnar Håkan Juholt av och drar en anekdot från utrikesnämndens möte, vilket är ett lagbrott. Han använder glatt sitt konto på Facebook efter några glas vin till synes utan tanke på konsekvenserna.
Den utlösande faktorn i Håkan Juholts kris var hyresbidragen till bostaden i Stockholm. Suhonen påpekar mycket riktigt att reglerna var oklara, blanketten var inte helt optimal men ställer aldrig frågan varför inte Håkan Juholt själv insåg att det var orimligt att skattebetalarna betalade hans sambos hyra.
”Peter Hultqvist hade suttit tyst men tog nu till orda. Detta var en speciell situation tyckte han. Innan han själv hade blivit kommunalråd 1989 hade Birgitta Dahl sagt till honom att nu kommer du möta en verklighet du inte visste fanns. Hon hade gett honom ett råd. Du måste på kort tid försöka ta makten över förvaltningen. De måste känna respekt för dig och du måste så småningom bli en naturlig ledare för dem och personalen. Allt detta fanns i huvudet nu. Dessa maktfrågor. Det hade Juholt aldrig lyckats med, om han ens fattat frågeställningen”
Ovanstående uttalande av Peter Hultqvist sätter fingret på en annan del av ledaren Juholt som Suhonen ej heller ger någon form av analys av, trots att det handlar om kärnan i ledarskapet. Att vara ledare är mycket mer än väljas till det formella ledarskapet.
Daniel Suhonen är alldeles för nära den konflikt han skildrar och analyserar. Han var inte bara en nära medarbetare till Håkan Juholt, han såg uppenbarligen Håkan Juholt som en man som skulle ”rädda” det socialdemokratiska partiet och med det ge honom själv och andra någon form av upprättelse för nederlagen i 90-talets SSU-strider.
Han framstår som en man som inte bara har en gås att plocka, utan en hel gåsfarm, vilket gör hans analys ensidig och drar ner dess trovärdighet.
Han problematiserar inte heller inte frågan om lojalitet. I ett läge där det socialdemokratiska partiet befinner sig i fritt fall skall då partiledningen, i detta fall VU, vara lojala med partiledaren eller partiet?
Boken lider även av det faktum att det egentligen är två böcker i en. Dels själva historieberättelsen, dels en blandning av tillbakablickar och konspirationsteorier. Om Suhonen begränsat sig till själva historieberättelsen, skurit ner sidantalet och låtit läsaren dragit sina egna slutsatser hade slutresultatet blivit en bättre bok. Det hade dessutom funnits utrymme för en uppföljare.
På en femgradig skala ger jag den en trea.
Text: Peter Johansson
Värd en femma därför att boken fullständigt saknar motstycke, enligt min mening. Det är inte bara att vi slipper vänta i ett kvarts sekel eller mer för att få reda på vad som egentligen hände bakom kulisserna, utan också – och verkligen inte minst – detaljrikedomen med alla citaten. Slutsatserna kan vi självklart dra själva (med alla faktorer i skallen) – oavsett om Suhonen också levererar sina egna slutsatser.
Utmärkt och mycket trovärdig beskrivning av ett händelseförlopp.Betyget blir 6 stjärnor!
Peter
Du beskriver på ett bra sätt bristerna i boken och du för rimliga resonemang kring brister i Juholts ledarskap. Men du nämner ingenting om förtjänsterna boken. Du kommenterar inte Daniels teser om lobbyismens roll i den socialdemokratiska toppen, om att Juholts fall bland annat handlar om rent politiska och ideologiska frågor, att starka krafter ville göra sig av med honom därför att han bland annat ville gå på vinsterna i välfärden.
En rimlig diskussion kring den här boken måste nånstans förhålla sig till de frågeställningarna.