Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Libyen

Ny bok om Libyen – ett framtida turistmål?

by

Den 10 maj presenterade Eva Hernbäck och Göran Johnson sin nya bok, Libyen – Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, för en fullsatt hörsal på Medelhavsmuseet.

Få länder har varit så slutna som Libyen. Deras mytomspunne ledare Muammar Ghaddafi styrde landet med järnhand i över fyrtio år med hjälp av en stenhård regim. Idag står Libyen inför en vändpunkt där ingen vet vad framtiden bär med sig. Författarna Eva Hernbäck, journalist på DN med inriktning på globala frågor och Göran Johnson, arkeolog och samhällsplanerare ger i sin nyutkomna bok Libyen – Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, en heltäckande bild av landets mångtusenåriga historia, kulturhistoriskt och maktpolitiskt – från Acacusbergens klippmålningar för mer än tiotusen år sedan till Ghaddafis våldsamma död oktober 2011.

Kristian Göransson, Libyenkännare och intendent på Medelhavsmuseet inledde. Därefter berättade författarna om sin bok. De har levt och arbetat i Libyen en längre tid och studerat dess långa och komplicerade historia. Libyen har varit okänt i Sverige, i stort sett var diktatorn det enda man visste något om – att han var något av en lustigkurre. Mindre känt var det hårdförda styret, den tuffa diktaturen och terrorismen runt om i världen.

Ghaddafi hade utformat en egen samhällsteori vid sidan om kapitalism och kommunism, som han redovisar i ”Den gröna boken”. Den innefattar en slutgiltig utformning av samhället där ingen privat företagsamhet ska finnas och inga anställda, som likställs med slavar. Allt ska vara statligt.

Vid Ghaddafis revolution år 1969 överlevde religionen och den präglar landet. Det finns många moskéer och man håller hårt på ramadan. Ghaddafi satsade på bostäder med en bebyggelse influerad av Öststaterna, sjukvård och utbildning, som skiljer sig från andra arabländers med en stor andel kvinnor. Men på caféerna syns bara män, man dricker te, alkohol är inte tillåtet i Libyen.

Libyen var länge isolerat och avstängt från handel, av USA först sedan av FN. Men från 9/11 svängde Ghaddafi och blev USA:s vän. Landet började återigen närma sig väst. Världens ledare ville då återupprätta de ekonomiska förbindelserna.

Libyen är ett till ytan stort land, fyra gånger större än Sverige men med bara 6,5 miljoner invånare. Stora ytor är öken. Man det finns mycket vatten, det är en viktig naturresurs. Man använder mycket vatten, fyra gånger mer per invånare än i Sverige. Mest går till konstbevattning. En annan viktigt naturresurs är den rena oljan. Bensinen är subventionerad, full tank kan man få för 30 kronor. Detta gör att biltrafiken är livlig i städerna och kollektivtrafiken dåligt utbyggd.

På 1980-talet började ett stort antal arbetare komma från Gambia till Libyen. De är nu miljontals och arbetar hårt i landet. I publiken hälsade vi på Eric, som ska vara i Sverige i en månad.

I juni sker val om Libyens kommande konstitution. Det finns många problem på vägen. Man har ingen erfarenhet av demokrati och pressfrihet eller mänskliga rättigheter. Det finns mycket vapen i omlopp. Men hoppet om en bra utveckling finns ändå.

En tänkbar näring som skulle kunna utvecklas är kulturturismen, som det finns stor potential för. Libyen har många kulturlämningar och fem världsarv. Dessutom finns 2000 km outnyttjad strand vid Medelhavet!

Libyen – Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar är utgiven i samarbete med Norstedts förlag.

Text: Vivian Gustin

Hisham Matars Analys av ett försvinnande – vacker roman med verklighetsanknytning

by

Titel: Analys av ett försvinnande
Författare: Hisham Matar
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Bokförlaget Forum
Utkommer: 25 januari 2012
ISBN10: 9137135864
ISBN13: 9789137135861

När Nuri är 14 år försvinner hans far spårlöst. Analys av ett försvinnande beskriver Nuris liv före, efter och i ljuset av denna händelse. I romanens början bor Nuri i Kairo tillsammans fadern, som är politisk dissident och lever i exil från sitt arabiska hemland. Fyra år tidigare dog modern och Nuri minns hennes vemodiga person med stor saknad. På semesterhotellet Magda Marina träffar Nuri och pappa Kamal Mona – en kvinna som ligger mitt emellan dem i ålder och som de båda blir förälskade i.

Romanen kretsar kring Nuris förhållande till fadern och till Mona. Kamal och Mona gifter sig, vilket gör Nuri både glad och svartsjuk. Det triangeldrama som börjar utveckla sig bidrar till att paret bestämmer sig för att skicka Nuri till en internatskola i England. Det är på det första efterlängtade jullovet, när Nuri och Mona väntar på Kamal på ett hotell i Montreux, som de nås av beskedet om att han kidnappats.

Det visar sig att Nuri inte vet speciellt mycket om sin far. Inte heller som läsare får man speciellt mycket information om fadern, Mona eller Nuris mor. I stället ser vi med unga Nuris ögon på omvärlden. Vissa hemligheter uppdagas under läsningen, men bara sådana som också Nuri får reda på.

Analys av ett försvinnande har klart självbiografiska drag. Hisham Matars egen far var också politisk motståndare till Khadaffi och blev kidnappad, men inte förrän sonen var 20 år. Liksom Nuri bodde Hisham under delar av sin uppväxt i Kairo och studerade i London. Mona verkar dock vara en fiktiv person.

Romanen bärs upp av ett vackert språk. Hisham Matar skriver på sitt andraspråk, engelska, som sedan är översatt, så det är beundransvärt att det flyter så naturligt. Berättelsen är intressant både på ett psykologiskt plan och som en utblick i världen som aktualiseras av den arabiska våren.  Analys av ett försvinnande beskriver en väldigt personlig upplevelse och ger en annan bild av livet i arabländerna än den medierna visar av gatustrider och hat mellan grupper.

Läs mer i  Svenska Dagbladets recension.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Sharialagar och månggifte nästa steg i Libyen?

by


Att Khadaffi föll var förstås bra. Men sättet det skedde på fick mig att börja misstänka att befrielsen från Khadaffi inte nödvändigtvis för med sig ett bra demokratiskt samhälle. Det som bygger på hat och våld blir sällan bra. Att bara döda Khadaffi utan att ställa honom inför rätta visar på en skriande brist på respekt för rättsäkerhet. Det är ingen bra grund att bygga ett samhälle på.
Det är lätt att förstå den frustration och det hat rebellerna kände mot Khadaffi menar många.
Ja. Det är lätt att förstå mycken frustration. Våld och att döda är ändå inte det bästa valet.

Det gör mig också mycket orolig för utvecklingen i Libyen när jag nu läser i Irish Times om talet av en av de ledande rebellledarna Mustafa Abdel Jalil:

Those seeking hints as to what the new Libya may look like seized on particular sections of NTC head Mustafa Abdel Jalil’s speech in Benghazi yesterday, in which he went into some detail about the place of Islam in the post-Gadafy scenario.

“This revolution was blessed by God to achieve victory,” Jalil, who is considered devout but moderate, told the crowd. “And we must go on the right path.”

Libya, he said, would be a state where Sharia law would be the “fundamental source” of legislation and any existing legislation that contradicted Islamic principles would be immediately annulled.

It was not the first time Jalil had made such statements, and many other Arab countries have similar constitutional provisions, but Libyans of a more liberal bent may have baulked at what came next.

The new state “will not disallow polygamy” Jalil said, and charging interest will be forbidden. Some Libyans point out that polygamy was practised discreetly under Gadafy, while others interpreted Jalil’s remarks as a practical measure to address the issue of the thousands of women left widowed during the war.

Att ersätta pest med kolera är inte någon smart lösning. Jag förstår inte hur en del nu kan säga att om det är folkets vilja så är det bra. Det har inte skett någon folkomröstning om detta. Eller ska sharialaget och månggifte vara ett alternativ att rösta om?

Nej, jag är orolig för Libyens framtid, de som kämpat för frihet är värda något mer och bättre än sharialagar och månggifte.

De som sitter och ska vara toleranta och säger att om det är folkets vilja kan väl själva flytta dit då. Att leva under sharialagar och med det kvinnoförtryck som månggifte signalerar kan aldrig vara en god värld.

Hoppas nu att det inte blir som den här rebelledaren vill utan att de libyer som vill ha demokrati är fler och envisare.

Relaterat: Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Diktaturen i Libyen har fallit – diktatorn lär knappast kunna gömma sig för evigt

by

Nu har diktaturen i Libyen fallit! I skrivande stund har man inte hittat diktatorn Muhammar Kadaffi ännu, men han lär knappast kunna gömma sig för evigt.

Nåt som knappast lär gömmas undan för evigt är det samarbete mer demokratiska länder haft med diktatorn, speciellt i att beväpna hans soldater och förse honom med övervakningssystem för att kontrollera befolkningen i landet.

The Guardian publicerade i mars en förteckning över en del av vapenexporten till Libyen. Av den framgår det att Italien, Frankrike och Storbritannien försedde Libyen med mest vapen åren innan revolutionen i landet.

Även Sverige har en historia av samarbete med Libyen.

Övervakningssystem 2010

2010 avslöjades det statligt helägda ”Rymdbolaget” försökte sälja ett system för flygburen övervakning till de libyska myndigheterna. Systemet skulle användas för att övervaka flyktingar i Libyen . Det var SVT som avslöjade detta. SVT avslöjade också att handelsminister Ewa Björling (m) aktivt stödde affären, och hade hjälpt till med marknadsföringen mellan bolaget och diktaturen.

Vi kan hjälpa er att hålla efter flyktingsituationen utmed gränserna och ute på Medelhavet”, sa Rymdbolagets Björn Ohlson då till Libyens handelsminister.

Affären stoppades tack och lov. Tur är nog det för systemet hade kommit att användas mot frihetsrörelsen under de första viktiga veckorna innan Natos flygförbud.

Samma övervakningssystem har Sverige efter denna skandal försökt sälja till diktaturens Bahrain.

Libyen var inte ett demokratiskt fridfullt paradis för ett år sedan, då Sverige försökte exportera detta övervakningssystem. Tvärt om så beskrev regeringen själva Libyen som ett land som bryter mot mänskliga rättigheter, ägnar sig åt tortyr och inte ratificierat flyktingkonventionen.

Radarövervakning 1980

Att sälja övervakningssystem är en sak. Att sälja materiel och utbildning för vapensystem en annan. 1981 avslöjades Telubaffären. Hur man utbildade libyska soldater i radarteknik och övervakning och offerterade radarsystem till landet.

Liberalen Olle Wästberg, som var en av de som fick igång debatten om Telubaffären kommenterade i februari i år läget i Libyen så här:

I den svenska diskussionen om Muammar Khaddafi och skräckväldet i Libyen låter det ibland som om Khaddafi en gång var en hygglig politiker som på sistone blivit tokig. Ingenting är mer fel.

Redan på 1970-talet var det helt klart att Kadaffi lät verkställa politiska avrättningar, sände ut mordpatruller mot landsflyktiga dissidenter, hade hundratals politiska fångar och drev en politik präglad av fanatisk antisemitism.

En av 1980-talets stora svenska politiska skandaler var Telubaffären: Det helstatliga svenska försvarsföretaget sålde utbildning (bl a i kärnfysik och raketteknologi) till Libyen, ca hundra libyska kadetter påbörjade utbildning på Telub och Sverige offererade radarstationer och fjärrstyrningssystem för båtar till den libyska krigsmakten.

Jag var som riksdagsledamot drivande i att få stopp på eländet och medverkade sedan i journalisten Ingvar Hedlunds bok ”Ska Sverige utbilda terrorister?” Hedlund fick stora journalistpriset för sina Expressen-avslöjanden om Telub.
Ingen borde ha blivit överraskad av grymheten i Kadaffis regim.

Vad som kommer fram om Telubaffären och skandalen 2010 när man sökt igenom Kadaffis arkiv i Tripoli återstår att se. Det finns nog anledning att återkomma till ämnet!

Läs även andra bloggares åsikter om ,