Titel: Beckomberga – Ode till min familj
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 2014-09
ISBN: 9789100135096
Sara Stridsberg sätt att skriva är som alltid poetiskt och oerhört intensivt. När jag läser denna hennes senaste roman om ett barn som växer upp till kvinna, och som genom sin psykiskt sjuke och alkoholiserade pappa får en unik inblick i livet inanför murarna på mentalsjukhuset Beckomberga, glömmer jag ständigt bort att berättelsen kan vara något annat än självbiografisk, så djup och indragande är den. Framförallt är det genom dottern Jackie (delar efternamn och många personlighetsdrag med Lo Darling från den förra romanen ”Darling River”) som karaktärerna och händelseförloppet upplevs, men som typiskt är för Sara Stridsberg hoppar perspektiven och som läsare blir man delgiven historiska händelser och dialoger som Jackie omöjligt kan känna till. Berättelsen varvas med kortare informativa texter om Beckombergas historia, dess uppkomst och nerläggning.
Sara Stridsberg är en verklig mästare på att skapa stämningar och karaktärer. Denna roman är om någonting oerhört sorglig. Människorna är trasiga, sådana som ej går att laga. Många lämnar de någon gång Beckomberga, men kommer alltid tillbaka. Ljuset, det vackra, i denna berättelse är sammanhållningen de trasiga själarna emellan. Hur Beckomberga blir ett hem, patienterna familjemedlemmar, och världen därute en skrämmande och ondskefull plats. Det är hjärtskärande med dottern som varje dag besöker sin pappa på sjukhuset. En pappa som varken kan eller vill bli frisk. Hur Jackie kommer att förstå så mycket mer än hon borde behöva förstå.
Romanen är full av svidande vackra meningar, som kräver att man stannar upp. Ett av många exempel:
När jag var barn, det var innan jag hade börjat skolan, såg jag på Jim en dag och förstod att han inte såg de ljusgröna träden som rörde sig ovanför oss. Jag har alltid älskat deras enorma kronor och rötter, jag har tänkt att de har skyddat mig från faror, det sköra ljuset de släpper ner genom sina blad till människorna. Jag rörde vid hans hand där han stod intill mig:
”Ser du inte träden, Jim?”
”Vilka träd?”
”Björkarna, tallarna, jag vet inte, de stora ekarna där borta.”
Men han gjorde verkligen inte det. Allting gick honom förbi, han stod där och rökte sina cigaretter och lyssnade på Vitas röst som ropade inom honom, jag kunde aldrig överrösta den.
Jackie växer upp och får en egen son. Åren som hon har spenderat vid sin pappas sida inanför murarna på Beckomberga och alla människorna som hon där växte upp med har satt sina spår. Mörkret har på så vis gått i arv. Trasiga fäder skapar trasiga döttrar. Sara Stridsbergs sinne för detta mörker är verkligen unikt. Som läsare vaggas man in i den drömska världen i det lilla miniatyrsamhället och precis som patienterna på Beckomberga finner man det trots melankolin oerhört behagligt och vackert, och man vill inte riktigt lägga ifrån sig boken och återvända till den verkliga världen.
Beckomberga fanns i bruk mellan åren 1932 till 1995.
Text: Sigrid Abenius