Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Himlen finns på riktigt ger en glimt av livet efter detta

by

Titel: Himlen finns på riktigt (Heaven is for real)
Författare: Todd Burpo, Lynn Vincent
Översättare: John Eriksson
Förlag: Gospel Media Sweden
Utgiven: 201107
ISBN: 9789186935030

Den självupplevda berättelsen Himlen finns på riktigt  har blivit en riktig storsäljare i USA. Förlaget började med att trycka en upplaga på 40 000 ex, men möttes av en oanad efterfrågan och boken som hamnade etta på New York Times best-seller-lista har nu sålt i över fem miljoner exemplar.

Himlen finns på riktigt är skriven av Todd Burpo, tillsammans med författaren Lynn Vincent, och handlar om Todds son Coltons oförglömliga besök i himlen. Colton har ännu inte fyllt fyra år då han drabbas av en sprucken blindtarm med en allvarlig bukhinneinflammation som följd. Coltons föräldrar, pastorparet Todd och Sonja Burpo, tillbringar flera veckor av väntande och ständig bön på lasarettet när pojken plötsligt tillfrisknar. Några månader efter operationen kommer de första glimtarna av vad Colton varit med om.

Colton beskriver för sina häpna föräldrar hur han lämnat sin kropp under operationen och med målande övertygelse berättar han om sitt besök i himlen. Pojkens berättelse kommer successivt under flera månaders tid. Ted och Sonja är noga med att inte pressa honom eller ställa ledande frågor. Vi får med spänning följa Teds återberättelse av sonens minnen, insprängda i familjens vardagsliv, och det är svårt att lägga ifrån sig boken när man har börjat läsa.

I himlen har Colton träffat människor som dött innan han själv föddes, bland annat Moffa, Teds morfar som avled när han var i 10-årsåldern. Colton känner inte igen Moffa på ett foto som Ted visar – ”pappa, ingen är gammal i himlen. Och ingen har glasögon” – men senare identifierar han honom utan att tveka från ett ungdomsfoto.

Han har också fått möta sin ofödda syster. Missfallet som hände mellan Coltons och hans storasyster Carries födelse tog mamma Sonja hårt, men det är inget som de talat om inför Colton. ”Det är ingen fara mamma. Hon har det bra. Gud adopterade henne”, säger han nu tröstande.

I himlen finns förstås också Jesus, änglar och Johannes Döparen ”Jesus kusin” som var ”jättetrevlig”. Coltons beskrivningar stämmer häpnadsväckande väl överens med bibelfakta som en fyraåring, även om det är en pastorson, svårligen skulle kunna känna till.

Himlen finns på riktigt ger en påtaglig bild av ett möjligt liv efter detta. Det är en ljus skildring fylld av hopp som är läsvärd för alla som någon gång funderat på vad som händer bortom graven.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Spännande utgivning av fem noveller av nya spanska författare

by

Fem noveller:
Andrés Barba Efter oss syndafloden
Nuria Labari Slippa se regnet
Elvira Navarro Leken
Blanca Riestra La noche sucks
Sònia Hernández Överlevaren
Förlag: Astor Förlag

Noveller är ett fantastiskt format för berättelser. En bra novell kan på några få sidor säga enormt mycket. Astor förlag har inlett en satsning på utgivning av novellerna. Jag har läst det första paketet som består av de fem novellerna jag nämnt här ovan. Alla är skrivna av spanska författare.

Det är fem mycket välskrivna noveller och exempelvis Andrés Barbas novell är surrealistiskt experimentell som skildrar en prostituerad kvinna som kämpar för att få operera in horn i sitt huvud. En novell som påverkar läsaren känslomässigt och som kan tolkas symboliskt på olika sätt.

Slippa se regnet av Nuria Labari fångar en pojkes känslor under föräldrarnas separation. Vi kommer så nära pojkens tankar och känslor, att det känns som om det är jag som läsare som är den pojken.

En annan stark novell är den otäcka ”Leken” v Elvira Navarro. Pricksäkert har Navarro skildrat en lek som urartade.

Jag läste alla fem novellerna med stor behållning. Det märks att förlaget ansträngt sig och valt ut fem mycket bra noveller till debututgivningen. Men de två noveller som jag uppskattade allra mest och kommer att läsa om ett par gånger är Blanca Riestras ”La Noche Sucks” och ”Överlevaren” av Sònia Hernández.

”Överlevaren” skildrar en man som råkade ut för en svår olycka, men överlevde och sex år senare får svår ångest och blir djupt deprimerad av tanken på att han inte använt dessa år på ett bra sätt. En novell om existentiell ångest. ”La Noche Sucks” är ett bra exempel på en novell där flera händelser pågår parallellt och författaren med mycket små medel kan fånga miljöer och situationer träffsäkert.

Novellerna är alla förpackade i varsin egen liten bok, i ett trevlig format, lagom att ha i fickan.

Den 8 december inleder Astor förlag en novellutgivning. Novellerna kommer att publiceras enskilt i ett mindre format. Serien inleddes alltså med dessa fem noveller från Spanien. Utgivningen fortsätter under nästa år med ytterligare fem noveller från Italien och fem från Portugal. Jag ser fram emot den utgivningen.

Astor novell introducerar på det här sättet unga, samtida europeiska författarskap i ett nytt och lättillgängligt format.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, absolut en av årets bästa romaner

by

Titel: Grand Final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201110
ISBN10: 9100126853
ISBN13: 9789100126858

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand Final i skojarbranschen, är nog den bästa boken jag läst i år.
Berättelsen är fantastiskt, språket vidunderligt och medan jag läste ville jag att boken aldrig skulle ta slut.
Fast på sätt och vis tar den inte slut – för det den skildrar finns kvar, som förlagsbranschen, Svenska Akademien, frågor kring vad det är att skriva och framför allt Kerstin Ekman.

Berättelsen handlar om Lillemor Troj som är en äldre kvinna, firad författare. En dag möts hon av sin förlagsredaktör med ett bokmanus inskickat i hennes namn, men som hon inte skrivit själv. Det är skrivet av Babba, som är den kvinna som egentligen skrivit alla Lillemor Trojs böcker.

Babba kan skriva, men är klumpig och ful och inte trevlig att ha i finare sammanhang. Lillemor och Babba har helt enkelt samarbetat. Babba har skrivit böckerna som getts ut i Lillemors namn. Lillemor Troj har fått stå i rampljuset, åka på bokmässor och motta fina priser och till och med valts in i Svenska Akademien.

Sedan några år tillbaka har Lillemor vägrat att ha något med Babba att göra. Nu får hon ett manus i sin hand där Babba avslöjar hela historien om hennes falska författarskap. Fast vad är sant? Boken skildrar Babbas berättelse omväxlande med Lillemors tankar. Babba behöver uppenbarligen Lillemor Troj lika mycket som Lillemor behöver Babba.

Visst är det en underbar skröna om förlagsbranschen och dess villkor. Det är samtidigt en betraktelse över vad det är att skriva, vad gör en person till författare, vad krävs för att författa? Det är också en betraktelse kring vad sanning är. Babba har skrivit sin version av det som hänt, det är hennes sätt att se på det. Lillemor har sin sanning.

Några ställen i boken som jag noterade i kanten för att ta upp i min recension:
När jag läste Josef i Egypten tyckte jag att Thomas Mann lyckades skildra vårt välmående förrum till utplåningen i hela dess överdåd. Eller dödsrum helt enkelt, Som alla riktigt bra författare var han ute i förtid.

Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt. Och inte heller då ska man ändra för mycket på det man sett. Man ska ta vara på de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste och det är inte som de unga genierna i korta svara överrockar numera anser en eftergift åt filmmediet. de vill arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel säger de, det vill säga språket och de formed det kan bära. Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig.

Texten är fylld av tankeväckande stycken som var för sig fungerar som något att fundera vidare kring och diskutera.

Boken påverkade mig så starkt, den kändes så verklig att jag börjar undra om den är sann, finns det en hemlig kvinna, en väninna som alltid följer med Kerstin Ekman och är hennes Babba?

Givetvis inser jag att vad hon skildrar är kluvenheten inom henne själv och inom, förmodar jag, många författare. Att skriva kräver att få vara åtskild, att ha mycket tid i ensamhet. Samtidigt ställs det krav på författare att vara tillgängliga, att de ska delta i bokmässor och i seminarier. Många författare trvis nog också att få vara med i hetluften.

Elisabeth Hjort skriver i Svenska Dagbladet om ”Grand Final i skojarbranscken”:

Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Boktokig skriver:

När jag läser Grand final i skojarbranschen slås jag av hur enormt duktig Kerstin Ekman är med språket. Det är bara böljar fram fast det är komplext. Det är underfundigt, roligt och underhållande.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Förkunnaren av Unni Drougge: rolig men rejält överdriven

by

Titel: Förkunnaren
Författare: Unni Drougge
Förlag: Massolit Förlag
Serie: Berit Hård 2
Utgiven: 201111
ISBN10: 9186649191
ISBN13: 9789186649197

”Förkunnaren” är den andra boken i en planerad serie med tre delar om Berit Hård, en överviktig journalist som är förtjust i att dra hem unga män för en natt med sex. Berit Hård är en riktig antihjälte: hon gillar mat och skäms inte för att det gör henne rätt överviktig, hon kan inte hymla och vara diplomatisk och har därför svårt att få bra journalistjobb. Dessutom är hon helt fri från skamkänslor kring sex, hon raggar upp män enbart för att ha sex med dem, hon vill inte ha någon längre djupare relation. Hon är nog Unni Drougges sätt att ironisera med Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon.

”Förkunnaren” handlar hur Berit Hård blivit arbetslös och först råkar ut på en riktig parodi till jobbcoach men sedan räddas från arbetsförmedlingens kurs om att lära sig tänka positivt genom att hon får jobb på en reklambyrå som drivs av hennes gamla vän Stina Strid. Där får Berit Hård ansvaret för att skapa PR för artisten Lotuz Love, som är en ordentligt överdriven drift av Thomas DiLeva.

En massa konstigheter inträffar. Stina Strid säljer PR-byrån till Miranda Ottosdotter, Berit Hård gör succé på byrån mot sin vilja och byrån får dessutom Socialdemokraterna som kund. Byrån ska hjälpa Socialdemokraterna att skapa en image som gör dem pupulärare. Ovanpå allt visar det sig att Magnus jobbar på byrån. Magnus som är ett av de bästa ligg Berit Hård haft, eftersom han har så stor kuk. Men han råkar vara tillsammans med byråns nya ägare, Miranda.

Onda saker sker och så småningom också några mord. Det blir dock aldrig spännande, vi får redan tidigt i handlingen klart för oss vem som är ond.

Unni Drougge har ett rappt språk, det är rakt på rödbetan och inga underliggande djupare betydelser, inga språkliga experiment med rytm och formuleringar. Det gör inget när det det en sådan här typ av berättelse. Berättelsens främsta syfte verkar vara att driva med en mängd samhällsfenomen och framför allt att visa upp en negativ bild av Thomas DiLeva. Även om det inte är han har Lotuz Love alldeles för många likheter med honom för att en läsare ska kunna blunda för det.

Flera saker är rejält överdrivna. När PR-byrån får Socialdemokraterna som kund kommer ett gäng ur högsta politiska ledningen till PR-byrån. Det är inte så det går till. Den politiska ledningen är inte inblandad i processen kring att upphandla en PR-byrå och det är informationsenheter som sköter allt sådant.

När Berit Hård går till arbetsförmedlingen tillhör hon AF Kultur, som jobbar med kulturarbetare, dit journalister räknas. Där möter hon en jobbcoach. Nu jobbar inte AF Kultur med jobbcoacher. Det är absolut bra att lyfta upp det många gånger löjliga fenomenet med jobbcoacher, men när det görs på ett sätt som i hög grad strider mot hur det fungerar i verkligheten faller udden av ironin.
En annan detalj som inte heller är trovärdig: PR-byråns nya ägare ger de anställda ingen lön under sommaren, med andra ord har byrån inget kollektivavtal. När det kommer fram i medier hoppar förstås Socialdemokraterna av från byrån. Nu är jag rätt säker på att Socialdemokraterna överhuvudtaget aldrig skulle knyta avtal med en byrå utan att kräva att den har kollektivavtal för de anställda. Inom LO råder i alla fall den bestämmelsen och jag har svårt att tänka mig att Socialdemokraterna gör annorlunda.

Unni Drougge har helt klart hämtat inspiration till flera av bokens karaktärer från verkligheten. Förutom Lotuz Love har vi Socialdemokraternas ministerämne Henrik som har många likheter med Thomas Bodström. Vi har PR-kvinnan Stina Strid som måste vara Mia Törnblom. Vi har Lotuz Loves flickvän och vi har hans son och hans före detta fru.
Samtidigt blandar Unni Drougge in verkliga personer och låter dem vara sig själva, som Leif GW Persson och den nu avlidne guru Sai Baba.

Hon driver framför allt väldigt mycket med religiösa människor som dras till österländska religioner och hon framställer dem som riktiga nötter. Boken är lättläst men för överdriven och då tappar den också stinget. Jag känner många som är seriöst intresserade av österländska filosofier och religioner, att dra alla över en kam och beskriva dem som fån gör att jag har svårt att skratta med. Medierapporteringen kring när Thomas DiLeva var misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän hade flera skumma delar. Själv har jag slutat att lyssna på hans musik sedan dess. Men i ”Förkunnaren” blir det för mycket: Lotuz Love drogar sin före detta fru med heroin, han kör in en kristallstav i rumpan på kvinnor, ligger med unga tjejer kors och tvärs och tillsammans med sin vakt har han gruppsex, han hypnotiserar en äldre kvinna till att försöka mörda, han planerar att offra människor på ett altare och han organiserar gemensamt massjälvmord och han mördar själv och han hjälper till att dölja guruns pedofila verksamhet och han skattefuskar. Det blir för mycket för att det ska bli trovärdigt och därmed faller det mesta.

En detalj gladde mig dock: Berit Hård lyssnar på hårdrock och bland annat lyssnar hon en del på brasiliansk hårdrock. Jag vet att en bloggbekant, Johnny Olosson på ”Enligt min Humla” kan en hel del om den musiken. Mycket riktigt. I eftertexten tackar Unni Drougge honom för hjälp att orientera sig i den brasilianska hårdrocken.

Om Unni Drougge hade dragit ner lite på farten och inte gjort Lotuz Love fullt så genomvidrig, då hade deckaren blivit flera steg bättre. Bara det att ha en hjältinna som kan bete sig som män gjort genom tiderna och att hon inte skäms för att hon gillar mat – det är störtskönt. Mer Berit Hård vill vi ha, men något mer trovärdiga berättelser.

Kritikern i Expressen skrev:

Efter ett tag är det som att titta på TV6. Mängden skräp man måste gå igenom under en veckas tittande dränker pärlorna i skit. Drougge är en skicklig debattör, men en sämre satiriker. Berit Hård har ett putslustigt Kalle Anka-språk som är svårt att uthärda ända fram till den förväntade upplösningen.
Den här boken är ett omständligt sätt att bestraffa Thomas di Leva samt hedra hans exfru, Zinat Pirzadeh. En större överraskning än så hade jag väntat mig av Drougge.

Magnus Dahlströms Spådom – fascinerande läsning om känslomässigt avskärmad människa

by

Titel: Spådom
Författare: Magnus Dahlström
Förlag: Albert Bonniers förlag
IBSN: 978-91-0-012520-2

Boken är indelad i tre delar, som knyts ihop mot slutet. Huvudpersonen i varje del arbetar med människor inom den offentliga sektorn – en läkare, en polis och en socialarbetare. Händelserna utspelar sig i en verklighet vi alla känner igen oss i, men det är något som inte stämmer.

Jag börjar läsa utan förutfattade meningar. Jag har inte läst något av Magnus Dahlströms tidigare verk, detta är det första han gett ut på femton år. Jag grips snart av det opersonliga tilltalet. ”Min hustru”, upprepar berättaren även efter den första presentationen. Man får inte veta namnen på några personer i hela boken. I den första berättelsen är jagpersonen distriktsläkare, som börjat ett nytt arbete på en mindre ort. Hans tankar och reflektioner är konkreta och faktiska, han går helt upp i sin yrkesroll, liksom även huvudpersonerna i de två följande berättelserna gör. Allt är starkt stiliserat, avskalat, som på en film utan bakgrundsmusik. Det finns inga referenser till specifika saker i nutiden, som varumärken eller affärsnamn. Allt benämns med neutralt korrekta ord – vattenflaskan, butiken, hunden.

Huvudpersonen registrerar och beskriver omgivningen ytterst detaljerat. Även när hans son föds. Kan han över huvud taget känna något eller använder han bara sitt intellekt? Är han möjligen psykopat? Han tycks ändå bära på en rädsla, en kuslig föraning om något, som kommer att hända. Han blir maniskt fixerad vid en spådom, som han tror han fått av en man i en värmestuga på fjället. Han kan inte bli fri från tanken på att mannen kanske sa att han skulle bli dödad. Och vem är det i så fall som vill honom illa? Skulle det kanske till och med kunna vara hans egen hustru? Han går igenom alla sina minnen men kan inte finna att hon skulle ha någon anledning att hysa agg till honom. Tanken dyker upp vid olika tillfällen, när som helst under dagen, mitt i olika tankegångar. Han återkallar gång på gång i minnet stunden då mannen mumlade den otydliga meningen, för att försöka lista ut vad det egentligen var han sa. Man får känslan av att han håller på att utveckla en psykos.

Berättelsen är oerhört saklig, till exempel när berättaren vaktar sin son, som han benämner pojken, medan frun studerar i rummet intill: ”Sladdarna till TV:n var hela. Det visste jag. Fanns ingen möjlighet för honom att peta loss den ledande kabeln till elnätet; även om jag inte såg honom hela tiden. Jag visste att han knappast heller kunde bita sig igenom plasten till koppartråden. Elementet var kanske inom räckhåll från bakom TV:n, men han kunde ändå inte jordas. Sladden var oskadad.” Det skulle lika gärna kunnat vara under en yrkesutövning med ett tydligt regelverk, inget vittnar om att det gäller hans privatliv! Läkaren lever i sin myndighetsvärld även i sin privata vardag i hemmet. Gränserna är upplösta.

Den andra berättelsen fortsätter i samma maniskt spända stil fast med en annan jagperson, även han med en anställning i den offentliga sektorn (polis). Han befinner sig också i en låst värld, full av upprepningar och vanföreställningar. Vi vet inte om hans antipati gentemot en kvinnlig kollega är befogad eller paranoisk. Han kan inte koppla bort någonting i omgivningen utan noterar ständigt alla detaljer. Han följer regelverket men saknar empati. Han befordras och organiserar arbetet som chef exemplariskt, vi finner inget att anmärka på.

I den tredje delen är jaget en socialarbetare, förvillande lik huvudpersonerna i bokens första två delar. Även han är ambitiös och lever upp till sin yrkesroll. Konflikten mellan inre känslor, medkänsla, normer och regler framstår tydligt. De tre delarna binds nu tillsammans till en ny helhet, de visar sig vara variationer på en och samma berättelse. Boken skulle periodvis i sin faktamässiga saklighet nästan kunna fungera som informationsmaterial rörande arbetet inom de tre olika institutionerna, om det inte vore för de starkt irrationella återkommande inslagen. De tre berättarna är olika personer med olika yrken men med likadana personlighetsstörningar och med likartade sätt att tänka och betrakta omgivningen på.

Jag tycker det är en oerhört fascinerande och tankeväckande läsning – fast det inte händer så stora saker utåt sett, så får man en tydlig inblick i en socialt fungerande men förvirrad och känslomässigt avskärmad människas tankar. Dessutom är boken helt igenom väldigt spännande.

Text: Vivian Gustin

Spådom är en av sex böcker som är nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2012.

Läs även andra bloggares åsikter om ,