Manus: Paula Stenström Öhman
Regi: Johan Gry
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Kostym och rekvisita: Hela teamet
Ljud- och ljusdesign: Miranda Seiborg Wikström
Producent: Anna Sefve
I rollerna: Kristin Falksten, Ingvar Örner, Annika Nordin och Guled Abdullahi Ali
Premiär på Teater Trixter i Göteborg (i närheten av Stena-terminalen) 27/8 2022
Spelas till och med 2/10
Trixters intention har alltid varit enligt dem själva, att skildra skuggsidor och sprickor. Blue Air av Paula Stenström Öhman sägs passa in perfekt i konceptet, med sin dragning till drömspel. Kan erinra mig minst två sevärda pjäser skrivna av en vital dramatiker, manusutbildad på Biskops Arnö och Stockholm Filmskola och därtill samhällsrelaterade akademiska studier.
Av produktioner från scenkonstkollektivet Lumors konstnärlige ledare, har det skrivits lyriskt i Kulturbloggen om People Respect Me Now (gästspel på Folkteatern) och Allt gott i världen (Göteborgs Stadsteater). I dessa tvenne fall åskådliggjordes den samtida problematik hon dykt ner i alldeles lysande. Stenström Öhman utgår ofta från dokumentärt material. I vilken utsträckning tillvägagångssättet tillämpats i Blue Air framgår inte.
Kvinnan som tilldelats bland annat svenska Ibsenpriset, har i nya pjäsen (satts upp tidigare av Riksteatern och kommer senare i år spelas i Stockholm), valt att granska psykvården. Dess välvilja och tillkortakommanden, slentrianmässiga rutiner och skriande resursbrist. Dramat är uppdelat i två akter på vardera cirka 75 minuter.
Minimiantal för ensemblen har fastslagits till fyra personer. Minimibemanningen hos Trixter kan på sätt och vis symbolisera att det fattas händer, på den psykiatriska avdelning där merparten av intrigen utspelar sig. Kvartetten skådespelare har sammantaget hela tjugo roller att hålla reda på. Klädbyten och perukpåtagningar sker geschwint i ett rasande tempo.
I centrum står studie- och yrkesvägledaren Rita (Kristin Falksten), vars tillvaro krackelerat under en sommar. Hon får grava sömnsvårigheter, irrar runt i skogen lyssnandes på favoritmusik. Klarar varken av att sköta sitt arbete eller ta hand om sin tolvårige son. Kuriöst nog spelas sonen också av Falksten, en troligen skör grabb utrustad med tuff image för att freda sig. Omgivningen reagerar på missförhållandet och sonens mormor får rycka in.
Rita vill då hon kommer i kontakt med psyk, få svar på om hon blivit utbränd eller galen. Den peppande överläkaren (Ingvar Örner) utreder väldigt fyrkantigt, observerar patientens mentala kapacitet, får anledning att revidera sin bedömning. Vad gäller omvårdnad och uppföljning har Rita i praktiken mest at göra med underläkaren (Annika Nordin), en självständigt agerande psykiatriker som ironiskt nog också kämpar för att få rätsida på sitt liv.
Samtidigt som Ritas ångest skildras i form av ett maniskt drömspel, ges på ett smått förvirrande sätt inblickar i vardagen hos tre andra patienter med skiftande diagnoser. Ett par av bifigurernas anhöriga kommer också till tals, gestaltas omsorgsfullt av Guled Abdudallahi Ali. Han har i likhet med Annika Nordin sex roller på sin lott. Överhuvudtaget bör pjäsens konstruktion ses som ett slags tour de force för den lilla, oerhört hårt jobbande ensemblen. Deras prestationer är berömliga, minst sagt. Fascinerande att registrera hur blixtsnabbt skådespelarna växlar positioner. Från personer med makt och myndighet till motsatsen, okontrollerbar utsatthet.
Författaren till denna omtumlande berättelse med sina tvära kast, har lagt in en trigger, vilken fungerar som en drivande underström. Den så kallade incidenten när poliser gör ett omhändertagande får fatal utgång. Den skyldige råkar vara en man Rita haft ett förhållande med, vars intresse för henne urartat. Till saken hör att hon bevittnat ”incidenten” och att gärningsmannens kollegor stöttar, aktivt försöker skrämma vittnet, tillika ett vittne utan större trovärdighet.
Regissör Johan Gry (tillhör fasta ensemblen på Göteborgs Stadsteater) har som framskymtat, kunnat sätta tänderna i en komplex handling med sidoförgreningar. Drömspelet är parat med samhällsdebatt. Passivisering, övermedicinering och hur signalerar om akuta tillstånd riskerar missas; är exempel på kritik Stenström Öhman riktar mot existerande vård av själsliga sjukdomar. Ljus- och ljuddesign förstärker berättandet, ger publiken värdefulla markörer. Scenografin är sparsmakad och funktionell med en svängdörr i blickfånget.
Skådespelarnas tajming, kroppsspråk, tonfall och leverans av repliker lämnar inget i övrigt att önska. Märks att Örner och Nordin spelat mot varandra tidigare. Med precision i minspel och motorik får Kristin Falksten fram desperationen och viljan att läka hos sin rollfigur. Den djupa tragiken i dramat blandas upp med drastisk humor, inte minst breda dialekter. Och vad som kan förefalla vara överdrifter i personteckningen tillkommer likt en extra krydda.
Den upplösta verkligheten inklusive uppbrutna kronologin ställer dock krav på publiken. Att det stundtals blev för mycket att hänga med i och att man inte blev berörd på ett förväntat sätt, kan delvis bero på personliga orsaker. Såg nämligen matinéföreställningen under söndagen (28/8). Den pågick under den tid jag borde ha ätit middag, en omständighet förmodligen inte utan betydelse.