Av Lars Norén
Regi: Sofia Adrian Jupither
Scenografi: Erland Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Peruk & mask: Peter westerberg
Ljud: Ruben Auoja
I rollerna: Malin Arvidsson, Bengt Braskered, Per Burell, Bianca Cruzerio, Otto Hargne, Maria Hedborg, Marianne Nielsen, Mikaela Ramel, Jonas Sjöqvist och Niklas Åkerfelt
Samproduktion mellan Dramaten och Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Riksteatern, Den Nationale Scene i Bergen, Svenska Teatern i Helsingfors, Uppsala Stadsteater och Avignonfestivalen (Festival dÁvignon).
Göteborgspremiär: 27/8 2022
Spelas till och med 10/9 på Folkteaterns stora scen
Den världsberömde dramatikern Lars Norén (1944-2021) var i ett par års tid konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg. Engagemanget var genuint, uppmärksamheten stor och planerna många. Men av hälsoskäl och andra orsaker fullföljdes inte kontraktet. Hans viktiga radarpartner Ulrika Josephson (syntes på Göteborgspremiären) fortsatte leda verksamheten på egen hand.
Genom ingången som förtroendevald i en av de största fackliga medlemsorganisationerna, unnades jag inblickar i Noréns estetik, tankar vilka delvis kom på pränt i intervju i LO-tidningen 2009 och givetvis i de omtalade dagböckerna. Därför infann sig en speciell känsla inför att få se en överföring av Dramatens uruppförande av Solitaire. Pjäsen blev en av de sista han skrev innan han dog ifjol.
Enaktaren pågår utan avbrott i hundra minuter. Scenanvisningen anger nivån av ovisshet för såväl rollfigurer som publik. Ett antal människor, oklart för dem själva hur många, har pressats samman på en ohälsosamt trång yta. Utan synliga förklaringar till deras belägenhet är de fastklämda i en rektangel mitt på en kal scen. Hur länge de befunnit sig i sin utsatta belägenhet framgår inte. Osannolikt nog saknar skaran på tio vuxna fungerande mobil och kommer sig inte heller för att gemensamt ropa på hjälp. Så ser dramats diffusa förutsättningar. Föga realistiskt scenario, eller?. Begrunda vad en övervägande majoritet av jordens invånare nyligen genomlidit under en lika långvarig som surrealistisk period, vars konsekvenser troligen bedömts som osannolika pre-pandemin. Är rimligt att anta att fler dog av rigorösa restriktioner än av covid.
Solitaire inleds med tät rök som sprider sig ut i salongen jämte skarpt vitt ljus från scengolvet. Tillgången på ljus verkar vara Personernas positioner ändras efter plötsliga impulser. Och klaustrofobin blir akut för somliga, inte minst när ofrivilliga umgänget riskerar att rasera var och ens integritet. Hyfsad ton anbefalles utan framgång. Istället eskalerar den mardrömsliknande situationen. Konfrontationerna är legio. Självbelåtenhet och egoism råder på bekostnad av nödvändig samarbetsvilja. Jonas Sjöqvist gestaltar den cyniska aggressivitet, vars förödande kraft omintetgör varje försök till lösning.
Några av dessa desperata individer tycker sig höra röster utifrån. Huruvida det rör sig om hallucinationer eller faktiska händelser klarläggs inte. Vid ett skede blossar ett starkt ljussken upp, utan att varken publik eller de utsatta förstår varför. Gränsen mellan mörker och ljus och alla skalor däremellan regleras sinnrikt av Ellen Ruge. Ljudläggningen är av det mer subtila slaget, signalerar otvetydigt hur hotfull sits människorna haft oturen att hamna i. Ironiskt att scenograf finns angiven när scenen är renons på kulisser och interiör.
Både manus och Jupithers (van att sätta upp pjäser av Lars Norén) regi utgår från en otäck känsla av osäkerhet. Att vissa kommer bli offer för omständigheterna görs uppenbart. ”Vansinnet kommer drabba oss alla om vi inte stoppar henne.” Och det ofrivilliga sällskapets belägenhet förbättras inte av att vara fler än vad som först framkommer. Tvärtom får det fatala följdverkningar.
Som regel kan svart humor skönjas i Noréns pjäser. Även här innan förtvivlan övergår i rysliga företeelser. Exempelvis ger Maia Hedborgs rollfigur argument till varför hon ser sig som oskyldig. Vid ett tillfälle levereras en nyckelreplik från den sidan som inte gett upp hoppet, ett påstående om att ju längre gruppen väntat ju närmare är de att bli räddade. Luftens kvalitet oroar några av kvinnorna men ingen verkar, underligt nog, efterlysa förnödenheter och en livsviktig resurs som vatten.
Död och åldrande är ständigt närvarande i En dramatikers dagbok. Tankegångar Lars Norén fört in och fortsatt laborera med, i denna avsiktligt gåtfulla dystopi. Ingen undkommer att livet kommer ta slut, något flera av männen fastslår brutalt.
Har redan antytt att citatet som bildade rubrik – ”Vill ge hopp och självkänsla” – i min nämnda intervju från 2009 i Solitaire närmast dränks i sin motsats. Hundra minuters ångest blir också i längsta laget. Dock, tillståndet av tilltagande skräck hamras obönhörligt in i åskådaren, även om man blivit mer drabbad av andra pjäser från samma penna.
Det könsmässigt jämt fördelade kollektivet kan manus som rinnande vatten, vilket måste betecknas som remarkabelt. Finns ju få yttre faktorer att hänga upp replikerna på. Lite förvånad över att inte mygga användes, fast skådespelarna förvisso hördes tillfredsställande. Passande nog med tanke på samarbetspartners, finns på scen agerande med ursprung i såväl Norge som Finland, vilket framgår av tonfall.
Några röster och ansikten kändes igen från teverutan och bioduken i ett väldigt erfaret kollektiv, där specifika individers egenheter och historik utkristalliseras. Summasummarum en styv bedrift att fånga publikens uppmärksamhet i det oförlösta kammarspel som Solitaire utgör.