Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Recension av Vit Jazz av James Ellroy i nyutgåva

by

Titel: Vit jazz

Författare: James Ellroy

Utgiven: 2011-10-05

ISBN: 9789186629328

Förlag: Modernista

Svartare än så här blir det inte. Välkommen till 409 sidor svart kriminalroman i James Ellroys karaktäristiska stil.

James Ellroy började skriva böcker efter en period av missbruk, hemlöshet och brottslighet. Hans mamma mördades av en okänd förövare och det är inte svårt att se spåren efter detta i hans skapande. Efter en svår lunginflamation slutade han dricka och började arbeta som caddie på en golfklubb. Jobbet som caddie gav bra inkomster och gjorde att han kunde ägna eftermiddagarna åt skrivande. Enligt James Ellroys Wikipediasida fortsatte han med caddiejobbet ända from till sin femte bok.Vit Jazz är sista boken i Los Angeleskvaretten som börjar med Den svarta dahlian.

Ellroys intresset för mordet på Elizabeth Short (Den svarta dahlian) bottnade sannolikt i det ouppklarade mordet på Ellroys mamma. James Ellroy använde både tid och resurser till att försöka hitta sin mors mördare men gav till slut upp. Hans uppfattning var att andra, mer uppmärksammade mord under samma tid var intressantare för polisen att utreda. Besattheten av  mordet på Elizabeth Short kan lätt ses som surrogat för den misslyckade utredning av mordet på mamman.

Som författare hade James Ellroy tidigt en trogen publik men med Los Angeleskvartetten vann han bredare populäritet. Vit Jazz är den sista i serien och är den bok där James Ellroys säregna staccatostil formas.

James Ellroys förläggare bad honom korta ner romanen från drygt 900 sidor till 350. För att inte ta bort något från historien plockade han sonika bort verb och bindeord. Effekten av detta blir nästan surrealistisk men bidrar till en förtätad stämmning. Det förstärker också effekten av att boken är den första där Ellroy skriver i första person. Känslan av att få ta del av huvudpersonens tanke- och känsloprocesser gör att karaktärerna nästan kryper innanför skinnet.

Det som utmärker James Ellroys romaner är att handlingen är mindre viktig och ofta rörig och slingrande. Det som är intressant är karaktärerna och relationerna dem emellan. Spelet, helt enkelt. Det är särskilt utmärkande i Vit jazz. Karaktärernas moral och motivation är deras egen, var och en lever sitt liv på det sätt  kan. Den som vill ha tydliga gränser mellan gott och ont, rätt och fel bör välja något av Agatha Christie i stället.

Svårläst? På sätt och vis. Historien är som vanligt Los Angeles undre värld med poliser, kriminella,  våld, rasism,  korrumption och alla former av mänsklig svaghet i en het blanding. Som vanligt möter vi en del av tidens kända namn och politiska händelser och de bildar bakgrund till handlingen.

Språket är en blandning av knarkarslang, kriminellas och polisens jargong. Det fungerar bättre på engelska och i svensk översättning blir det lätt för mycket. Ibland kan det vara bättre att inte översätta slang. Å andra sidan kan det inte ha varit en lätt uppgift att översätta denna bok och man får säga att översättaren ändå lyckas förmedla det väsentliga i bokens stämning och handling.

 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

August Strindberg: En dåres försvarstal, menar han allvar?

by

Titel: En dåres försvarstal
Författare: August Strindberg
Översättare: Hans Levander
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Pocket
Språk: Svenska
Utgiven: 201201
ISBN10: 9113040235
ISBN13: 9789113040233

”En dåres försvarstal”, August Strindbergs självbiografiska skildring av vägen till skilsmässa med Siri von Essen har getts ut i behändigt pocketformat lagom till firandet av Strindbergsåret, som firas 2012, till minne av att det var hundra år sedan Strindberg dog.

Det är svårt att ta det Strindberg skriver på allvar. Han tycks övertygad om att kvinnor har lägre intelligens än män. Han upprepar det många gånger i berättelsen. Han delar också in kvinnor i två grupper, de som är fina kvinnor: mödrar, vackra och ganska sexuellt ointresserade. Kvinnor som däremot är kraftigt byggda och som är maskulina har han bara förakt för. Kvinnor som flirtar med män och kvinnor som har intresse för sex ser han som slinkor.

Det är inte konstigt att många ser honom som kvinnohatare, efter att ha läst ”En dåres försvarstal”. Det är lätt att stämpla honom som värsta mansgrisen.

Visst, det går att tänka att han är ett barn av sin tid. Den kvinnosyn har visar upp kanske var allmän då. Fast å andra sidan fanns det män som inte stod för den inställningen, exempelvis Henrik Ibsen (som också får sina slängar av Strindberg i ”En dåres försvarstal”).

Jag läser trots det med stor behållning. Dels är det fascinerande med hur modig han är som visar upp sitt innersta, att han berättar så öppet hur han tänker och hur han upplevde tiden då han blev förälskad och tiden då de var gifta och tiden då de gled isär, med alla bråk och alla försoningar.

Berättelsens styrka är dess fantastiska språk och hur naket hela förhållandet skildras, det är helt enkelt en kärleksroman skildrat utifrån en mans synvinkel. Kanske, som sagt, ett vittnersbörd av hur många män tänkte då.

Till August Strindbergs försvar ska sägas att han troligen skrev en mest för sin egen skull. Han skrev en imponerande nog på franska, 1887–1888. Den översattes och gavs ut på tyska som ”Die Beichte eines Thoren”, ”en dåres bikt”, 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland.

1895 gavs den ut på franska med titeln ”Le plaidoyer d’un fou”. På svenska gavs den ut först 1914, efter Strinbergs död och i en starkt förmildrad översättning.

Jag hade i alla fall väldigt roligt när jag läste boken. Av och till undrar jag om Strindberg inte tog i och överdrev en del.

Framför allt njöt jag av språket, av Strindbergs (och översättarens) ordrikedom. Men jag kan tänka mig att om Siri von Essen skulle skriva en bok om samma tid och om allt som hände skulle det bli en helt annorlunda version.

Bokhora skrev om den nya pocketupplagan:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jo Nesbøs nya deckare ”Gengångare”: mörkare, dystrare, svartare

by

Gengångare
Författare: Jo Nesbø
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203808
ISBN13: 9789164203809
Släpps i Sverige: 25 januari 2012

Den hårde polismannen Harry Hole är tillbaka. Gengångare är Jo Nesbøs åttonde bok i serien med Harry Hole.
Ja det är den åttonde boken och ändå känns det inte som att det gått slentrian i att berätta om honom.
Verkligen inte. Det är en spännande historia, med action och överraskande vändningar. För älskare av Harry Hole är det en högtidsstund att få sätta händerna på boken och börja läsa. Men jag som egentligen inte är något stor fan av Harry Hole-böckerna fångas ändå in av berättelsen. Jag känner till och med sorg i magen med tanke på de hemska öden som skildras. Den åttonde boken om Harry Hole är nog den mörkaste och dystraste då den skildrar knarkträsket och olika människor som dras in i beroende och det skildras på ett trovärdigt sätt.

Harry Hole återvänder från Hongkong där han försörjt sig som en slags vakt. Han är inte längre polis till yrket och har ett stort ärr på ena sidan av ansiktet och ena fingret är borta och ersatt av ett fingar i titan. Anledningen till att han kommer tillbaka till Oslo är att Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel gripits, misstänkt för mord på en ung knarklangare. Oleg är också fast i heroinmissbruk.

En av bokens stora styrkor är hur Jo Nesbø skildrar olika människors väg in i svårt missbruk. Han berättar om olika öden, människor med olika bakgrund. Myten att det bara är ungdomar som kommer från trasig hem och dåliga sociala miljöer som fastnar i drogmissbruk är just bara en myt. En person kan komma från en trygg, bra bakgrund med bra familj och föräldrar som verkligen bryr sig, och ändå kan han eller hon fastna i drogmissbruk. Jo Nesbø skildrar också hur droger som heroin oundvikligen driver missbrukarna utanför samhället. För missbrukaren är drogen en större kärlek än någon annan kärlek, viktigare än sex, mat och viktigare än någon annan människa.

Oleg, som vuxit upp med Harry, är som en son för Harry. Harry kommer hem till Oslo för att granska alla bevis mot Oleg, för Harry misstänker att Oleg inte är mördaren.

På Oslos gator har droghandeln förändrats rejält sedan Harry Hole arbetade som polis. Bara två stora droghandlare finns kvar, resten har försvunnit. En ny drog, fiolin, har dykt upp. Den är en slags syntetiskt framtagen heroinkopia, fast önnu starkare. Harry inser efter ett tag att Oleg och den mördare unge knarklangaren Gusto kan ha varit ett hot mot narkotikakungen. De vet för mycket. Harry upptäcker också att den stora knarkkungen måste ha bulvaner långt upp i polishusets hierarkier. Kampen för att rentvå Oleg blir ännu farligare. Människor som kan förlora makt och sociala ställningar kan vara livsfarliga.

Jo Nesbøs nya deckare ”Gengångare” är mörkare, dystrare och svartare än hans tidigare och det är sorgligt att inse att det helvete som många svåra missbrukare lever i är just så vidrigt som det skildras.
”Gengångare” har en del spektakulära våldsbeskrivningar, som i alla Harry Hole-böcker, men det är mindre av detta än det brukar – och det är ett skäl till att jag tycker det här är en av de bästa i serien.

Recension i Göteborgsposten:

Gengångare är dystrare än föregångarna, men innehåller också lakonisk humor, associationer till gamla filmrepliker, populärkulturella referenser, på kornet-miljöbeskrivningar, utanför turiststråken.
Detta är en krimi utan några som helst döda punkter, slugt konstruerad och stadigt spännande. Och det finns tidigt anledning att fråga sig om Hole kommer att överleva (han kommer hur som helst inte att dö av hög ålder, sa Nesbø i en tv-intervju för några veckor sedan)?

Du har väl inte missat vår intervju med Jo Nesbø?

Piratförlaget berättar om boken:

Harry Hole lämnar Hongkong och återvänder till Oslo med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt person. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. En pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen – Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel.

I Oslo har polisen samordnat en stor insats mot narkotikaförsäljningen på gatorna och lyckats minska heroinet kraftigt. Men i dess ställe har fiolin dykt upp, en drog som ger färre dödsfall men är desto mer beroendeframkallande.

Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse. Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det sker med livet som insats.

Men alla spår pekar i en riktning – mot mycket högt uppsatta personer i staden.

Jo Nesbøs hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hisham Matars Analys av ett försvinnande – vacker roman med verklighetsanknytning

by

Titel: Analys av ett försvinnande
Författare: Hisham Matar
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Bokförlaget Forum
Utkommer: 25 januari 2012
ISBN10: 9137135864
ISBN13: 9789137135861

När Nuri är 14 år försvinner hans far spårlöst. Analys av ett försvinnande beskriver Nuris liv före, efter och i ljuset av denna händelse. I romanens början bor Nuri i Kairo tillsammans fadern, som är politisk dissident och lever i exil från sitt arabiska hemland. Fyra år tidigare dog modern och Nuri minns hennes vemodiga person med stor saknad. På semesterhotellet Magda Marina träffar Nuri och pappa Kamal Mona – en kvinna som ligger mitt emellan dem i ålder och som de båda blir förälskade i.

Romanen kretsar kring Nuris förhållande till fadern och till Mona. Kamal och Mona gifter sig, vilket gör Nuri både glad och svartsjuk. Det triangeldrama som börjar utveckla sig bidrar till att paret bestämmer sig för att skicka Nuri till en internatskola i England. Det är på det första efterlängtade jullovet, när Nuri och Mona väntar på Kamal på ett hotell i Montreux, som de nås av beskedet om att han kidnappats.

Det visar sig att Nuri inte vet speciellt mycket om sin far. Inte heller som läsare får man speciellt mycket information om fadern, Mona eller Nuris mor. I stället ser vi med unga Nuris ögon på omvärlden. Vissa hemligheter uppdagas under läsningen, men bara sådana som också Nuri får reda på.

Analys av ett försvinnande har klart självbiografiska drag. Hisham Matars egen far var också politisk motståndare till Khadaffi och blev kidnappad, men inte förrän sonen var 20 år. Liksom Nuri bodde Hisham under delar av sin uppväxt i Kairo och studerade i London. Mona verkar dock vara en fiktiv person.

Romanen bärs upp av ett vackert språk. Hisham Matar skriver på sitt andraspråk, engelska, som sedan är översatt, så det är beundransvärt att det flyter så naturligt. Berättelsen är intressant både på ett psykologiskt plan och som en utblick i världen som aktualiseras av den arabiska våren.  Analys av ett försvinnande beskriver en väldigt personlig upplevelse och ger en annan bild av livet i arabländerna än den medierna visar av gatustrider och hat mellan grupper.

Läs mer i  Svenska Dagbladets recension.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Handlingen av Sara Mannheimer – lättläst och svårläst, talar till flera sinnen

by

Titel: Handlingen
Författare: Sara Mannheimer
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN10: 9146221107
ISBN13: 9789146221104

Sara Mannheimer debuterade som författare 2008 med ”Reglerna” som lovordades av kritiker och hon fick bland annat Borås Tidnings debutpris, med motiveringen: För en skärvigt och nervigt sårbar roman som rör sig med lätthet och humor på den glasvassa eggen mellan frihet och ångest.

”Handlingen” är hennes andra roman.

Handlingen i ”Handlingen” är en kvinna som bor i ett hem och har ett bibliotek och en man hon bor tillsammans med. Hon vill läsa böcker, hon känner ett slags tvång att göra det, hon är från medelklass och hennes föräldrar är duktiga på att läsa och ha synpunkter på att läsa. Hon vill vara beläst, vill behärska språket och litteraturen. Hon går in i sitt bibliotek och där är så många bokryggar att välja mellan. Hon väljer den tunnaste, som dock inte är den lättaste att börja med: Litteraturens nollpunkt av Roland Barthes, en essä från 1960-talet om språkets formspråk. Det är nästan helt fel bok att börja med, den är tung, kanske föråldrad, krånglig. Berättarjaget är dock envis och ska igenom essän.

Det är emellanåt en lustig, ironiskt betraktelse över språk, litteratur och bildning. Berättarjagets sambo Máram är en besserwisser och förklarar ett den är gammal och föreslår andra böcker att börja med. Máram anser sig beläst och det finns en rolig drift med dessa belästa människor, som ett sidospår.

Men den yttre handlingen är bara en liten del i denna roman som går på flera djup. Den utforskar förhållandet mellan litteratur och verklighet på ett fängslande sätt.

Sara Mannheimer har ett fascinerade poetiskt språk, delvis surrealistiskt. Första tredjedelen av boken är allt som skildras ur berättarens ögon väldigt diffust, abstrakt. Jag är fascinerad av prosa med poetiskt anslag, men jag att det blev för mycket: språket stod i vägen för berättelsen. Det var för mycket poesi, eller så var det helt enkelt så att de bilder och metaforer som författaren använder inte talar till mitt inre. Men jag är en envis typ och fortsatte att läsa och då börjar verkligheten komma in lite mer i berättelsen och då faller allt på plats. Det poetiska suggestiva språket har förstärkt den bild som träder fram.

”Handlingen” av Sara Mannheimer är en ganska liten bok, i väldigt behändigt snyggt format, strax under en halv A4 i storlek, lätt att ha med sig. Jag kommer att läsa den en gång till för att nu njuta ännu mer av själva språket, av sättet att berätta.

Fabian Kastner på Svenska Dagbladet gillar romanen men är lite kritisk till den sista tredjedelen:
I stället växlar Mannheimer spår och styr in berättelsen i en drömsk moderskapsfantasi, som jag inte riktigt får att gå ihop med huvudspåret. ”Reglerna” hade samma problem, en lite ostyrig upplösning. Likväl. En underhållande obildningsroman är det.

För mig symboliserar den sista tredjedelen och berättelsen kring det förlorade moderskapet samtidigt en författares relation till sina projekt. Berättarjaget skriver ju en berättelse om Sophia samtidigt. Moderskapet blir en metafor för att skriva, att författa, samtidigt som det blir en bro mellan litteratur och verklighet.

Ingrid Elam skriver om ”Handlingen” i DN:
Om Reglerna kunde beskrivas som en utvecklingsroman om en kvinnas sökande efter mening och frihet, är Handlingen en bildningsroman om en kvinnas kamp för att vidga sitt språk och därmed sin värld. Hon har länge skapat med händerna, nu vill hon skapa med ord. I sitt språk blandar hon högstämdhet med vardag, lärd terminologi med klichéer och, framför allt, ironi med den mest klarögda naivitet. Jag drabbas ständigt av munterhet när jag läser denna djupt allvarliga bok, berättaren hamnar i svåra situationer som alltid har en komisk sida.

I all sin enkelhet är ”Handlingen” både en lättläst och svårläst bok, den talar till mer än själva hjärnan eftersom Sara Mannheimer leker så fantastisk med språk och dess rytm, leker och målar. Den är lätt att läsa men samtidigt förmedlar den så många bilder att den tar tid att smälta och flera delar måste jag läsa om flera gånger för att de ta form.

Sara Mannheimer är nominerad till Sveriges Radios Romanpris för sin bok Handlingen. Vinnaren utses av en lyssnarjury under våren 2012.

Fler recensioner av ”Handlingen”:
Expressen, Göteborgsposten, Aftonbladet och Kulturnytt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,