
Av Peter Weiss / översättning Britt G Hallqvist
Bearbetning: Anna Berg, Jan Klata
Regi: Jan Klata
Scenografi, kostymdesign och ljusdesign: Mirek Kaczmarek
Koreografi: Macko Prusak
Mask- och perukdesign: Marina Ritvall
Komposition och musikproduktion: Christoffer Berg och Tora Winter
Ljuddesign: Chrisoffer Berg, Karin Bloch-Jörgensen, Marcus Lilja och Tora Winter
Videodesign: Natan Berkowicz
Medverkande: Johan Gry, Emil Ljungestig, Johan Friberg, Anna Lova Aldén, Anna Bjelkerud, Johan Hafezi, Eline Höyer, Viktoria Dyrstad, Hannah Alem Davidsson, Johan Karlberg och Lisa Lindgren plus statister som systrar.
Premiär 18/2 2022
Spelas på Göteborgs Stadsteater stora scen till och med 2/4
Ett till övervägande del polskt team med prisade Jan Klata i spetsen står bakom vad som lanseras som ”ett drastiskt, tumultartat och intensivt drama”. Klata som regisserat pjäser också utanför sitt hemland tilldelades för några år sedan teaterpriset Primo Europa och har varit chef på nationalscenen i Krakow. Typiskt nog verkar han ha hamnat i onåd hos nuvarande regimen. Självklart en fjäder i hatten för Stadsteatern att ha kunnat locka hit honom och hans medarbetare. Resultatet av deras samlade gärning utfaller positivt.
Filmaren, bildkonstnären och författaren/ dramatikern Peter Weiss är sannolikt mest förknippad med Motståndets estetik – roman i tre band ofta refererad till. I och med att hans familj flydde till Sverige för att undkomma nazismen, blev Stockholm basen (giftermål med scenografen Gunilla Palmstierna för en lång konstnärlig verksamhet. Och i mitten på 60-talet hade hans berömda pjäs premiär i Tyskland, den som bär den fullständiga titeln: Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade. Dramat sattes omgående upp på stora teaterscener både i Europa och på Broadway, också i Stockholm. 1967 filmatiserades skildringen av Peter Brook.
Kan vara på sin plats med några historiska nedslag kring de två kontrahenterna, inte minst därför att den ironiskt hållna nytolkningen utgår från att såväl biografi som händelseförlopp är allom bekant. Jean Paul Marat var läkare, tidningsman och revolutionär politiker. Han förespråkade terror som maktmedel. På grund av sin roll i franska revolutionen skaffade han sig många fiender. Förföljd sökte han skydd i kloaker, vilket orsakade svår hudsjukdom. Klådan kunde bara lindras av att sitta i timmar i badkar. 1793 mördade en representant från fiendesidan, girondisten Charlotte Corday, honom sittandes i badkaret. I pjäsen uppsöker hon Marat två gånger innan det dåd utförs, som blivit ikoniskt genom målning av Jaques-Luis David från samma år. Markis De Sade som blir en katalysator av vad som är ett idédrama med metaperspektiv, satt inspärrad i tjugoåtta år. Han dog 1814, sex år efter att pjäsen i pjäsen äger rum. De Sade, vars omstörtande tankar gett upphov till åtskilliga böcker, var aristokrat, revolutionär, filosof och författare. Begreppet sadism härrör rent etymologiskt från honom.

Även om rädsla härskar på mentalsjukhuset, har som antytts teamet valt att huvudsakligen hålla en ironisk approach. Metaaspekten slår i taket när Friberg på tyska utbrister i en kärleksförklaring till teatern vi befinner oss i. Utan vetskap om hur intrigen framfördes på 60-talet, ligger det ändå nära till hands att tro att annorlunda vinkel förmedlas. På scen finns elva skådespelare jämte de manliga statister som i vita rockar föreställer vårdare. Samtliga skådespelare har klätts i så omsorgsfull mundering, att de i några fall är knepiga att identifiera. Gott betyg åt ansvariga för mask- och perukdesign.
Sparsmakade scenografin är i sig en ironisk blinkning. Alla patienter som enrollerats till De Sades regisserande har var sitt badkar, placerade i rader på trappavsats. Har för mig att några byter position, medan andra inte överger sitt tilldelade badkar, som verkar bestå av rektangulärt hål att krypa ner i. Därifrån utförs kollektiva läten, sång, monologer och skarpa meningsskiljaktigheter påvisas. Som mest kakafoni blir det när ensemblen ger sig på att framhäva sina egna operainspirerade röster. Signalerar att patienterna lider av diverse åkommor. Om scenografin kan vidare understrykas att spegelglasen erbjuder en skinande, glansig inramning.
Kan tyckas vara misshushållning med resurser när karaktärsskådespelare (exempelvis Lisa Lindgren, Johan Karlberg, Eline Höyer), knappt tilldelas några enskilda repliker. Anna Bjelkerud tar vant hand om positionen som presentatör. I rollen som direktör Coulmier i frack tar hon ut svängarna, excellerar i mustigt tilltal, påtalar att de intagna kommer agera efter bästa förmåga.. För att på detaljnivå förklara gestalterna i pjäsen i pjäsen har en utropare anlitats. Denne spelas med exakt tajming och skojfriskt flaxigt kroppsspråk av Emil Ljungestig. Han tar verkligen chansen att bre på extra, vilket blir till ett komiskt lyft.

Regissören har föga förvånande påverkats av en avantgardistisk strömning det gått mode i, som också praktiserats flitigt av konstnärliga ledarna Pontus Stenshäll (Göteborgs Stadsteater) och Frida Röhl (Folkteatern). Tänker på stilgreppet upprepningar jämte utsträckta tystnader. Också körinslag och ljudeffekter excellerar i upprepningar. Omtagningar är ju kul till en viss gräns, syftar denna gång antagligen på patienterna mentala ohälsa och berättigade osäkerhet.
Macko Prusak vars kollektiva koreografi roar i så pass hög att grad att den starkt bidrar till den lyckade helheten, använder sig framgångsrikt av konceptet. Skådespelarna ska berömmas för hur galant de fixar att greja den unisona koreografin. Ibland enbart genom att fiffigt synka sina överkroppar. Det hiskeligt utdragna slutet – som ett fastfruset ögonblick – är däremot mer problematiskt, omvandlas ofrånkomligen till en antiklimax. På premiären kunde man få uppfattningen att en klick åskådare till sist tappade tålamodet på det pretentiösa tilltaget. Att första akten fick ett väldigt abrupt slut, var nog även det ett utslag av konstnärlig självständighet.
Inte bara nydanande koreografi tillför välgörande injektion. Rörelserna utförs genomgående till maxad, nymixad musik av Christoffer Berg & Tora Winter. Vi undfägnas spektakulär blandning av hårdpumpande beats med stråk av både Chic och Ravel. Ett i pjäsen dominerande, medvetet ohämmat, utflippat inslag som tillför vitalt bränsle. Därutöver har dessa två förnämliga, remixande dj:s komponerat tio specialskrivna låtar, varav ett par med text av Peter Weiss. Victoria Dyrstad är kanske den sångsolist som lyser klarast. Uppsättningen tappar förvisso lite tempo när hela ensemblen ger sig i kast med att yttra sig med operaröster.

Pjäsens sound lanseras med färggranna videoprojektioner och stroboskop. Och eftersom Mordet på Marat främst i början har ett långt tyst avsnitt inlagt och kulminerar med antagonisternas utförliga monologer, fungerar musiken både som sammanbindande och avledande kontrast. Inte utan att man undrar hur det lät i ursprungliga versionen, i den mån den alls ledsagades av toner.
Uttrycket ”revolutionen äter (upp) sina egna barn” myntades i pjäs av Büchner angående franska revolutionen. I de viktiga resonemang De Sade för med Marat, om våld kan försvaras som medel i en rättfärdig kamp, kom uttrycket till mig per automatik. ”Vart skall din revolt leda?” Dubiös revolutionsromantik applicerade och dissekerade Weiss på sin samtid. Den är inte mindre relevant idag vid analys av exempelvis tragiken i Sydafrika, eller alla offer som skördats i BLM-upplopp utan rapportering i media.
Johan Gry briljerar som docerande om moral och bildning, fantasi och verklighet. Varje formulering fastslås med emfas. En aning udda att hans gestalt står för förnuftets röst, orkestrerad med klarsynt cynism. Gry har exekverat flera liknande roller under 2000-talet, fast det kan gå långt mellan varven. Johan Friberg känner jag till från frigrupper och Folkteatern. När jag nu beskådar honom för troligen första gången på Stadsteaterns stora scen är hans uppenbarelse exemplarisk. Friberg övertygar i rollen som patienten, vars inkarnation av den förorättade och plågade Marat imponerar. Ska inte försumma att nämna Johan Hafezi och Anna Lova Aldén (Charlotte Corday), vilka förtjänstfullt presterar i sina biroller.
Invändningarna i marginalen till trots, förtjänar uppsättning att värderas högt. Avgörande plustecken formeras kring den ironiska blicken, ideologiska diskursen, makalösa musiken, sinnrika koreografin och givetvis verbala duellerna emellan Gry och Friberg.