Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Affärer i blod och olja

by

untitled
Skildringar av Afrika i väst är ofta dunkla och fyller ofta mest funktionen att infria förutfattade meningar om en mörk kontinent, plågad av vidskeplighet, sjukdom, svält och stamkrig. Därför känns Kerstin Lundells bok om oljebolaget Lundins roll i Afrika som en befriande belysning av ett på många sätt vitt område.

Författaren Kerstin Lundell är journalist och boken är väl underbyggd med fakta. Hon har också träffat människor på plats och möter dem som en god lyssnare. Det är skrämmande vittnesmål om fördrivning, mord och våldtäkter. Och skrämmande är även den tystnadens kultur som brett ut sig efter striderna i Sudan för några få år sedan.

Lundin Petroleum, tidigare Lundin Oil, är ett börsnoterat företag som gjort stora vinster åt sina svenska aktieägare. Vid millenieskiftet utkämpades strider på företagets område i södra Sudan. Bolaget beskrev de väpnade konflikterna som ”stamkrig”, en benämning och en beskrivning som även i svenska medier känns beklagligt bekant. (Hade striderna skett i Asien hade de troligen avfärdats som ”klankrig”.)

Men Kerstin Lundell argumenterar väl för att inbördeskriget i Sudan mellan åren 1983 och 2005 också handlade om något annat: det handlade om oljan. Och sedan kom det för Lundins del även att handla om gas, i Etiopien.

Som nyhetsreporter minns jag främst kritiken mot nuvarande utrikesminister Carl Bildts inblandning som styrelsemedlem i Lundin Oil, här ett exempel på kritik från människorättsorganisationer som kommer till tals i Aftonbladet 2001, om hur bolaget kränker rätten till liv:

Författarens slutsats är att en brottsutredning, med stöd av Internationella Juristkommissionens definition av delaktighet i brott mot mänskligheten, direkt bör inledas mot Lundin Petroleum. Efter vad som kommit fram i boken är det svårt att inte hålla med.

Jag är som normalokunnig om Afrika tacksam för kartor och förklaringar av sådant som de olika ländernas indelning i ”block”, geografin och beskrivningen av de stora träskmarkerna.

Stilistiskt är ”Affärer i blod och olja” inget mästervärk men ett helt okej hantverk. Och efter alla mer eller mindre hopplösa försök att skildra förhållanden i Afrika med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” som förebild känns faktiskt det också mest som en befrielse.

finlillyText: Lilly Hallberg

Författare: Kerstin Lundell
Bok: Affärer i blod och olja
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 9789170374876

Relaterade recensioner: Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Smålandsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Alfahannen – om saknaden efter en annan bok

by

alfahannen

Jag tycker att Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Alfahannen” är bra som sådan. Men det verkligt intressanta är mottagandet: Kritikerkårens monumentala besvikelse över att gestaltningen av manligt genisvineri inte lever upp till förväntningarna. Uppenbarligen är temat oerhört angeläget av de recensioner jag läst, alla författade av kvinnor.

Liksom i Wennstams tidigare böcker, både fakta och fiktion, handlar det i den senaste romanen om makt och våld i en tydliggjord struktur: Alfahannen ”Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys. Jack Rappe med sitt vargleende är den verkliga alfahannen bland de manliga skådespelarna i Sverige” som bokens baksidestext lyser.

Och Katarina Wennstam verkar ha träffat mitt i prick när det gäller sitt tema. Igen, kanske ska tilläggas. Nu senast har Ekot publicerat en undersökning som visar att nära varannan kvinnlig skådespelare

har blivit sextrakasserad: Ekot berättar:

Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar.

Kulturbloggen har också tagit upp undersökningen och på Aftonbladet debatt skriver Katarina Wennstam själv om hur kvinnor offras på den manliga genikultens altare:

Det var betydligt lättare att få fram information om poliser som slår sina fruar till min förra bok ”Dödergök”, än det var att få skådespelare och regissörer att prata om trakasserier, manliga övertoner och en ständigt närvarande aggressivitet.

Men kritiken mot Wennstam är inte att hon konstruerar ett problem. Tvärtom, det är skildringen som sådan som väcker kritik. Lotta Olsson i Dagens Nyheter skriver till exempel att Katarina Wennstam gör det för enkelt för sig: i ett slags bestselleristisk iver där det räcker med att berätta om lyxvillor, drinkar, filminspelningar. Här är varken personer eller brott mer än snabba skisser, effektivt berättade men utan större finess.

DN-recensentens slutsats är att ”Alfahannen” inte ”leder någon vart”: Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig”.

Jag tycker att det är mycket begärt av en bok att den ska leda någon vart, inte ens James Ellroys utforskning av det amerikanska samhället kanske leder till något annat i den bemärkelsen. Det har dock ett värde i sig, i alla fall för mig som ser honom som världens bästa nu levande deckarförfattare.

Och när en annan relativt ung kvinna – Maja Lundgren – försökte beskriva en värld en närmre recensenterna än Katarina Wennstams fiktion blev ju reaktionen oftast att vika undan med blicken. Vi känner igen oss i mycket men talar inte om det… Är det något som är positivt så är det väl ändå att frågan kommit upp, både med Katarina Wennstams bok och (kultur)debatten i stort om de manliga geniernas rätt att stå över så väl lagar som vanligt hyffs.

Problemet med Katarina Wennstams bok är inte att Alfahannen är en kliché, det finns det många åtrådda män som är. Fler än en verkar dessutom närmast ha Ulf Lundells romankaraktär med samma förnamn som Katarina Wennstams alfahanne Jack.

Om vi alls ska diskutera boken som något annat än en spänningsroman ligger problemet för mig mest i att det är obegripligt att någon kan bli attraherad av denne Jack. Det är ju just i attraktionsvärdet, inte minst det sexuella på det motsatta könet, som alfahannes makt vilar och ständigt legitimeras. Jack Rappe är helt enkelt inte trovärdig som spännande, attraktivt svin. Han verkar bara trist på alla vis.

Att faktiskt attraheras av en människas makt och inse att denne inte alls vill en väl föder ju onekligen en fadd, sunkig känsla. Lika mycket äckel inför sina egna känslor som för den andres handlingar. Och det går nog inte att bortse från. Möjligen är det dock en förklaring till ofta helt absurda påståenden från kvinnor som menar att ”han är snäll egentligen, innerst inne”.

Det gör också analysen av sexuella övergrepp allt för platt. Tydligt säger Åsa Linderborg det i Aftonbladet:

Sexualiteten balanserar gärna på hårfina gränser. Lusten kan bo granne med skammen, begäret med underkastelsen, åtrån med statusjakten. När går beröringen över gränsen för det tillåtna, och när ska den bli föremål för en juridisk prövning? Frågan är lika viktig som intrikat, men Wennstam förmår inte förvalta den. Jag lägger boken ifrån mig med en fadd smak i munnen av en amerikansk syn på rättvisa, där förövaren måste tillfogas allvarlig kroppslig skada, för att offret ska få rätt.

Jag tror att det är dags att börja diskutera frågan från en annan utgånspunkt än Katarina Wennstams roman. Den är väl värd att läsas ändå, jag tycker att den är bättre än det mesta i sin genre som givits ut i Sverige under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Katarina Wennstam
Boktitel: Alfahannen
Albert Bonniers Förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012302-4

Wennstam om Alfahannen på film:

Relaterat: Recension i SVD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Är vi inte alla minoriteter i världen? En fråga om urfolk

by

urfolk
Allas lika rätt i lagen betyder långt ifrån alltid allas lika rätt till förverkligande av sina intressen. För många minoritetsfolk kan det tvärtom betyda sanktionerat förtryck, alla goda intentioner till trots. Det visar exempel inte minst från Afrika i boken ”Är vi inte alla minoriteter i världen?” med undertiteln ”Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare”.

Att skriva att en bok är viktig är kanske ett sätt att skrämma bort presumtiva läsare. Men antologin, förtjänstfullt sammansatt av Lars Elenius, öppnar verkligen för ett nytt seende när det gäller ”minoriteter” – det räcker inte med att vilja krama dem, det krävs liksom en insikt i att det krävs förmåga att lyssna också. Långt ifrån alla vill kanske bli kramade av majoritetsrepresentanter, oavsett om de är svarta eller vita.

Världens minoriteter väcker möjligen intresse också för att de synliggör allas vår sårbarhet. Frågor om identitet och rättigheter gäller ju oss alla människor.

Antologin, baserad på MR-dagarnas tema 2008 om urfolks och minoriteters rättigheter, rymmer texter som spänner över ett brett spektra. Här finns allt ifrån studier av geografiskt närligganden områden, som i texten ”Samisk matematik”, till ”Assyriska och Syrianska – fotbollen som integrerande faktor” och ”Den indianska nationen och de Förenta staterna”.

Särskilt blev jag berörd av texten om besvärliga urfolksrättigheter i Afrika, beskriven utifrån minoritetens situation i Kalahari. Sanfolket, ofta kallade bushmän, utgör en befolkning på omkring 100 000 människor i södra Afrika. Deras historia är den klassiska om konflikt mellan en bofast befolkning och en som lever av jakt och samlande. Och sanfolket förstör bilden av det harmoniska och demokratiska Botswana, vars författning garanterar grundläggande rättigheter för alla, oberoende av ras, hudfärg, tro eller kön i landet som blev självständigt 1966.

I Afrika förknippas ojämlikhet och olika behandling i första hand med negativa minnen från kolonialtiden. Jämlikhetstanken är den rådande ideologin och har ett solitt stöd i en liberal tradition med betoning på individuella mänskliga rättigheter, framhåller Sidsel Saugestad i sin text.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå den starka oviljan mot att erkänna de krav på särbehandling som urfolksbegreppet rättfärdigar. Det finns en konflikt i det och, skrämmande nog, är det lätt att med Europa som världens medelpunkt tänka att både folken ju är svarta… Jag tror att det har bidragit till att det tagit så lång tid för sanfolket att få upp sina frågor på den internationella agendan.

En process inledd 2004 gav efter två år sanfolket rätt till sina territorier och i domen konstaterades också att invånarna flyttats utan samtycke. Republiken Botswanas regering förlorade alltså mot 243 representanter för urbefolkningen.

Författaren till avsnittet om urfolksrättigheter i Afrika har valt att ha med en dikt, som är skriven av den finske samen Nils Aslak Velkeapää 1994 men som enligt Sidsel Saugestad lika gärna kunde vara skriven av en san från södra Afrika, och som fångar det universella i urfolks situation:

”Mitt hem är i mitt hjärta, det vandrar med mig…
De kommer och frågar var är ditt hem,
De kommer med papper och säger att detta tillhör ingen
Detta är regeringens mark, allt tillhör staten.
Vad ska jag säga syster, vad skall jag säga bror…
Allt detta är mitt hem och jag bär det i mitt hjärta.

/Lilly Hallberg

Bok: Är vi inte alla minoriteter i världen?
Redaktör: Lars Elenius, Leif Ericsson (medredaktör)
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 1653-4786

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Feng shui för folket

by

feng shui

Feng shui har, i likhet med till exempel yoga, inlemmats i Folkhemmet. Jag ägnar mig åt båda. De österländska lärorna har i anpassad form, för att uttrycka det vänligt, blivit ett slags skönt flum som förgyller vår vardag.

En vackert formad skål med havssalt kan bringa harmoni, enligt läran feng shui. Det är ju inte heller särskilt dyrt att fixa och sedan ställa på lämplig plats i lägenheten. Och just så konkreta är råden i boken ”Praktisk feng shui för hem och själ” (ordet ”och” i titeln är förresten ersatt av ett tecken i ett typsnitt som vagt associerar till främmande skrivtecken). Och jag gillar boken, den gör mig glad. Återkommer till varför senare.

Den engelske författaren, feng shui-experten Simon Brown, går igenom begreppen inom feng shui, hur läran ska användas för att finna harmoni och utvecklas både personligt och som inredare av balanserade hem. Psykologisk energi, väderstreckens innebörd, inre energi, färger, möblering i hemmet, midvintersolståndet – allt förklaras med enkla ord och ofta i tabellform. Konkreta exempel ges, som ”exempel på mål att arbeta med i sydvästlig energi” vilket kan vara att leka med barnen minst en timme om dagen.

Författaren har kombinerat klassisk feng shui med modern livscoachingteori och det kan ju göra den som är det minsta skeptiskt lagd livrädd. Jag menar, den befarade kombination vulgärversion av uråldrig visdom från öst och coachingfloskler från vår egen tid låter rätt vidrig.

Men det blir det inte i den här boken, tycker jag. Och som författaren Simon Brown själv skriver: vi ägnar ju oss alla åt feng shui, medvetet eller omedvetet. Han ger som exempel hur vi väljer en fin plats för att ha picknick, ett ställe som känns harmoniskt i det gröna. Och visst, mycket kan vara självklart men det är rätt skönt att bara titta på bilder och bli lite inspirerad.

Den som väljer att ha picknick under påfarten till motorvägen ses nog av de flesta som ironisk. Handlingen blir ett slags statement mot det de flesta uppfattar som miljö att njuta i. Och ärligt talat vore det betydligt lättare vore det att ironisera över en bok som vill få oss att ”må bra hemma med nya och bättre energier” för att använda förlagets ord. Eller kritisera författaren för att slå mynt av våra drömmar om att utvecklas, göra karriär och ha ett vacker hem.

Det finns också flera uppgörelser med feng shui så som läran förpackas, förvanskats och säljs i kommersiella medier. Roligast tycker jag är Kjell Häglund som i min facktidning Journalisten gör upp med de västerländska falska feng shui-profeterna: http://www.journalisten.se/kronika/13526/naer-feng-shui-dravlet-kom-till-stan http://www.journalisten.se/kronika/13526/naer-feng-shui-dravlet-kom-till-stan

(Efter den krönikan för ett par år sedan verkar Häglund även

blivit något slags expert på falsk feng shui och har uttalat sig i inredningsmagasin om saken, som han först skrev om i tidningen Residense under rubriken ”Fake shui”):

Chockerande nog är detta alltjämt den enda kritiska tidningstext som publicerats i Sverige under feng shuins 2000-tal. I stället för ifrågasättande granskningar matas vi oupphörligen, i våra största nyhetstidningar, med kvasireligös PR-propaganda för detta genomkommersiella svindleri, under rubriker som ”Finn harmoni med feng shui” och ”Stressa av med feng shui” i Aftonbladet och ”Piffa upp kärlekslivet med feng shui” i Expressen; i allt från fack- och folkrörelseorgan till trädgårds- och föräldratidningar; och kanske allra värst när Dagens Nyheter erbjudit sina prenumeranter rabatt på hutlöst prissatta feng shui-seminarier – som DN-prenumerant kom man därmed undan med 1 150 spänn för en ”workshop” där feng shui-gurun Karen Kingston lärde ut hur man tänder en lampa för att ”aktivera eld-elementet i erkännande/berömmelse-delen av hemmet”, och att “en symbol för familjens välstånd är att fylla kylskåpet med färsk mat”. (ur Journalisten)

Det går inte att säga emot. Men jag har så stor tilltro till mänskligheten att jag tror att de använder den typen av kritiserade texter och gör något eget av. Ungefär som när jag och mina kompisar använda våra Barbiedockor för att gestalta brottslighet i Madrid och Barcelona – oklart varför vi valde dessa städer när vi lekte i Stockholmsförorten – och skapade egna sammanhang med de då, på 70-talet, starkt kritiserade ”genomkommersiella” dockorna.

Jag känner mig faktiskt lite upplyft av boken om praktisk feng shui. Miljöerna ser trevliga ut, det påminner lite om hemma hos mig. Tjejen som är med på illustrationerna ser bra ut på ett sätt jag kan identifiera mig med, komplett med kärlekshandtag i midjan och lite mörk utväxt i det fusk-sommarblonda håret. På bilderna lyfter hon en soffa i samma färg som min från Mio, på en annan sida verkar hon meditera i en bekväm ställning.

Texterna lyfter fram ord som väcker känslor, som vårdagsjämning och mörkt vatten. Sammanhanget blir ju lite oklart, minst sagt, men det gör inte så mycket. Tycker jag. Möjligen är jag köpt, är det något jag är kritisk till i den här boken är det att det ibland blir väl övertydligt. Som när det handlar om vatten i hemmet. Det kanske inte är nödvändigt att påpeka att det är viktigt att ett akvarium är rent och klart för att skapa harmoni. Den igenslammade, illaluktande vattensamlingen med döende fiskar är väl något de flesta med erfarenhet minns med fasa efter flera årtionden?

Men nog med kritik. Nu ska jag ställa en rund glasskål med rent vatten i söderläge och se ljuset reflekteras fint i det, på inrådan av boken.

Text: Lilly Hallberg

Bok: Praktisk feng shui för hem och själ
Författare: Simon Brown, översättning till svenska Kerstin Törngren
(Bokförlaget Semic)
ISBN 978-91-522-5544-2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor

by

hurjaglardemigaalskaminavarstakanslor
Våra värsta känslor, det som vi knappt vill erkänna för oss själva att vi känner, för att vi skäms, känner skam och skuld, för att de gör ont – de kan bli början till att vi hittar något bra.

I boken “Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” skriver Inger Edelfeldt om att värstakänslorna kan ses som en gåva, som ger ny livsmening, energi, tillit och glädje, istället för att förlama och bromsa upp.

Inger Edelfeldt är författare och konstnär men också diplomerad Zen Coach. Hon är starkt engagerad i zen. Från sin barndom har hon haft jobbiga känslor som gjort att hon mått psykiskt dåligt och för att ta itu med detta har hon prövat olika terapier, från psykoterapeutiska samtal till frigöraande dans, TM, gestaltterapi och Zen Coaching.

Hon berättar mycket öppet och som jag upplever oerhört ärligt om sin terapeutiska livsresa. Vissa delar av det hon berättar är så öppet och personligt att jag kan känna att jag tjuvkikar i någons inre. Det är starkt att vara så öppen.

Inger Edelfeldt beskriver Zen Coachning som en metod eller en väg där man lär sig att se på sina värsta känslor, genom att erkänna dem förlorar de sin förgörande kraft:

Istället för att vi låter oss hindras kan acceptansen av de autentiska behov vi finner bakom känslorna leda till medvetenhet, förvandling och närvaro.

Obehagkänslorna, ångesten, ilskan, övergivenhetskänslan, aggresivitet, lust att slå – alla känslor kommer av någon orsak, något vi är rädda för, eller oroliga för, kommer av någon längtan. Kanske för att vi vill bli accepterade, sedda, älskade, omtyckta. Genom att våga se det kan vi acceptera våra egna “värsta känslor” och kanske avväpna dem.

Zen Coachning handlar också om en väg till att sluta de världen dualistiskt: allt är inte svart eller vitt, ont eller gott. De värsta känslorna behöver inte vara det värsta.

Det var en fascinerande bok att läsa som givetvis satte igång mina egna tankar. Edelfeldt är ödmjuk och påpekar flera gånger att även om hon upplevt någon terapi som inte så bra, kan den vara bra för andra. Hon anser sig inte sitta inne med någon yttersta sanning. Ibland kan jag bli lite irriterad på alltför ödmjuk attityd. Det var en person som sade det till mig en gång: att det kan bli otydligt att säga: det kan vara si och det kan vara så.

När jag läst boken kände jag en viss övermättnad över fokusering på tekniker för att må bra psykiskt. Är det ett tecken på västvärldens egofixering att medan människor lever i spillror i Haiti och slåss om mat, går vi omkring och ömkar våra trasiga psyken? Ett bra svar för varför också en samhällsengagerad människor som bryr sig om världens problem visst har rätt att ägna sig åt att vårda sitt psyke tycker jag Inger Edelfeldt formulerat i sitt avslutande stycke i boken:

“Men hur kom Hitler till makten?”
Är det verkligen Hitler som är Hitler – är det inte alla de människor som röstade på honom, tog honom till makten och lät honom förbli där? Är det inte de (vi) som är “Hitler”? Skulle ett samhälle av mer pacifistiskt uppfostrade människor verkligen ha hjälpt en Hitler till makten?
Är det inte där vi ska börja – med att uppfostra våra barn till tillit och empati istället för att lära dem att kring är oundvikligt.

En annan sak som jag tycker kom fram väldigt bra i boken är hur många terapeuter och läkare förvärras situationen för den som söker deras hjälp genom att direkt dela in situationen till att det är någon som ska hjälpa någon annan. Att läkaren/terapeuten ser sig själv som övermänniska och den som söker hjälp som mindervärdig – och därför inte ser den förmåga till läkning som finns i varje individ. Att läkaren/terapeuten tar på sig rollen som den som är i överläge och den hjälpsökande till en människa i underläge. Zen Coachning, om jag uppfattat boken rätt, är en metod där människorna får stöd av frågor att se sig själva och hitta sin väg.

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag Optimal Förlag
ISBN 917241183X
ISBN-13 9789172411838


Djufmary har också recenserat boken.
Chang Weng har berättar om boken.
Intervju i DN med författaren, Inger Edelfeldt.
Artikel i SVD om boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,