Gibrish
Kvartssamtal
4
Inspelad i Nevo Studios Sundsvall
Play PR & Musik (egen utgivning)
Releasedatum: 16/9 2026
Har här recenserat tre plattor ur Sundsvall-bandets katalog plus två konserter. Vid den senaste på Utopia i maj fick jag en cd vars release skulle infalla efter sommaren, det vill säga härom veckan. Har nu lyssnat på Kvartssamtal i utmärkta hörlurar. Angående ljudkvalitén ska påpeka att det låter alldeles utsökt, så anmärkningsvärt bra att man skulle kunna tro att albumet vore inspelat i Atlantis studion. Presstexten talar om varför jag tycker mig känna igen somliga spår. Gibrish tolkar nämligen sig själva på sin åttonde skiva. Man ville ge ett urval av tidigare kollektion ny skepnad genom att föra in ett avskalat, coolare sound. Deras talesperson och textförfattare Christer Suneson förklarar att bandet fick tid över i samband med att Dylan-projektet spelades in. ”Vi började leka lite med vårt eget material och resultatet blev ett fint Kvartssamtal.” Denna lite egenartade idé slog väl ut, vilket hävdas utan att ha kollat upp hur mycket de nya versionerna skiljer sig från originalen.
Den sammansvetsade kvintetten har turnerat i USA och England och lovordats i tysk press. Man mixar gärna lie avigt rockstuk med mer rätlinjigt beat. Bandet gillar att gräva i frodig bluesmylla. Vidare märks släktskap med kabaré och inte minst vistradition. Om jag är rätt underrättad görs musiken gemensamt medan Suneson står för texter på svenska, vilka bottnar i hembygden och människors mentalitet, utöver att ha ett vildvuxet drag över sig där rebelliska utgjutelser samsas med poetiska betraktelser. Kan tänka mig att Jack Kerouac utgjort en inspirationskälla jämte en veteran som Anders F Rönnblom och möjligen Perssons Pack.
Sättningen är Christer Suneson på sång, gitarrist Romas Östensson, kontra- och elbasist Johan Selin, på trummor Erik Maj Gunnarsson samt Klas Ullerstam trakterandes piano, keyboard och dragspel (nämns inte på cd:n). Frida Järund gästar på saxofon. Vad beträffar stilistisk ådra har jag tidigare tyckt att i deras uttryck korsas Tom Waits och Kurt Weil.
Öppningsspårets tillbakalutade bluesiga anslag är en fullträff betitlad Dahlias blues. Märks att albumets elva låtar sitter i ryggmärgen när de nu görs i delvis annat format. Låter snortajt om dem direkt när rhodes(?), sax och stadig basgång snyggt ledsagar sången. Därtill utvecklas temat elegant av musikerna. Sunessons hesa, aningen mystifierande stämma präglar bandet. Hans betoningar och recitativa tonfall är ett signum för Gibrish. Keyboardist, rytmsektion och efterhand en gitarrist som stilfullt vandrar iväg genom väl valda ackordföljder ger oss stämningen i låten som avlöser, nämligen Leds av en blind. När bandet tagit bra beslut om favoritlåtar slipper lyssnaren transportsträckor. Istället får vi anmärkningsvärt fullödig substans. Tom Waits är en ofrånkomlig referens om än utan böjelsen till skeva stämmor.
Man måste förhålla sig till frontmannens sång, vars emellanåt rossliga stämband kan påminna om Lars Demians. Går inte att komma undan. Vill hävda att det ibland blir alltför manierat. Teatrala tonfallet lämpar sig bäst live. Till Sunesons fördel ska sägas att varje stavelse går fram klart och tydligt. Därför faller jag inte sällan ändå till föga. Instrumentalisterna rör sig kring en grundformel vars solida struktur övertygar. Tillkommer gör kreativa solon från i första hand Östensson och Ullerstam, solon som sannerligen stimulerar. Gibrish pendlar alldeles förtjusande mellan att skapa suggestiva världar och upprätthålla spännande dynamik.
I Vilse bland stjärnorna fäster jag mig vid harmoniken i dragspelet (instrumentet nämns konstigt nog inte på skivan) jämte snitsigt arr. Och låten som följer Ingen som tror…bara Jesus har också feature signerat Klas Ullerstam, denna gång som organist om öronen uppfattar korrekt vad som sker. Överhuvudtaget svänger det gott i olika tempon i dessa Kvartssamtal. Albumet genomsyras av en bluesig atmosfär. Hållningen är lätt kaxig från garvade män vilka har en tro på sin förmåga kanaliserad genom sin karismatiske frontman. Och det är värt att upprepa vilka strålande solister som finns i gruppen. En attraktiv brygd klingar ut i småjazzig soft anda. Finalnumret döpt till Allt har sin tid torde vara en hit. Förtrogenheten med materialet alstrar befogat självförtroende, resulterar stundtals i flow i studion. Helheten är musikaliskt på 4+ nivå och sammantaget det bästa jag hört med originella Gibrish.
