Titel: Korparna
Författare:Tomas Bannerhed
Förlag: Svante Weyler Bokförlag
ISBN: 978-91-85849-54-3
Augustpristagare 2011
Det är så mörkt och hotfullt att jag inte vill läsa och så bra att jag inte kan sluta – Tomas Bannerheds skildring av en på en gång främmande och bekant förfluten tid och plats är en stor berättelse, skriven med en självklarhet och säkerhet som är närmast märkligt ren. Korparna intar ett tomrum i svensk litteratur och under läsningen växer den kanske konstiga känslan av att det är märkligt att ingen skrivit romanen tidigare. Och den är fantastiskt spännande.
Berättelsen är konkret och fantastiskt bra förankrad i 1970-talets småländska landsbygd. Familjen och tiden är skildrad utan koketteri eller det slags name dropping på prylar som är vanlig i all slags konstnärliga försök att gestalta tidsanda. Trots det, eller kanske tack vare det, framstår det land människorna lever i så tydligt: det känns som en helt annan tid men samtidigt evig, en blytung stagnation där seklers tradition håller fast människor vid jorden.
Det unga berättarjaget, pojken, ser faderns allt mer galna försök att inpränta vikten av att hålla fast vid arvet – gården, den magra jordplätten, slitet och försakandet. Pojken lyfter blicken och finner spänning och tillflykt i fågelskådningen. Även för läsaren är det spännande med hans upptäckter.
”Korparna” är Tomas Bannerheds debutroman. Det är ett epitet som inte säger något om bokens kvaliteter, tvärtom: i debutroman som beskrivning ligger något ofärdigt och i bästa fall lovande frön till framtida ”färdiga” böcker. Men Bannerheds första utgivna verk är om något just färdigt, avklarnat, något som en enig kritikerkår också talat om då det gäller den hyllade debuten.
Text: Lilly Hallberg
Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, Tomas Bannerhed, Korparna
hemskt härlig bok! Fick sluta läsa för att jag blev sa rädd för vad som skulle hända. Började pa nytt och läste hela boken igen, stackars pojke, stackars mamma, stackars allihopa!
En bok som man inte glömmar fort.
Han