Teaterkritik

Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

27 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Maktens diskreta charm
Originalidé, berättelse och regi Ahmed El Attar
Bearbetning och dialog Ahmed El Antar och Felicia Ohly
Scenografi Hussein Baydoun
Kompositör Hassan Khan
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Lina Hyllengren och Melanie Åberg
Dramaturg Jacob Hirdwall
Medverkande Helen Al-Janabi, Inga-Lill Andersson, Isa Aouifia, Adel Darwish, Linnéa Feline, Nina Fex, Duncan Green, Ola Husamou, Mohamed Ismail, Nanda Mohammad, Srdjan Nedzipovski, Sofia Sangregorio, Nathalie Varli
Urpremiär på Dramatens lilla scen 26 januari 2023

Det var länge sedan jag hade så roligt på teatern. Jag vek mig av skratt flera gånger. Det är roligt, underhållande, smart, skarpt och väldigt träffande om fördomar, om girighet, om klassklyftor, om egoism och överklassens sammanhållning – så länge de tjänar något på det.

Maktens diskreta charm kretsar kring en svensk ung man och en syrisk ung kvinna som träffas på ett dyrt och förnämt amerikanskt universitet. De blir förälskade och beslutar att gifta sig, vilket inte är gjort i en handvändning då föräldrarna har sina synpunkter. Föreställningen är komisk och träffande. Som med all riktigt bra humor finns det mycket igenkänning i vad karaktärer säger och hur de agerar. Visst kan det vara lite överdrivet emellanåt och skruvat, men det tillhör formen för en sådan uppsättning. Det här är helt absurt roligt och jag hoppas folk kommer i massor från olika håll. Den spelas på arabiska, svenska och engelska och textas även till dessa språk. Genom att skildra det lilla, familjen, kan vi se det stora, politiken och samhället.

Maktens diskreta charm är en nyskriven pjäs om kärlek, pengar, familjerelationer och en dos covid-vaccin. Det är fullt fart och handlingen förflyttar sig i snabba kast mellan Stockholm, Dubai och Kairo. Fördomar mellan västerlänningar och muslimer är ett tema men för mig är ändå föreställningens stora behållning dess skildring av makten, det vill säga den stenrika överklass som styr i världen på grund av sin rikedom. Både den svenska familjen och den syriska är stenrik och har personal som passar upp dem. Jag tänker att genom att skapa föreställningar som denna, som på ytan handlar om människor och deras relationer kan en dramatiker påverka samhället utan att göra det med stora plakat.

I en intervju med Dramatens dramaturg Jacob Hirdwall diskuterar Ahmed El Attar, som skrivit och regisserat föreställningen, frågor kring politik och familjer.
Jacob Hirdwall: Det är nu drygt tio år sedan den arabiska våren. Har något förändrats vad gäller yttrandefriheten i Egypten?
Ahmed El Attar:
– Det är ungefär samma som innan. Jag tror att konsten kan spela en ganska stor roll för konsten skapar en plattform där människor ges möjlighet att uttrycka sig. Det är viktigt att förstå att det här handlar inte endast om politik. Om det gjorde det så hade revolutionen lyckats. Men det tar mycket längre tid. Det handlar om att förändra sociala strukturer. Det tar flera generationer. Därför skriver jag alltid om familjen, för familjen är en spegel av samhället.

Ahmed El Attar har skrivit Maktens diskreta charm i samarbete med Felicia Ohly. Att föreställningen spelas på svenska, arabiska och engelska och ensemblen är en mix av Dramatens skådespelare och frilansare från Egypten, Libanon, Serbien, Sverige och Syrien gör att den känns äkta. Och skådespelarna är imponerande duktiga.

Ahmed El Attar är en viktig kulturell kraft i Egypten och internationellt hyllad som dramatiker och regissör. I Kairo driver han stadens största samtida konstfestival, förestår en studio som erbjuder lokaler och hjälper fristående scenkonstnärer och har även en digital plattform för samtida arabisk teater och ett omfattande översättningsprojekt.

I intervjun med Dramatens dramaturg förklarar han varför han valt att låta handlingen kretsa kring två stenrika familjer:
– Jag skriver ofta om förmögna familjer, det är ett genomgående tema i mitt författarskap. Maktstrukturerna inom en familj reflekterar maktstrukturerna i ett samhälle. Kanske särskilt i vår del av världen där patriarken, fadern, har allsmäktig makt. Du kan inte argumentera, du måste underkasta dig och lyda. Barn växer upp i familjer där relationen till fadern är på det här sättet, och det formar hela samhället när barnen blir vuxna. Det reproduceras även inom politiken.

Vad kan säga. Det här är skarpt och roligt och träffande. Gå man och kvinna ur huse och se.

The Book of Dust, teater om vad som hände tolv år före His Dark Materials

11 januari, 2023 by Rosemari Södergren

The Book of Dust
Bygger på bok av Philip Pullman
Manus Bryony Lavery
Regi Nicholas Hytner
Premiär på Bridge Theatre i England i december 2021 men nu tillgänglig online från National Theatre at Home

En enastående föreställning som måste ha varit en stor upplevelse att se live men den fungerar mycket bra inspelad och upplevd online. Den brittiska National Theatre at Home har ett stort antal föreställningar tillgängligt online. Det går att betala för och se en föreställning i taget eller att prenumerera som på en streamingtjänst. Som streaming är den något billigare än Netflix. Så det tycker jag verkligen att det är värt.

The Book of Dust bygger på en fantasy-berättelse av Philip Pullman och handlingen utspelas tolv år före händelserna i His Dark Materials. Handlingen utspelas i den mystiska värld där människornas själar är ett litet djur som vandrar vid deras sida och där religionen vill tysta vetenskapen.

Lyra som är huvudpersonen i His Dark Materials är här en nyfödd baby som blivit lämnad i hemlighet i en nunnekloster. Kraftiga profetior finns om henne och många vill lägga vantarna på babyn. En del för egna giriga syften, andra för att döda henne. Tolvåriga Malcolm (spelas suveränt träffsäkert av den vuxne skådespelaren Samuel Creasey) hjälper sin mamma med arbetet i ett värdshus. Han paddlar till nunnorna i sin kanot för att ge nunnorna överbliven mat från värdshuset och där upptäcker han att nunnorna gömmer Lyra, en baby. Malcolm är jätteförtjust i den lilla babyn.

Stora skrämmande förändringar är på väg i deras samhälle. Den religiösa eliten styr samhället och bygger upp ett angivarsystem där människorna ska spionera på varandra. Det känns både aktuellt och historiskt. I världen idag finns teokratier där religionens makthavare styr. Det är känns verkligen nära det som händer idag – och också vad som hänt för inte allt för länge sedan i till exempel forna Östtyskland.

På Malcolms mammas värdshus arbetar också femtonåriga Alice (mycket bra spelas av Ella Dacres). Alice retar jämt Malcolm – det har som ett slags syskonbråk. Då en översvämning värre än under Noahs tid i Gamla testamentet väller in över deras land hamnar Alice och Malcolm i en situation där de två tillsammans måste rädda lilla Lyra från de personer som inte vill henne väl.

Det är en oerhört professionellt genomförd föreställning. Ljussättningen är magisk och får mig att känna det som att vattnet väller in, fast det bara är ljus och video-effekter. Föreställningen har en stor rollista med många duktiga skådespelare. Det är poetiskt, magiskt, mystiskt, spännande, fantasifullt, berörande och samtidigt oerhört aktuellt.

Om du gillar tv-serien His Dark Materials rekommenderar jag denna teaterföreställning,

Efterlängtad revypremiär, skrattsalvorna haglade, stor innerlig spelglädje av ensemblen i Strångamålarevyn

9 januari, 2023 by Martin Moberg

Lotta Frid och Ellinor Andersson tantfilosoferar om stort som smått…

Strångamålarevyn 2023, El-Trubb-El

Betyg: 4

Medverkande:

Skådespelare:

Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Emmie Sjöholm.

Revyorkestern:

Marcus Hasselberg, Filip Petersson, Pelle Lundblad, Regina Hasselberg, Nilla Dahlin.

Övriga föreställningar:

13 januari, 14 januari (två föreställningar), 27 januari, 28 januari (två föreställningar), 3 februari, 4 februari (två föreställningar).

I lördags eftermiddag den 7 januari var det dags att bege sig till Strångamåla medborgarlokal, cirka 8 km norr om Bräkne-Hoby i Blekinge för att se årets revy El-Trubb-El sign Strångamålarevyn. Temat för 2023 års upplaga det var liksom givet, de påtagligt höga elpriserna som under fjolåret och även inpå det nya året lär fortsätta vara en snackis. Vi kom att under eftermiddagen och ett stycke in på kvällen bjudas på 23 stycken revynummer av olika slag och varianter i två akter.

Till en början i den första akten var det ett makligt tempo, men så fort när Ellinor Andersson och Lotta Frid kör igång med sin tantfilosofi, där skämten avlöser varandra ökar tempot och skrattsalvorna haglar. Ola Ödman gör därefter en skön roll som präst, där han förklarar att kyrkan måste spara pengar. Oblaterna till högmässan är sponsrade av kinarestaurangen. Kyrkan tvingas dessutom att släckas ner i omgångar under mässan p g a, just det de höga elpriserna.

Prästen bjöd också på hyllningssånger till bortgångna Svenne Hedlund och Sven-Bertil Taube. Det var enligt mitt tycke ett uppskattat inslag i revynumret. Karaktären Ulla (Ellinor Andersson), låter meddela att hon är numera singel sedan Eilert lämnat jordelivet. Något som hon knappast beklagar i en klockren monolog som också den drar ner många skratt hos oss i den månghövdade publiken.

I pausen mellan akterna fick vi avnjuta kaffe med hembakat – och den populära lotteridragningen som jag hört talas om. Mycket av detta sköts nämligen av skådespelarna själva och det förhöjer den gemytliga känslan som Strångamålarevyn är så bra på att förmedla och som de blivit kända för. Man blev således inte besviken vare sig man, som undertecknad är här för första gången eller är återkommande revybesökare.

Andra akten fortsatte med att det nya politiska styret i Ronneby kommun, som fått ett skruvat namn i revyn, Samlag för Ronneby, kom upp på scen. De vill också spara pengar i dessa tider och därför är minsann de offentliga toaletterna avstängda – vilket vållar en del bekymmer. Tänkte inte på det, på den. Kul och tillspetsat, ett litet slag under bältet som ett revynummer ska vara.

De fem revymusikerna gör också bra ifrån sig, det märks under hela föreställningen men framför allt när de under några egna nummer i båda akterna får ta plats och det ger en bra helhet i revyn. En annan sak som verkligen ger skön karaktär åt årets revy är den stora åldersvariationen i ensemblen, värt att ha i minnet är att det inte är mer än sex skådespelare på scenen plus ljus- och ljudassistenten Henning Dahlin som gör flera bra inhopp under föreställningens gång.

Under föreställningens båda akter är det emellertid vissa mikrofon- och ljudproblem. Men hela ensemblen hanterar det utan att komma av sig någon gång. Kanske för att de utstrålar en smittande spelglädje hela tiden till den fullsatta publiken. Det gäller inte minst de talangfulla ungdomarna Klara Dahlin och Emmie Sjöholm, som bjuder på ett bra och sprudlande nummer. Slutbetyget blir således bra, att det var sydsvenskt januariväder på sin sämsta sida på vägen hem ändrar inte på omdömet. Rekommenderar således att, om du kan, gå och se Strångamålarevyn 2023.

(Strångamålarevyn 2020, lucka 24, Svinsjön)

Teaterkritik: Temps Mort – Osten tolkar Norén – jämntjockt, magin saknas

17 december, 2022 by Rosemari Södergren

Temps Mort
Av Lars Norén
Prologen Sju besvärliga människor söker Lars Norén av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi och kostym Annika Tosti
Ljus Torkel Blomkvist
Komposition Magdalena Eriksson och Anna Lund
Mask Linda Gonçalves
Koreograf Rasmus Ölme
Medverkande Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme
Understudy Anders Johannisson
Musiker Anna Lund och Magdalena Eriksson
Vikarierande musiker Natasja Dluzewska
Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Sju personer vaknar upp i en tillvaro som kan tolkas som döden eller dödens väntrum. De sju personerna är alla iklädda säckar med siffror på. Siffrorna verkar stämma med personens ålder, som siffran 13 på den trettonåriga flickan, 93 på den gamla damen och 49 på mannen som ska fylla 50 år. Temps Mort i denna uppsättning kan tolkas på många sätt, liksom också själv grunddramat skulle kunna sättas upp på flera andra sätt.

Just denna föreställning är en typisk Ostensk tolkning, med stark prägel av Suzanne Osten, likaså den prolog på drygt tjugo minuter, skriven av Erik Uddenberg som skildrar skådespelarna som besvärliga karaktärer som diskuterar sina känslor inför uppdraget att spela Noréns pjäs. En diskussion som samtidigt ger en återblick över Norén som dramatiker.

Jag tror att det är en föreställning behöver man se flera gånger för att kunna ta till sig. Suzanne Osten har satt sin tydliga samhällskritiska prägel på föreställningen och silat den genom sitt drama Besvärliga människor, men i botten finns ändå Noréns text som öppnar för andra tolkningar. Jag vill se den en gång till och se förbi Ostens tolkning. Känns lite tungt att erkänna då jag oftast uppskattar Ostens filmer och teateruppsättningar, men jag saknar en existentiell nerv och magi i denna uppsättning.

Jag har tyvärr inte läst Temps Mort. På scen nu är det en jämntjock gröt, där allt mal på ganska klaustrofobiskt och skrämmande. Är det vad Norén ville förmedla? Jag är tveksam till det.

Lars Norén och August Strindberg har stora likheter som dramatiker, enligt min uppfattning. Jag syftar inte på hur de skriver sina draman eller hur de levde sina liv utan jag tänker på de faser som deras dramatiska skapande har genomgått, i alla fall utifrån min erfarenhet sett utan att ha doktorerat i Strindbergs eller Noréns verk:
Fas ett är den samhällstillvända tiden då tidens problem dramatiserar och klassamhällets klyftor kommer i fokus (för övrigt skrämmande att klyftorna än idag är lika eller till och med större).
Fas två är den psykologiska skildringen där Strindberg tar upp andra problem än Norén, men båda sätter fingret på psykologisk smärta och hur svårt det kan vara med relationer.
Fas tre är den existentiella fasen där frågor om liv och död sätts på sin spets. I det facket placerar jag Strindbergs mästerverk Ett drömspel.
Det finns säkert teatervetare som inte håller med mig men det här är så jag ser på det. Och Temps Mort är en av de pjäser Lars Norén skrev under de sista åren av sitt liv och hur man än tolkar den kommer man inte förbi att den tar upp existentiella frågor.

Temps Mort i händerna på Suzanne Osten flyttar fokus från de existentiella frågorna.

Suzanne Oster är för mig en evig rebell, en regissör och filmskapare som sätter fingret på viktiga frågor och inte är rädd för att skaka om oss och hon har ett skarpt öga för orättvisor, svårigheter i livet. När hon nu tar itu med ett drama som ställer existentiella frågor om liv och död presenterar hon istället en annan möjlig tolkning: de sju personerna är alla tyngda av tragedier i livet, av djupa skuldkänslor. Kanske är platsen de möts på inte döden utan en plats där de får berätta om sig själva utan att bli dömda. När de alla berättat om sig själva har de till slut öppnat för att se in i sin djupaste smärta och accepterar sina skuldkänslor och då får de alla en dräkt av skimrande röd sammet, en symbol för kungligheter, att vara kungen i sina liv.

2001 var Suzanne Osten medregissör till filmen Besvärliga människor som handlar om regissören Suzanne Osten och hennes förmåga att sätta fingret på samtiden. Filmen bygger på teaterföreställningen Besvärliga människor 1999 på Unga Klara. Att Suzanne Osten låtit föreställningen Besvärliga människor speglas i uppsättningen av Temps Mort är uppenbart. I ensemblen ingår fyra skådespelare som medverkade i Besvärliga människor 1999 på Unga Klara, nämligen Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell.

Spiritualism är en religion som säger att livet fortsättet efter den fysiska döden. Att personligheten lever vidare i en annan form än den fysiska. En vän till mig som är spiritualist säger om föreställningen:
Den skildrar en norensk mardröm. Den berättar om Norens skräck inför döden. Att döden är torftig, klaustrofobisk och otäck. Spiritualismen har mycket att göra för att lyfta människor ur den vantron. Andra sidan är ljus, kärleksfull och magisk. De som dör känner stort välbehag och blir väl omhändertagna.

För mig är det uppenbart att detta drama kan tolkas på många sätt och har flera nivåer i vad den förmedlar. Jag är inte ens säker på att föreställningen förmedlar Noréns tankar och känslor om vad som händer efter döden. Om den ens handlar om det. I Ostens tolkning handlar det om livet och de stora tragedierna i livet. En nivå i föreställningen jag skulle vilja utforska mer är parallellerna till de grekiska dramerna, förmedlad via en karaktärerna som är en modern version av Oidipus. Tillsammans med prologens fokus på skådespelarnas inställningar finns här en spännande tanke kring vad kultur är och vad scenkonst kan göra för att vi ska tolka livet.

Temps Mort sätts upp med en prolog som är som en föreställning i sig. Dramatikern Erik Uddenberg som skrivit prologen säger:
– Prologen är tänkt som en introduktion och ingång till Lars Noréns värld. Att utgå från Besvärliga människor var Suzanne Ostens idé och när jag först hörde henne säga det skrattade jag högt.
I sin dramatik visar Lars Norén hur besvärliga vi människor är med vår oro, självupptagenhet, sårbarhet, tankar och behov som krockar, både med andra och i oss själva. Lars Noréns karaktärer ÄR besvärliga. Att använda sig av de besvärliga människorna från uppsättningen 1999 ger en humoristisk ingång till hans universum, vilket känns helt rätt eftersom det är mycket humor i hans dramatik.

Prologen sätter fokus på humor och skådespelarnas olika inställningar till Lars Norén. För min del hade jag gärna hoppat över den. Inte för att den är dålig, inte alls. Men olika inställningar till Norén hittar jag på många andra sätt. Ambitionen med prologen var god, att vända upp och ner på våra förväntningar och förståelse för vad skådespelarna gör, men det fungerade inte så bra. Det var ett spännande försök att bryta upp förväntningar inför vad som händer när skådespelare möter en rollkaraktär. Men det blev lite för förutsägbart. Inget överraskade mig.

I både prologen och föreställningen i sin helhet saknar jag magin. Det fanns inga toppar, inga djupa dalar, inte ens när de sju personerna äntligen fått sina röda dräkter kändes det som att något uppnåtts. Allt var ganska jämntjockt. Kanske det kan stuvas om lite i föreställningen och sätta mer fokus på vissa delar? Ämnet är fascinerande och jag vill gärna fördjupa mig i Noréns tankar.

Föregångare porträtteras övertygande i problematisk musikteater – En död komikers liv på Göteborgs Stadsteater

5 december, 2022 by Mats Hallberg

Manus och regi: Fredrik Evers

Standuptexter: Lenny Bruce

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers

Scenografi: Sven Dahlberg

Kostymdesign: Helga Bumsch

Maskdesign: Marina Ritvall

Ljusdesign: Fredrik Jönsson

Ljuddesign: Marcus Lilja

Koreograf: Ambra Succi

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare), Per Boqvist, Björn Cedergren, Matz Nilsson och Mats Lindberg

Musikalartister/ dansare/ statister: Princess Lydka Alexander, Amanda Arin (Danskapten), Nyat Kebreab Fredriksson, Vinga Magnusdotter, Ashaa Zaki Southerland

Skådespelare: Claes Malmberg, Caroline Söderström, Victoria Olmarker, Jesper Söderblom, Eline Höyer, Johan Friberg, John Lalér

Urpremiär 2/12 2022 på Göteborgs Stadsteater Stora scen

Spelas till och med 11/2

Bör omgående slås fast att det inte går att vara likgiltig inför denna påkostade produktion. Underrubriken lyder ”en saga om Lenny Bruce” vars dödsorsak tycks höljd i snarlik mystik som Marylin Monroes några år tidigare. Dustin Hoffman personifierade ju honom i en minnesvärd roll 1974, en nervig gestaltning många nog har på näthinnan. Bruce betraktas med rätta som en pionjär inom den satiriska monologform vi känner som stand up,, vilken efter honom fått ett enormt genomslag både i USA och Sverige. Denne yttrandefrihetsivrare som postumt benådades kan ses som en visionär lika betydande som David Bowie eller Kate Bush. Med tanke på att jazzens puls låg Lenny Bruce nära, passar att referera till inflytelserika innovatörer som Duke och ”Trane”, två kompositörer vars musik förekommer i En död komikers liv.

I Fredrik Evers berättelse ges underhållande exempel på några av de nio gånger han åtalades för obscenitet eller droginnehav. Att hans gärning lyfts fram i dessa tider av grasserande cancel-kultur skapar förväntningar. Hela idén med att upplysa om ett för USA kittlande fenomen, vars storhetstid manifesterades i teve-shower och utsålda turnéer förtjänar applåder. Två generösa akter paketerade likt en musikal, speglar Lenny Bruce turbulenta liv. Hans judiska arv och kanske just därför skämt övervägande om sex och religion kryddat med politiska utsagor. Blir uppenbart i Evers osminkade skildring att den komplexa figur han ingående researchat var en plågad själ, någon som i likhet med åtskilliga genialiska begåvningar kunde bete sig provocerande egoistiskt.

Känns lika logiskt som självklart att Claes Malmberg handplockats för huvudrollen. Hans humor oh approach har onekligen beröringspunkter med komikern i fråga som varit död i över ett halvt sekel. Den omständigheten knådas det i som ett slags fyndigt preludium. Cellist Mats Lindberg vid scenkanten jämte Jesper Söderblom i egenskap av ciceron och Victoria Olmarker som en gudsvarelse bereder vägen för Malmberg. Han är som bekant en mästare på oneliners och situationskomik. Det är en mycket lyckad debut på Stadsteatern. Vad som emellanåt ändå skaver rejält är vad som förefaller vara hans egna repliker (intimt samarbete med manusförfattaren) avseende modern historieskrivning och samhällsanalys. Återkommer i ämnet.

Och i båda akternas inledning framställer han ingredienser av sig själv . Kul att följa med i labyrintiskt uppbyggda skojerier om illusion och verklighet. Man blir varse att Malmbergs stjärnstatus är befogad. Han är makalös i vad som synes vara egenhändigt improviserad kommunikation med premiärpublik. Och komplicerade monologer/ imitationer levereras med exakt tajming, på motsvarande sätt som musikernas ensemblespel. Kan parentetiskt nämna att tre av musikerna inklusive kapellmästaren fanns med i show 2016 då huvudrollsinnehavaren delade scen med Jan Malmsjö och Helena Paparizou. (recenserades i Kulturbloggen). Och även om Göteborgaren uppväxt på Wadmansgatan inte i första hand ses som karaktärsskådespelare grejar han också scenerna med motspelare. Hans lätt skämtsamma sång- och dansnummer tillsammans med Johan Friberg och o John Lalér är klockrena, sitter perfekt efter gedigna meriter från musikaler och lustspel.

Frapperande många föreställningar är inplanerade. Och hans bitska, karismatiska närvaro i relief till musiken och de många upptågen i form av sång- och dansnummer är rimligen utmärkta lockbeten. På köpet får publiken lära känna en kultfigurs uppgång och fall, en komiker av judisk börd vars yrkeskunskap grundlades på strippklubbar.

Scenografen har varit uppfinningsrik, vilket förstås uppskattas. Tekniska möjligheterna utnyttjas föredömligt. Mittcirkeln snurrar behändigt för att få fram olika interiörer, så väl nattklubbsscenen med bar intill och Lennys trånga lägenhet, till vilken han charmar med sig lättklädda dansösen Honey (Caroline Söderström). Hon som sviker sin bisexuella väninna (Eline Höyer) och vars drogmissbruk leder till fängelsedom och mist vårdnad om deras gemensamma barn. Den lilla orkestern sitter strategiskt placerade på en platå ovanför en spiraltrappa. På samma höjd befinner sig rätten med jury, protokollförare och domare (Victoria Olmarker). Olmarker som Gud befinner sig logiskt narraktigt allra längst upp.

Musiken utgör en väsentlig del av behållningen. En handfull sånger, både gamängartade och allvarstyngda, är nyskrivna. Thomas Darelid står för musiken medan Fredrik Evers ansvarat för texter. All Alone av Lenny Bruce har manusförfattaren översatt. Vad som lever kvar i minnet starkast ett par dygn senare är soloframföranden av cellosviter, suggestiva rytmiken i Caravan, Björn Cedergren i saxsolo som torde ha varit ur Impressions samt stämningsmättad sång i Smile respektive Let´s Get Lost. Eftersom detta med att stundtals bryta illusionen är ett verksamt stilgrepp utdelas instruktioner till musikerna och Darelid blir tilltalad. Sättningen är piano/ keyboard, klarinett/tenor-/ sopransax, kontrabas, trummor och cello. Låter oklanderligt oavsett stil.

För att påvisa att kvinnorna i En död komikers liv inte är några viljesvaga bihang, inkluderas en kaxig dänga med 25 år på nacken. I det avgjort fräckaste musikinslaget tolkas med osvikligt patos Bitch (Brooks/ Peiken) av musikalartisterna, varav en med elgitarren på magen ovanpå bardisken. Ett statement som gör rungande avtryck!

Olmarker har fem roller att hålla reda på. Hennes obetalbara komiska ådra kommer väl till pass. Lika upptagen med att gå in och ur rollerna är Jesper Söderblom. Han ramar in och ger förutsättningar alldeles strålande. Vällustigt sätts tänderna i den hale bartendern. Var ett antal år sedan John Lalér, vars insats som klubbägare imponerar, senast beträdde Stora scen. Johan Friberg har förekommit desto oftare senaste tiden. Han laddar sina roller med en aura genom precis pausering och otvetydig diktion, som understryks raffinerat av kroppsliga signaler. Agerar i första hand världsvan konkurrent och i biroll åklagare.

Ska betonas att musikteatern som pågår inklusive paus i mer än tre timmar innehåller tvära kast. Verbal oräddhet testar gränser. Men ett par gånger blir det i tramsigaste laget. Det är också lätt att omfamna Malmbergs ironiska uttalanden, så länge han och manusförfattaren inte lägger ut texten vad som pågår i landet för närvarande. Kontrasten mellan ”att-komma-monologen” och den kusliga tiraden om Adolf Eichman och de goda krafternas vedergällning är monumental, drabbande.

Fredrik Evers har haft mycket att bestyra. Till sin hjälp har haft två dramaturger, regiassistent samt sin far i egenskap av dramatikerkonsult. Ändå har bygget rejäla skavanker. I slutändan måste protesteras mot den bild av ett rådande nu som läggs fram, inte minst eftersom essän i programhäftet hänvisar till Orwells newspeak. Genom att lyfta fram estetiken hos etablissemangsutmanaren fanns förutsättningar för att punktera wokismen. Istället för att skjuta straffsparken i mål får den kontraproduktiva värdegrunden förnyat bränsle.

I ett läge när nuvarande opposition och media (särskilt ledarredaktionen på en av Sveriges största kvällstidningar) antyder att en fascistisk statskupp skett, en reaktion inte väsensskild från den yttring Trump och hans anhängare anklagats för, levereras en replik från Malmberg som får mig att studsa. Den hånade väljare som på grund organisatoriskt förutspådda brister vantrivdes i timslånga köer. Illa! Att valsedlar saknades där jag röstade var ett tecken på demokratiskt underskott som rabulisten Lenny Bruce aldrig skulle accepterat.

När samtiden skulle belysas väcktes dessutom det vackra begreppet solidaritet till liv och Olof Palme nämndes. Att cirka två miljoner uppehållstillstånd erhållits sedan millenniumskiftet utelämnades i ekvationen över landets utveckling. Likaså den konstaterat misslyckade integration, vars enklavisering eldats på av civilsamhällets bidragskomplex. Förnedringsrån, läxhjälpsföreningars fusk eller korankravaller lyser helt med sin frånvaro. I andra akten gycklas friskt med gosigt harmlösa Göteborgs-andan, givetvis utan att varken tysthetskultur eller korruption vidgar perspektivet. Inga kriminella klaner eller utsatta områden finns med i verklighetsbeskrivningen, endast de som skjuter ihjäl andra på Hisingen. Förövarna ska tydligen ses som så missgynnade att de istället borde betraktas som offer. Intersektionalitet i dess mest upprörande form.

Mycket är som framgått fördelaktigt utformat i detta verk. Framför allt är levnadsteckningen av Lenny Bruce och hans mission, jämte Claes Malmbergs anekdoter och icke-politiska iakttagelser och musikinslagen värda att hyllas. Därför är det sorgligt att wokismen fick förnyat fäste när jag förutspådde motsatsen. En enbart destruktiv aktivism som genomsyrar myndigheter, msm och lärosäten. en lära som vill förbjuda vad som misshagar, exempelvis påvisandet av biologiska skillnader mellan könen.

Om man vill ta tempen på vår oroliga tid hade det varit lämpligt att frångå den enögdhet som Janne Josefsson talade om på Pressfrihetens dag (träffade honom nyligen i samband med signering och läst den belysande självbiografin). Ett oändligt vettigare alternativ hade varit att tillägna sig aktuella böcker av Sara Kristoffersson, Kajsa Norman, Lars Åberg, Lasse Wierup, Johanna Bäckström Lerneby, Jens Ganman/ Aron Flam, Johan Westerholm och Ivar Arpi/ Anna-Karin Wyndhamn. Den frispråkige amerikanske pionjären och hans fans skulle ha uppskattat en analys där de uppräknades kunskap tas med i beräkningen. Men istället publicerades i fjol i program en essä från aktivist på Göteborgs Universitet som förnekade förekomsten av importerat hedersförtryck.

Tillhör inte de lättkränkta vilka adresseras och lika skickligt som skoningslöst lustmördas i uppsättningen. Däremot besviken över överideologin, som lanserar en kraftigt haltande och förenklad nutidsanalys. Var jag naiv? Undrar vad Lenny Bruce hade tyckt. .

Teaterkritik

Footer

Om oss