Undkom ensam /Tänk om om bara
Två pjäser av: Caryl Churchill
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Maria Geber
Ljus: Susanna Hedin
Mask: Johanna Ruben
Komposition och ljuddesign: Joel Sahlin
Översättning Undkom ensam: Jonas Brun
Översättning Tänk om om bara: Erik Andersson
Med: Chatarina Larsson, Monica Stenbeck, Eva Millberg, Eva Ahlberg, Lars Lind, Natalie Minnevik och Anders Johannisson. I regi av Ole Anders Tandberg.
Premiär: 2 september 2022
Stadsteatern, Stora scenen
Ett myller av tankar, ett flöde av samtalsämnen som avverkas medan allvaret smyger sig på likt lejonet i natten. Slutet är nära eller är vi redan mitt uppe i katastrofen? I mötet mellan fyra kvinnor blir vardgaspratet som sköld mot vreden, livsvalen man ångar och som man aldrig kan göra ogjorda.
Det är laster vi bär på, ångesten kring det som aldrig blev. Allt framfört av en stark trojka skådespelare. Och som toppen på moset hör vi Joel Sahlins maffiga körverk som får hela stadsteatern att vibrera.
Fyra väninnor möts en tidig måndagseftermiddag. Damerna diskuterar högt som lågt om senaste tv-serien, läskiga katter, om smarta platser att gömma nyckeln på och falken som symbol för fascismen. Plötsligt bryts allt och scenen zoomar in på en av väninnorna. Hon håller en monolog. Att låta myllret av ordföljden pausas och i klassisk Noren-anda rikta rampljuset mot en av damerna och hennes samhällskval kan uppfattas som krystat. Men med teaterpionjär Caryl Churchills välskrivna ord och regissör Ole Anders Tandberg skickliga personregi når man fram. Det blir en spännande dynamik mellan det småputtriga, lättsamma och gravallvaret i monologerna om ett lidande jordklot.
Undkom ensam/ Tänk om om bara är två pjäser signerade den brittiska teaterpionjären Caryl Churchill. En kvinnlig dramatiker vars karriär sträcker sig ända tillbaka till 50-talet. Det är två berättelser om åldrande, ånger och tiden som flytt. Även om jag ställer mig kritiskt till att baka ihop två vitt skilda historier med olika tematik och berättande kan jag se poängen, att både hylla Churchill samtidigt låta olika perspektiv på åldrande få skönjas. Men tyvärr håller inte akt två samma verkshöjd som den inledande.
I ett gigantiskt skåp infinner sig skådespelarna. Det är som ett fönster för oss i publiken att se de mest privata i fyra åldrande kvinnors liv. Det är eviga smärtor som äter upp våra huvudrollsinnehavare. En vännina kan på grund av ångest inte lämna sin bostad, en annan har blod på händerna och en tredje har fobier som begränsar henne i vardagen. Och varje gång en av dem berättar sin historia zoomar berättelsen, både sceniskt och narrativt, in på personen. Upplevelsen känns filmisk, som att det inte är teater vi ser framför oss. Ju mer ångesten tynger desto mer krymper fönstret hon står i , en klaustrofobisk känsla av att kvävas i sina egna våndor.
Den fjärde väninnan är observatören. Hon betraktar och lyssnar till kvinnorna. Hon pausar samtalet för att basunera ut sina domedagsprofetior, den ena värre än den andra, om översvämningar, svält och bränder som härjar. Kanske är det nuet vi människor så lättvindigt ignorerar. Nuet vi vägrar ta till oss. Det är en snygg metafor över livets ändlighet, om väninnornas krämpor som de med näbb och klor kämpar för att hålla utanför konversationen.
Även om det absurda alltid finns där saknar jag humorn. Det finns vissa roligheter här som när en av dem beskriver sin extrema rädsla för katter. Odjuret kan gömma sig överallt i lägenheten. Den kan vara bakom dörren, i kakburken, under sängen eller i kaffekannan. Vi känner alla igen oss i vardagsskräcken, rädslan att inte våga leva livet fullt ut.
Pjäsens aktualitet är skrämmande med alla scenarios kring apkoppor, svältkatastrof och härjande bränder. Efter succén på The Royal Court Theatre i London 2016 är Undkom ensam redan en av vår tids stora pjäser. Det poetiska språket och vardagsnära dialogen gör Undkom ensam till en pjäs att minnas.
Del två Tänk om om bara (Nej, det är inte en felstavning) kretsar kring en mans smärtsamma tidsresa, en kamp mellan nuet, omet och senet. Det är en mer melankolisk historia. Innovativt förvisso är att låta tiden vara ramen för huvudberättelsen om sorgearbete och panik kring tiden som flytt. Men liknande upplägg har vi sett förut och då i betydligt bättre tappning. Det maffiga körverket där ett dussin sångerskor sjunger för mannen och drar med honom i ljudvågornas skvalp höjer pjäsen ett snäpp. Verket är skrivet av Joel Sahlin och framförs av Romkören. Det är gamla skolkamrater från Adolf Fredriks musikklasser och musikgymnasium som studerade ihop på 1970-talet.
Tänk om om bara är mer metaforiskt tyngd och pjäsen har inte samma myllrande, brännande känsla som Undkom ensam.
Sammantaget blir Churchills två pjäser tillsammans en fin serenad över livets ändlighet. Och att teaterverket har blickfånget riktat mot pensionärer gör förstås att Churchill förtjänar en extra eloge.
Undkom ensam utnämndes 2017 till bästa pjäs av Writers’ Guild Awards.
Petter Stjernstedt
Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.
Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.
Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.
Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.