Undkom ensam /Tänk om om bara
Två pjäser av: Caryl Churchill
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Maria Geber
Ljus: Susanna Hedin
Mask: Johanna Ruben
Komposition och ljuddesign: Joel Sahlin
Översättning Undkom ensam: Jonas Brun
Översättning Tänk om om bara: Erik Andersson
Med: Chatarina Larsson, Monica Stenbeck, Eva Millberg, Eva Ahlberg, Lars Lind, Natalie Minnevik och Anders Johannisson. I regi av Ole Anders Tandberg.
Premiär: 2 september 2022
Stadsteatern, Stora scenen
Ett myller av tankar, ett flöde av samtalsämnen som avverkas medan allvaret smyger sig på likt lejonet i natten. Slutet är nära eller är vi redan mitt uppe i katastrofen? I mötet mellan fyra kvinnor blir vardgaspratet som sköld mot vreden, livsvalen man ångar och som man aldrig kan göra ogjorda.
Det är laster vi bär på, ångesten kring det som aldrig blev. Allt framfört av en stark trojka skådespelare. Och som toppen på moset hör vi Joel Sahlins maffiga körverk som får hela stadsteatern att vibrera.
Fyra väninnor möts en tidig måndagseftermiddag. Damerna diskuterar högt som lågt om senaste tv-serien, läskiga katter, om smarta platser att gömma nyckeln på och falken som symbol för fascismen. Plötsligt bryts allt och scenen zoomar in på en av väninnorna. Hon håller en monolog. Att låta myllret av ordföljden pausas och i klassisk Noren-anda rikta rampljuset mot en av damerna och hennes samhällskval kan uppfattas som krystat. Men med teaterpionjär Caryl Churchills välskrivna ord och regissör Ole Anders Tandberg skickliga personregi når man fram. Det blir en spännande dynamik mellan det småputtriga, lättsamma och gravallvaret i monologerna om ett lidande jordklot.
Undkom ensam/ Tänk om om bara är två pjäser signerade den brittiska teaterpionjären Caryl Churchill. En kvinnlig dramatiker vars karriär sträcker sig ända tillbaka till 50-talet. Det är två berättelser om åldrande, ånger och tiden som flytt. Även om jag ställer mig kritiskt till att baka ihop två vitt skilda historier med olika tematik och berättande kan jag se poängen, att både hylla Churchill samtidigt låta olika perspektiv på åldrande få skönjas. Men tyvärr håller inte akt två samma verkshöjd som den inledande.
I ett gigantiskt skåp infinner sig skådespelarna. Det är som ett fönster för oss i publiken att se de mest privata i fyra åldrande kvinnors liv. Det är eviga smärtor som äter upp våra huvudrollsinnehavare. En vännina kan på grund av ångest inte lämna sin bostad, en annan har blod på händerna och en tredje har fobier som begränsar henne i vardagen. Och varje gång en av dem berättar sin historia zoomar berättelsen, både sceniskt och narrativt, in på personen. Upplevelsen känns filmisk, som att det inte är teater vi ser framför oss. Ju mer ångesten tynger desto mer krymper fönstret hon står i , en klaustrofobisk känsla av att kvävas i sina egna våndor.
Den fjärde väninnan är observatören. Hon betraktar och lyssnar till kvinnorna. Hon pausar samtalet för att basunera ut sina domedagsprofetior, den ena värre än den andra, om översvämningar, svält och bränder som härjar. Kanske är det nuet vi människor så lättvindigt ignorerar. Nuet vi vägrar ta till oss. Det är en snygg metafor över livets ändlighet, om väninnornas krämpor som de med näbb och klor kämpar för att hålla utanför konversationen.
Även om det absurda alltid finns där saknar jag humorn. Det finns vissa roligheter här som när en av dem beskriver sin extrema rädsla för katter. Odjuret kan gömma sig överallt i lägenheten. Den kan vara bakom dörren, i kakburken, under sängen eller i kaffekannan. Vi känner alla igen oss i vardagsskräcken, rädslan att inte våga leva livet fullt ut.
Pjäsens aktualitet är skrämmande med alla scenarios kring apkoppor, svältkatastrof och härjande bränder. Efter succén på The Royal Court Theatre i London 2016 är Undkom ensam redan en av vår tids stora pjäser. Det poetiska språket och vardagsnära dialogen gör Undkom ensam till en pjäs att minnas.
Del två Tänk om om bara (Nej, det är inte en felstavning) kretsar kring en mans smärtsamma tidsresa, en kamp mellan nuet, omet och senet. Det är en mer melankolisk historia. Innovativt förvisso är att låta tiden vara ramen för huvudberättelsen om sorgearbete och panik kring tiden som flytt. Men liknande upplägg har vi sett förut och då i betydligt bättre tappning. Det maffiga körverket där ett dussin sångerskor sjunger för mannen och drar med honom i ljudvågornas skvalp höjer pjäsen ett snäpp. Verket är skrivet av Joel Sahlin och framförs av Romkören. Det är gamla skolkamrater från Adolf Fredriks musikklasser och musikgymnasium som studerade ihop på 1970-talet.
Tänk om om bara är mer metaforiskt tyngd och pjäsen har inte samma myllrande, brännande känsla som Undkom ensam.
Sammantaget blir Churchills två pjäser tillsammans en fin serenad över livets ändlighet. Och att teaterverket har blickfånget riktat mot pensionärer gör förstås att Churchill förtjänar en extra eloge.
Undkom ensam utnämndes 2017 till bästa pjäs av Writers’ Guild Awards.
Petter Stjernstedt