Teaterkritik

Manus: Lars Norén

Regi: Göran Parkrud

Scenograf: Råger Johansson

Ljussättare: Beate Persdotter Löken

Maskör: Märta Gasslander

Teknik: Coppelia Bondesson

Rekvisitör/ producent: Anna Wikars

I rollerna: Susanna Helldén, Carl-Marcus Wickström, Karin Lycke och Daniel Adolfsson

Premiär: 8/7 2022

Spelas till 20/8 i magasinet vid Tofta Herrgård i Lycke (beläget mellan Kungälv och Marstrand)

Under pandemin i fjol dog Lars Norén, Sveriges främsta kulturexport i nutid (undantaget engelskspråkiga länder). Tillsammans med stratosfäriske Ingmar Bergman symboliserade hans dramatik dysfunktionella tillstånd och svenskt svårmod, ofta kryddat med absurd humor. Verksförteckningen är så omfattande att termen grafomani inte är obefogad. Fast måste förstås betonas att övervägande andelen publicerade texter äger enastående kvaliteter, vilka förmår borra sig in i kärnan till existens villkor.

Har i olika utsträckning blivit omskakad av ett antal av pjäserna som livepublik eller via teverutan. Fick under Noréns alltför korta tid på Folkteatern i Göteborg, en värdefull inblick i hans estetik. Var med på presskonferenser, recenserade uppsättningar, fick unikt nog bevittna en repetition och gjorde troligen kollegor avundsjuka genom att genomföra en timslång intervju för LO-tidningen 2009, som kommenteras knapphändigt i positiva ordalag i En dramatikers dagbok. Urpremiären på en pjäs som i princip saknar samtidsmarkörer skedde 1985 på Dramaten. I Göran Parkruds dramaturgiskt rutinerade händer har längden kortats väsentligt, vilket är ett vettigt beslut trots att vissa förklaringar till beteenden snarare antyds än belyses till fullo.

Två bröder konfronteras med varandra och sina partners, efter att deras mamma begravts i form av kremering. Urnan tas med till storebrodern Johns hus, där kvartetten efter hustruns egenmäktiga förfarande tillbringar natten tillsammans. Under påverkan av traumatiska minnen, alkohol och trötthet uppenbaras ohållbara relationer på ett lika skoningslöst som dramatiskt tillspetsat sätt. Det blir fysiskt och utmanande situationer knepiga att hantera. En destruktiv läggning á la Vem är rädd för Virgina Woolf blottläggs hos tvenne trasiga par. Den äldre brodern försörjer sig signifikativt nog som psykiatriker, medan den lillebror han ser som en främling är verksam som byggherre, med uppdrag i Polen. Vi kan ringa in paren som välbeställd medelklass. Att de varit tillsammans i nio respektive femton framstår under dessa två akter som fullkomligt obegripligt.

Givetvis känns sönderfallet igen från åtskilliga av Noréns pjäser, av vilka denna näppeligen ingår i kategorin hans främsta även om Björn Runge frestades till en produktion på Dramaten 2014.. Däremot ligger den i absoluta toppskiktet vad beträffar utslungade fula-i-mun- repliker. Fast publiken som kan sin Norén är garvad måste ändå Nattvarden rankas som provocerande grov. Somligt om föräldrars missbruk, avståndstagande och dess konsekvenser känns igen från delvis självbiografiska genombrottspjäserna ett par år tidigare, de närmast legendariska iscensättningarna i teve under ledning av Björn Melander.

Parkrud har daterat intrigen till dags dato genom att införliva dagens mobiler. En dotter från tidigare äktenskap riskerar att fara illa, står i ständig telefonkontakt med sin pappa. Barnperspektivet återkommer flera gånger, vilket är en av pjäsen förtjänster. Tänker på nyligen avlidne författaren Per Gunnar Evander, vars största käpphäst var omsorgen om barnen, vilket han såg som helt avgörande för människors välgång . Föräldrars avkommas rätt att bli älskade och inympas självförtroende, är en förutsättning John och förmodligen också hans bror förnekats.

Spelplatsen är en vederkvickande idyll, en oas på lagom distans från stress och larmig miljö. Halva nöjet att ta sig hit i bil är att varva ner, vistas en stund i omgivningarna. Här finns servering, försäljning av konsthantverk och möjlighet att äta gott på herrgården. Vilken paradox då att Susanna Helldén i egenskap av konstnärlig ledare, nischat in Tofta Sommarteater med motsatsen till farsartade skådespel. Grejen med Tofta är istället hudlöst berättande om tillkortakommanden och enstaka moment av lycka. Förutom förväntade ångesten hos Norén, har exempelvis Strindberg, Ibsen, Bergman och en sammanhängande svit av Parkrud satts upp. För mig blev vädermässigt ideala lördagskvällen blott tredje premiären.

Publiken sitter i fyra sektioner runt om scenen, en scen med tre utgångar som föreställer vardagsrummet hemma hos John och Charlotte. Påhälsande brodern får bekräftat att delar av möblemanget ska vara av Bruno Matsson. Mest iögonfallande är planscherna på barnen vistandes hos sin mamma samt ett par backar med vinylskivor med tillhörande skivspelare. Musik betydde mycket för Lars Norén, både civilt och i yrkesutövningen. I en tryckkokare till pjäs vars individer har nerverna utanpå, fungerar musiken som välgörande avledare alternativt markering av rådande stämning. Ett par gånger förekommer pianisten George Shearing och i finalen hörs refrängen till romantiska örhänget La Mere.

Är man ute efter katarsis får man sitt lystmäte. Nattvarden består i hög grad av vulgära elakheter. Bottnar i en katalogaria av elände som snuddar vid Norénsk toppnotering. Att de båda paren kunnat attrahera varandra verkar synnerligen ologiskt, kan eventuellt förklaras av att de roats av att positionera makt – över och underordning. Johns neurotiska hustru är ett minfält, en fladdrande figur vars handlingar framstår som extremt ologiska, särskilt mot bakgrund av revolt mot mannens nyckfulla förtryck. Och efterhand avslöjas att den andra iakttagande kvinnan står för det mest upprörande sveket, tvångsmässigt styrda impulser. Dessutom verkar hon tillfälligtvis tappa verklighetskontakt. Absurt svart humor tillför syre. Tarvliga giftstick over the top får en att hisna eller le förläget.

Hög tid att utgjuta sig över skådespeleriet som äger rum bara några meter framför mig, vilket förstås utövar en särskild lockelse. Susanna Helldén lägger, föga förvånande, beslag på den mest köttiga rollen. Agerar passionerat med nerverna utanpå, fullständigt oberäkneligt. Charlotte tar ut sin frustration genom att uppträda otåligt hetsig. Publiken tillåts aldrig slappna av när hon är i blickfånget. Samtidigt kan hävdas att Noréns porträtt är tämligen svårtolkat, i ett par scener åt det groteska hållet. Karin Lycke (oförglömlig i Folkteaterns Breaking The Waves) har som ersättare tvingats lära känna varelsen hon personifierar på endast två veckors repetitionstid. Den gåtfulla kvinnan i det andra paret. En figur mån om att vara hövlig och avläsa situationer, men i praktiken den mest gränslösa i kvartetten. Någon som totalt saknar stadga och konsekvenstänk. Starka prestationer utförs av kvinnorna på scen.

Vanskligt att entydigt värdera. Konstaterar hur som haver att närvaron hos de manliga skådespelarna imponerar kolossalt. I sina begravningskläder och till utseendet finns en viss slumpmässig likhet med Daniel Craig i dennes James Bond-persona.

Daniel Adolfsson (John) har inte tidigare ingått i ensemble på Tofta. Han fick rollen efter att ha sökt, har bland annat medverkat i Bron och i ett par internationella filmer. I smart samarbete med regissören framställs en stukad och märklig labil (är ju psykiatriker till professionen) individ, på ett rasande fängslande sätt. Metoden består i ett förbittrat resonerande. En tydlig känslokall hållning, vilket får honom att framstå som överlägsen. Briljant bravad av Adolfsson! Carl-Marcus Wickström (som sågs i mystiskt drama av Jonas Gardell på Tofta och senast i uppseendeväckande barnteater på Masthuggsteatern) gör en hal typ med psykopatiska anlag. Det är en smula otäckt och mycket skickligt. Paralleller kan dras till andra övertygande rolltolkningar i Norén-dramer från exempelvis Johan Rabaeus och Peter Andersson.

Premiär 19/5 2022

Spelas på Cinnober Teater vid Masthuggsterrassen i Göteborg till och med 22/5

Manus: Vera Berzak (baserat på boken Dagar i Warszawa – Zofia Brzezinka)

Regi och design: Vera Berzak

Ljus: Diblik Rabia

Musik: Ida Gillner

Skådespelare: Anette Sevreus och Emeli Jansson

Med stöd av Kulturrådet, Folkuniversitetet, Katz judiska kulturfond samt Heckschers stiftelse

Termen överlevare syftar specifikt på målgruppen som inte dödades i nazisternas systematiska utrotning, vars offer ju främst var av judisk börd. En av de som genom höga insatser undkom koncentrationsläger och därmed att bli tillfångatagen i ghettot, var Zofia och hennes son i 4-års åldern. Långt senare hamnar hon i Sverige. Cirka fyrtio år efter tiden på flykt, undan ondskan på olika adresser utanför ghettot i Warszawa, skriver Zofia sin självbiografi. Dess utgångspunkt är att försöka berätta för sonen Juliusz. Jag hade inte möjlighet att gå på premiären utan såg matinéföreställningen dagen efter. Men Juliusz fanns i publiken, vilket måste ha genererat en extra dimension. Vera Berzak fick kontakt med honom efter att ha läst självbiografin, vilket utmynnade i omfattande brevväxling.

Befinner mig på den inte särskilt stora läktaren i en lokal som väl är sinnebilden av en black box. Inte mycket till scenografi. Den åldrade huvudpersonen spelad av Anette Sevreus (stod i rampljuset också i samma teatersällskaps Alla vindar är stilla härom året), sitter i öppningsscenen vid ett skrivbord. Över inspelade ödesmättade pianoackord hörs en litania. ”Hur ska jag kunna berätta för dig vad jag tvingades uppleva” , om smärtsamt nödvändiga val för att försöka klara livhanken? Kanske var det sonens naturliga frågvishet som fick henne att nedteckna sina plågsamma minnen. Den unga Zofia gör entré. Hon gestaltas av Emeli Jansson, en allsidig skådespelare med erfarenhet från revy, barnteater och filmroller. Pjäsen uppehåller sig i dåtid, när det gällde att vara på rätt sida gränsen, att tillägna sig en framgångsrik strategi. Och en sådan kunde handla om att skiljas från sin man och lämna bort en son, fast han kände sig övergiven.

Pjäsens framåtrörelse består i konsekvenser av de beslut som fattas mot någons vilja. Nazismens fasanfulla ideologi skonade inte miljontals oskyldiga, tvärtom. Kan parentetiskt nämna att jag inte vågat ge mig på att läsa De fattiga i Lódsz, Steve Sem-Sandbergs prisade dokumentärroman om alla de judar som blev inspärrade i ghettot. Handlingskraftiga Zofia går i polemik mot sitt tillbakablickande jag. Angående replikväxlingen kring det förnuftiga i att inte lita på någon, kontra att utgå från att pålitliga människor existerar i Polen; är det relevant att nämna Den målade fågeln. Jag äger romanen och såg filmen på GFF. Klassificerar den som fasansfullt äcklig, gav mig tung huvudvärk.

Den rådiga kvinnan med uppdrag att rädda sig och sitt barn, konfronteras i sin flykt undan fienden, med både omgivningen och ett slags överjag. Den förtätade intensitet skådespelarna etablerar sinsemellan är minst sagt durkdriven. Ska framhållas att Berzak valt att varken ha med barnstatist, använda video eller projicera foton. Innehållet blir på så vis lättare att ta till sig när man istället för att bevittna barnets reaktioner, får föreställa sig det perspektivet.

I en föreställning som varar uppemot en timme jobbas med små medel. Ljudet av soldaters stöveltramp och ekande skott eller en stol som faller i golvet. Det gulaktiga ljuset bidrar raffinerat till att förstärka bilden av en mardrömstillvaro, en skuggvärld. För att påminna om den judiska kulturens stolta traditioner, backas bandet ytterligare till en glädjefylld scen från kvinnans bröllop 1937. Dagar i Warszawa redogör lidelsefullt för den överlevandes målmedvetenhet, traumatiska beslut och en ideologiskt betingad ondska. Något av den fasa Zofia rekapitulerar i skrivprocessen, speglas i koreograferade rörelser. Kvinnans två jag fångar upp varandra onaturligt bakåtlutade. En sinnrik bild av att stötta, i ett läge när man inte får falla.

Musiken bär på avgörande betydelse. Märks att Ida Gillner har skaffat sig rutin från liknande uppdrag. Pianots toner symboliserar i huvudsak det fruktade och olycksbådande jämte tillspetsad dramatik. Men signalerar också stråk av hoppfull stämning.

Sevreus och Jansson interaktion är lysande. Och det oavsett om två facetter av samma person skildras eller om dialogen övergår i andra tillstånd. Agerandet kännetecknas av värdighet och respekt, vilket regissör Berzak synes ha vinnlagt sig om. Hur ohyggligt mycket godhet och klokskap det krävs i ett skede då omänskliga gärningar dominerat, visar genialiska ordväxlingen som avslutar berättelsen. Den rör framtiden för sonen och dennes uppfostran i en annan konstruktiv omgivning. Sonen Juliusz som är medlem i en grupp (EDUT) vars vittnesmål från Förintelsen för minnet vidare. Föreställningen är ett samarbetsprojekt med just EDUT.

16-18/5 2022 (gästspel av Ö2 scenkonst)

Manus: Hanna Nygårds, Lisbeth Johansson, Erupides och ett tiotal äldre kvinnor (intervjuats)

Regi: Hanna Nygårds

Ljusdesign: Jacob Willén

Ljuddesign: Sabina Wärme

Scenografi: Anne Hellandsjö

Skådespelare: Lisbeth Johansson

Medverkande röster: Agneta Ahlin, Anna-Carin Franzén, Pia Oscarsson, Inger Gawell, Vanja Blomkvist

Med stöd av Stockholms Stad, Kulturrådet, Svante Bergströms teaterstiftelse och ABF Stockholm

Ser en monolog på närmare en trekvart en tämligen solig måndag (16/5). Innan den tar sin början informeras om att manus baseras på intervjuer av kvinnor i åldersspannet 60 – 90 år. På den solida grunden har dramatiker och skådespelare broderat ut egna tillägg. I somliga scener adderas, helt logiskt av titeln att döma, passionerade utgjutelser från Eurepides Fedra.

Lisbeth Johansson har ingått i fasta ensemblen på Regionteater Väst och bor i Göteborg (född i Kortedala). Hon har gjort åtskilliga roller för tv och vita duken. Mina starkaste upplevelser härrör dock från Johanssons framgångsrika samarbete med Carita Jonsson – musikteaterföreställningarna Moa om Moa och Madam Flod, återkomsten. Den bara hälften så gamla Hanna Nygårds – skådespelare, dramaturg och översättare som lite slumpmässigt blev regissör – känner jag främst till genom de två olika uppsättningarna av Förfesten på samma teater, som kännetecknades av fenomenal tonträff.

Scenografin låter oss förstå att vi beskådari en enrummare hos en kvinna i samma ålder som skådespelaren. Jaget pendlar mellan av vara nöjd och bitter. Somliga tänkvärda reflektioner kommer bestämt från henne själv. Sängen flankeras av stort kylskåp och det dåliga samvetet i form av en träningscykel. Råkade få syn på en recensionsrubrik som menade på att Efter Fedra är att betrakta som feelgood. Tveksam till ett så kategoriskt ställningstagande från en manlig auktoritet. Underrubriken ”Är det över nu?” tyder knappast på att det i första hand handlar om feelgood. Nu är vad som redovisas specifika erfarenheter oförenliga igenkänning rent biologiskt, men ur min horisont förkroppsligas tonvis av lidande och desperation. Rådbråkade mitt intellekt om hur slutklämmen skulle bli. Förtvivlan eller jädrar-anamma-hoppfullhet. Blev enligt dramaturgins lagbundenhet som jag förutspådde.

Bara första blicken på publiken när jaget vaknar upp utschasad säger det mesta av vad kvinnan går igenom. En skälvning i ansiktet räcker som antydan. Men när vad som skulle kunna ha skrivits i dagbok åskådliggörs och avslöjas, ageras lika mycket med stora gester som med subtil mimik. Lisbeth Johansson är på samma gång komedienne och aktör med falluckan öppen till omstörtande bråddjup.

Från första sekund har hon skrattande åhörare i sin hand. Vassa monologen drivs av drastisk estetik, om längtan efter närhet och att få utlopp för erotiska tankar. Rädslan för att bli ratad eller att sista chansen redan passerat, är hjärtskärande. Hur väsentligt det är att hålla upp fasaden, framställs suveränt tragikomiskt. Återkommande rösterna vi hör konfronterar och jagar på. Uttalanden blir dråpligt självironiska för att i följande scen förvandlas till hundraprocentig seriositet.

Har ju påtalats i decennier att bra manus, inte minst inom svensk film, är en bristvara. Parentetiskt kan inflikas att Sven Wollters sista film Dag för dag är en förskräcklig ojämn historia, vars förväntade tyngd borde kunnat realiseras med andra manusmakare och annan icke-fånig regissör (Felix Herngren). Desto mer glädjande att inte minst gemensamt framarbetade manuset i Efter Fedra, är att beteckna som fulländat. Benägen att kalla Hanna Nygårds för geni, vars regiarbete är så smart utfört.

Ljusansvarige blir i en sekvens någon att ge sig på och befalla. Stor komik förstås. Den individ en utlevande Johansson gestaltar består av ett hopkok av berättelser, en varelse som brottas med sina humörsvängningar. Ett raggningsförsök illustrerar rörande dylik plötslig omsvängning. Kan tyckas underligt att hon i sin ensamhet varken surfar på mobil eller dator. Meddelar endast att det finns sevärt på hennes sjutton tv-kanaler.

Vad som sätter stämningen är däremot musiken. Ur högtalare hörs såväl Sabina Wärmes ljuddesign samt ett antal hits från den primitiva radio jaget mixtrar med. Hurtigt smetiga och flerfaldigt prisade ledmotivet till Dirty Dancing anger den lustfyllda tonen, pockar på energiskt rörelseschema från den allsidige aktören. I valet mellan att ta tag i livets uppsida eller kasta in handduken, kan vi vara förvissade om vad åldrande damer i regel väljer. Strålande monolog som gärna hade fått förlängas en stund.