Av Henrik Ibsen
Översättning och bearbetning: Magnus Lindman
Scenografi och regi: Örjan Andersson
Originalmusik, bearbetningar och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins
Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun
Kostymdesign: Jenny Nordberg
Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg
Ensemble: Jonas Sjöqvist, Lisbeth Johansson, Jernej Bizjak (dansare), Jonatan Falk (praktikant), Janine Koertge (dansare), Britan ”Lemo” Rebandi (praktikant), Emin Skarin, Daniel Staaf (dansare), Beda Åsbrink (dansare) och Ludvig Stynsberg
Premiär: 26/9 2026 på Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 21/11
Borde ha förmått mig till att skriva denna text för länge sedan. Frustrerande att det då och då läser sig, vilket skar ett motstånd som förlamar recensentens tankeprocess och verbala kreativitet. Den djupt respekterade koreografen/ regissören Örjan Andersson tredje uppdrag på forna arbetarrörelseteatern vid Järntorget är ju höstens stora satsning här. Jag såg premiären i lördags och liksom alla andra från två håll av oklar anledning. Noterat att Folkteatern citerat ur eller länkat till fyra ansedda tidningars recensioner. För min del hamnar jag i ett mellanläge, kan ge argument för både hiss och diss, ett brytande av synpunkter vilka rör sig från å ena sidan till å andra sidan. Vad som blivit Norges nationalepos på vers och skrivet för scen, är i den internationellt framgångsrike koreografens händer ett finkulturellt gåtfullt verk kryddat med ironiska tillbehör och tillförseln av kroppars expressivitet.
I kombination med Med Magnus Lindmans finurliga bearbetning har versdramat i fem akter, utkristalliserats till en på samma gång gåtfullt abstrakt och konkret fragmentarisk historia. Låter förvirrande och luddigt, fast det är sådana kontraster den heterogena ensemblen uttrycker. Efteråt när två timmar inklusive paus passerat, konstaterade jag utan större sinnesrörelse eller reaktion att ”det var det”. Vissa inslag stack ut och gick hem hos mig medan andra kändes poänglösa. Lade precis märke till att en kvinnlig kritikers tankar hade getts rubriken ”diffus snabbversion”, vilket är ett adekvat omdöme. Jag vill placera Peer Gynt emellan lyckade Hamlet 2017 och tämligen ointressanta Ett drömspel 2023, Anderssons tidigare produktioner på samma scen. För ett par år sedan gjorde han dessutom ett fantasifullt allkonstverk av Odysséen på Backa med målgrupp från högstadiet och uppåt. Vad man får ut av höstens tänkta långkörare på Folkteatern beror i hög grad på vem man är, ens preferenser. Fågel, fisk eller som i mitt fall mittemellan. Åskådare kan anse att uppsättningen är stor konst eller värsta fall betrakta den som enbart konstig.
Ensemblen på tio personer är som nämnts heterogen. Vi beskådar fem kvinnor och fem män vars kroppars utseende varierar, hälften av dem dansare, hälften skådespelare. De är ljusa eller mörka, storväxta/ muskulösa/ smala samt av olika längd. Samtliga oavsett kön har ekiperats i slitsade klänningar i olika färg. Måste vara en utmaning för dansarna att memorera repliker och i viss mån agera och vice versa för skådespelarna vilka måste lära sig att agera fysiskt på ett sätt de inte är vana vid. Att ingå i en gemensam struktur blir på det stora hela fruktbar symbios . Sammanlänkandet får dock stå tillbaka för att upplösas i en mängd enskilda scener. Monologer levereras med auktoritet, dansare uttrycker med emfas icke-verbala känslor solistiskt eller i grupp och Jonas Sjöqvist som en slags guide och huvudrollsinnehavare driver mycket av handlingen.
Ska påpekas att Andersson jobbat med bägge yrkesgrupperna i sammankopplade projekt vid tidigare tillfällen på Folkteatern. En annan enastående koreograf som med stor framgång använt sig av samma sorts ”hybridensemble” på Folkteatern är som bekant Peter Svenzon. Fascinerats av hans estetik och arbetssätt ända sedan Shortcuts med tre dansare och fyra skådisar gjorde stark intryck på mig för cirka tjugo år sedan.
Litterärt bevandrade har visst hum om Ibsens klassiker. Utgiven 1867 har han hämtat inspiration från sägner, folktro och sagomotiv och bok av folklivsforskare. Jag såg denna uppgörelse med nationalromantiken på Göteborgs Stadsteater 2011vars uppsättning recenserades på ett begränsat utrymme. Här flimrar ett antal figurer och situationer förbi av mer eller mindre ikonisk natur. Syftar på löken som skalas, Vi får höra om eller fragmenterat möta Solveig, Böyg eller Böjgen, Ingrid, troll med flera. Vi påminns om äventyr i Bergakungens sal när Griegs hit tolkas av F E C Orchestra och Stockholm Strings. Återkommande turneras likt ett mantra att Ibsens antihjälte går ut i världen med uppmaningen att vara sig själv, med viktiga tillägget ”nog”. På flyern i A5 som delas ut istället för program består ena guldglänsande sidan av citatet ” Var dig själv nog” . Håller man det mot ansiktet uppstår en självbespeglande 3D-effekt. Superfräckt! Sjöqvist och andra som i omgångar föreställer Peer Gynt upprepar med norskt uttal varianter på pjäsens filosofiska ingång.
Ska inflikas att jag aldrig tog anteckningar, erinrar mig nu fyra dygn efteråt vad som etsade sig fast. Magnus Lindman har i vanlig ordning lekt med manus. Genom hans uppdaterade utvikningar berikas vi, får nya insikter och aspekter. Det redogörs för norsk mentalitet. Hur den på landsbygden okuvligt trotsar extremt kuperad terräng och geografiska hinder som jättelånga avstånd. Rolig överdrift med ett mått av sanning. Det leks lingvistiskt med reflexiva och personliga pronomen och hur de ska uttalas på norska. Detta verkar regissör och ensemblen med Sjöqvist /såg på samma scen redan för drygt tjugo år sedan) i spetsen tycka är otroligt skojigt, varför man brer på dramats ”slogan” in absurdum. Kapitalförvaltning och möjligheten att leva på transaktioner är ett annat lika underhållande inslag satt i nutid.
Varudeklarationen lyder ”en självupptagen historia om att hitta sig själv”. Folkteatern beskriver Peer Gynt som en egotrippad och lögnaktig dagdrömmare, vilket leder tanken till fantastiska skickliga bluffare som ändå till slut avslöjats. Tänk på manipulatörer, förfalskare, spioner, personer som sysslat med avancerade arbeten utan behörighet eller duperat sig förbi säkerhetskontroller likt den gåtfulle Zelig i Woody Allens film. På Folkteatern handlar det om självförverkligande, ansvar, identitet, gränsen mellan fantasi och verklighet och i slutändan frågan om förutsättningar för förlåtelse finns. Den oupphörligen kreative Lindman har jobbat tillsammans med den prisade 62-åringen fyra gånger tidigare. Som framgått är denna produktion vad gäller stoff ömsom väldigt fyndig, ömsom pådallande fragmentarisk. Att avstå från att göra vandringsdramat mer begripligt kan bero på lusten att ge nya infallsvinklar på ett välkänt och omfattande verk. Greppet att låta antihjälten dyka upp och införlivas hos flera ur ensemblen bidrar till gåtfullheten, till olika aspekter på ett emblematiskt väsen.
En märklig omständighet vars anledning jag inte klurat vid det här laget, är att publiken ser ner på scen från två motsatta sidor. Ensemblen spelar växelvis mot båda läktare, befinner sig också utanför den upplysta vita kub som utgör scen. Efter paus byter publiken till samma placering på motsatt sida. Jag satt bekvämare efter paus och något högre jämfört med att sitta längst in. Men vilken var vitsen med dessa dubbla perspektiv och ett arrangemang där man skymtade andra halvan av publiken?
Trolldom, naturmystik och tunna linjen mellan förnuft och att bli förryckt framhävs i uppsättningen. Inledningen fängslade. Rök och skuggor, fågelkvitter och råmande kor, första minuternas hinna till ensemblen i form av genomskinlig plast. Dansare föredrar kala ytor, vilket innebär att scenograf och ljusdesigner Chrisander Brun bortsett från den spektakulära scenlösningen och högen av jord (associerar till Hamsun och Markens gröda) efter paus finns inte någon direkt scenografi att tala om.
Jonas Sjöqvist drar som framskymtat det tyngsta lasset och gör så med besked. Han har stor vana vid liknande uppgifter vilket framgår med önskvärd tydlighet. Den nyligen examinerade Ludvig Stynsberg utstrålar här stadga, blir i sina monologer delvis en motpol till Sjöqvist. Detta framtidslöfte medverkar redan för sjätte gången i uppsättning på Folkteatern. Jonatan Falk har också åtskilliga intensivt framförda monologer. Troll- och modersroller har fördelats till mångsidiga Lisbeth Johansson. Ger välbehövlig relief åt nyckfulla aktioner. En skådespelare som är förvånansvärt tillbakadragen med tanke på vilket uppseendeväckande avtryck hon gjorde i Black Rider och Europa efter regnet av Konst AB är Elin Skarin. Hon ingick förvisso också i den lilla naggande goda ensemblen i 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater. I övrigt vill jag lyfta fram ett solo av dansaren Beda Åsbrink jämte en sinnrik formation av rörelser med trenne dansare.