Teaterkritik

Teaterkritik: Ett dockhem på Dramaten – färgsprakande mästerligt

27 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Ett dockhem
Av Henrik Ibsen
Översättning Ernst Schönaich
Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson
Assisterande scenograf Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Max Mitle
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg
Dramaturg Anneli Dufva
Rörelseinstruktör Åsa Lundvik Gustavson
Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 26 oktober 2022

En helt underbar sprakande föreställning som klär av patriarkatet och dess förminskning av kvinnor men också handlar om att vara människa och våga stå upp för sig själv. I regi av Anna Pettersson blir Ibsens dockhem som om den vore tolkad av Brecht och kryddad av Shakespeare.

En vän till mig sammanfattade föreställningens tema:
Om hur många inte lever sitt liv som de vill och fångas av olika sammanhang och tror att det måste vara så. Att man faktiskt alltid kan gå sin egen väg.

Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.

Nora är i början av föreställningen väldigt mån om vilken fasad hon visar upp. Hon är som många av dagens influencers som bara visar upp hur vackra de är, hur bra det går för dem. Allt är perfekt i den yta de visar upp för sina följare. Sakta börjar hon våga se sanningen, först för sig själv och sedan vågar hon berätta om den och ta konsekvenserna.

Ett stort plus är att för att minska klimatavtrycket är kostymerna till föreställningen tillverkade i hållbara och återvunna material. I ett pressmeddelande berättas:
Tillsammans med vintagekläder, vissa över 100 år gamla, har det skapats kostymer under ledning av kostymdesigner Nina Sandström. Till de stickade plaggen har det även använts ull från Dramatens ljusdesigner Erik Berglund, tillika fårbonde, som nu spinns på Wålstedts Ullspinneri i Dala Floda.

Ett annat stort plus går till alla skådespelare. Rollen som Nora görs av nyutexaminerade skådespelaren Manuela Gotskozik Bjelke och Doktor Rank av Marie Göranzon, båda är så trygga i sina roller. Det är som att Manuela Gorskozik Bjelke har tjugo års erfarenhet på scen, minst. Hon tar definitivt plats nu bland våra stora svenska skådespelare. Marie Göranzon är som alltid fenomenal, nu som äldre man som är förälskad i Nora.

Föreställningens regissör Anna Pettersson, är regissör och teaterchef för Strindbergs Intima Teater. Hon berättar om sina tankar om uppsättningen:

– Jag utgår från Ibsens tankar om kollektivet och individen och föreställningen innehåller mycket musik, kostym, scenografi och rörliga bilder men framförallt är det fokus på ensemblens gestaltning.

Anna Pettersson har tidigare satt upp flera uppmärksammade och hyllade uppsättningar både av Henrik Ibsen och av August Strindberg. I hennes händer återuppstår dessa klassiker som aktuella berättelser som talar till nutidens människor. Genom att både låta karaktärerna vara från den tid dramat ursprungligen skrivits om och samtidigt ha markörer från vår tid blir det starka föreställningen som binder samman dåtid och nutid. Människor möter samma existentiella frågor nu som förr. På Dramaten har hon tidigare satt upp Ibsens Hedda Gabler och Vildanden. Ett dockhem är hennes första uppsättning för Dramatens stora scen.

Samtal med slagsida engagerar föga – Helen och Agnes på Göteborgs Stadsteater

24 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Av Johanna Svalbacke

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi/ kostym- och ljusdesign: Marcus Carlsson

Ljuddesign: Marcus Carlsson och Ludvig Sjöstrand

Kompositör: Anna Ljungberg (praktikant)

Dramaturg: Sisela Lindblom

I rollerna: Hannah Alem Davidsson och Anna Bjelkerud

Urpremiär 19/10 2022 på Göteborgs Stadsteater, Lilla scen

Spelas till och med 11/11

Marcus Carlsson som haft mycket att bestyra inför premiären regisserar för tredje gången ett manus av samma anmärkningsvärt unga dramatiker. Johanna Svalbacke verkar ha en fäbless för att skildra mystiska förlopp och komplexa beteenden. Av hennes cv är det Shirins vargar och Att tveka (regi Eric Åkerlind) på Göteborgs Dramatiska teater som jag recenserat. Vad beträffar regissören med vad det tycks dragning till Svalbackes konstnärliga universum, rönte han framgångar hos frigrupper med Faces respektive Isadora & kärleken (uppsättningar också lovordade av mig).

Det nya samarbetet mellan kvinnliga dramatikern och multitaskaren Carlsson (sysslar också med film) är en såpass kort enaktare att uppsättningen tyvärr känns futtig. Det laddade dramat på femtio minuter handlar som titeln antyder, om två kvinnors relation, två kvinnor ur olika generationer vars relations uppkomst aldrig framgår. Troligen på initiativ av den unga, bitvis anklagande motparten (Hannah Alem Davidsson) möts de på nytt, förvisso knappast på jämlika villkor. Den som likt en terapeut lyssnar för att efterhand flika in hur hon uppfattat relaterade situationer är en av ensemblens oldtimers, nämligen Anna Bjelkerud.

Kal scenografi bäddas in av gulaktigt sken Av outgrundligt skäl inramas scenen vertikalt av tre hängande moduler som ser ut att vara av trä. Minns jag rätt sitter Helen -gestaltad av Bjelkerud – på en stol hela föreställningen medan frustrerade Agnes går omkring med till synes massvis av oro, manifesterad av massvis av överskottsenergi. Bortsett från ett kortare vredesutbrott och att rösten höjs i en sekvens, lyckas konfrontativa Agnes lägga band på sig. Blir något av en vändning när den mer livserfarna Helen inte bara tar emot utan svarar och kommer med motargument. Men den omaka dialogen framstår emellanåt som tämligen pretentiös med onaturligt talspråk.

Personernas tillstånd, känslan av gungfly, understryks av den specialkomponerade musiken. Som bäst när anklagande Agnes tappar fattningen och blir rasande en kort stund. Inriktningen på att få fram berusande nerv infrias, fast dess inverkan känns ändå otillräcklig. Jämfört med i K på Folkteatern har stråkmusiken ytterst marginell inverkan.

Finns överhuvudtaget något i den abstrakta konstruktionen som hindrar betraktaren från att ta till sig dramat, omsätta det till tankar på egna gjorda val i livet och betydelsefulla möten. Sannolikt anser sig Agnes sviken när hon menar på att det är för påfrestande att själv agera problemlösare. En styrka med denna ensidiga uppgörelse är gradvisa glidningen. Den uppstår finkänsligt när den som skulle kunna ha varit kontrahent, trevande ger sin version. Ursäktar sig, men också implicit fordrar att bli lyssnad på. Att den konfronterande parten återkommer till sina fantasier blir som hackande motor i pjäsen.

Hannah Alem Davidsson (tillhör fasta ensemblen sedan fem år tillbaka) har en tacksam roll, utslungar tydligt vässade repliker. Att hon inte blir mer upphetsad än att artikulationen bibehålls förtjänar beröm. Samtidigt är publiken så van vid att det ska hetta till när sanningar sägs, att man nästan känner sig snuvad på en omskakande upplevelse. Anna Bjelkerud tar sin rutin i anspråk för att skickligt förflytta fokus. Hon hänvisas till att gestalta inom mer finstilt register, utan den cyniska ironi hon annars gjort till sitt adelsmärke. Som sagt goda skådespelarinsatser! MEN beklagligtvis framstår uppsättningen som både futtig och abstrakt.

Teaterkritik: Kung Mor, Galeasen, urpremiär 17 okt

18 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

Pjäs: Kung mor
Urpremiär: 17 okt 2022 (ges till 20 nov)
Scen: Teater Galeasen
Av: Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis
Regi: Christina Ouzounidis
Medverkande: Charlotta Larsson, Hanna Edh, Alexandra Drotz Ruhn, Pelle Grytt
Rum & ljus: Jens Sethzman
Kostym: Pia Gyll (praktikant från Stockholms konstnärliga högskola)
Mask: Anna Olofsson
Rekvisita: Yvonne Brax Kjellström
Komposition: Katharina Nuttall och Christian Berg
Ljudbild: Mikael Nilzén
Foto ovan: Jens Sethzman.

Kung mor är skriven av Galeasens återkommande dramatiker Christina Ouzonidis, och författaren Jenny Tunedal, som härmed debiterar som dramatiker. Teaterpjäsen är baserat på den kritikerrosade diktboken Rosor skador av just Jenny Tunedal och finns även utgiven i bokform. Vi får följa en mor och hennes dotter en tid efter att modern fått diagnosen Alzheimers. Platsen är konkret den öppna avdelningen där modern är placerad, där dottern emellanåt också sover, samtidigt dyker andra sinnliga plaster och fantasivärldar upp. Figurer gör gästspel och försvinner, fantasipersoner iklädda djurmasker sjunger och perspektiv förvrids och förvillas. Gamla minnen grumlas av nuet. Övervägande är det moderns världsbild vi får ta del med hjälp av ett poetiskt vackert men förvrängt språk. Förtvivlan inför tillstånd när vi inte längre känner igen vare sig oss själva eller varandra, kommer nära. Dottern brottas med kärleken till sin mor och i vilken form den kan överleva.

Sammantaget kan sägas att skådespelarna på ett mycket ödmjukt sätt framför den lyriska texten. Den behagligt ljussatta, milda, ljusrosa lugna sjukhusmiljön, i diskreta kläder (Pia Gyll) stödjer också vackert pjäsens andemening och innehåll. Oerhört väl utförda djurmasker (Anna Olofsson) ger visuell njutning. Men med fördel hade dotterns perspektiv kunnat tas fram och byggts upp dramatiskt. Verket hade som helhet kunnat kortas ner och förtätas. En diktbok man läser i ensamhet fyller ett vällovligt syfte, men en scen bör utnyttjas dramatiskt. Partier med moderns villrådiga sökande tar syre från dotterns centrala uppvaknande, vilket jag ser som pjäsens verkliga tema: Hur stor plats får Kung mor egentligen ta i hennes liv?

Men scenen är verkligen stark och fin där man ordlöst och med dramatikens visuella fördelar, i gester ser hur modern (Charlotta Larsson) vinner, efter dotterns (Hanna Edh) desperata utbrott och försök att freda sig. Modern återtar makten och dottern – med djurmask på – faller sakta ner mot golvet igen. Välregisserat och befriande humoristiskt, är också den väl framförda duetten mellan vårdarna (Pelle Grytt och Alexandra Drotz Ruhn) då de beskriver sitt arbete och sina ledord, sin trofasthet. Suggestivt är också att vårdarna syns prata och mumla bakom en stängd dörr vilket framhåller moderns upplevelser. Starka är också dotterns diktrader: ”Vi som sett våra nakna mödrar måste hålla ihop!”, ”Det började långt innan…”. Många ord är målande och effektiva, som när modern inför festen utropar att det kommer att bjudas på ”räkor och saft”. Berörande blir också att sången man sjunger för att återkalla minnen av den man en gång var, är ”Samboronbon en liten by..” av Evert Taube.

Att Galeasens konstnärliga ledare och chef Sophia Artin valt att beställa denna pjäs med så viktigt mellanmänskligt innehåll, är verkligen hedrande.

Teaterkritik: Galileis liv på Dramaten – rolig, sätter igång tankar

14 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Galileis liv
Av Bertolt Brecht och Margareta Stefan
Översättning Ulrika Wallenström
Regi Carolina Frände
Scenografi och ljus Karl Svensson
Kostym Charlotta Nylund
Originalmusik Hanns Eisler
Peruk och mask Nathalie Pujol, Melanie Åberg
Ljuddesign Niclas Anderstedt Lindgren
Dramaturg Joakim Sten, Irena Kraus
Premiär på Dramatens lilla scen 13 oktober 2022
I rollerna Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Siham Shurafa och Lotta Tejle.

Året är 1609. En grånad man, klädd i grått är ensam på scen, han tar stöd mot en käpp. Det syns att han är gammal och varit med om en hel del. Mannen på scenen är vetenskapsmannen Galilei som ser tillbaka på sitt liv där han tvingades av sin tids makthavare, framför allt den katolska kyrkan, att förneka de vetenskapliga rön han funnit. Galilei hade med ett teleskop bevisat att jorden snurrar kring solen – ett faktum som skulle slå undan kyrkans uppfattning att jorden är världens centrum. Om människor inte längre skulle tro att jorden vore världens centrum skulle de kanske inte längre lita på Gud, menar prästerna. Bara några år tidigare hade en annan man bränts på bål i Rom för att han påstår att jorden snurrade kring solen.

– Enligt Brecht är teaterns uppgift att lyfta det som skaver och är bökigt, men att det inte behöver gestaltas på ett svårmodigt sätt. Han visar hur teatern kan vara en lek. Det är en teatersyn jag delar, säger pjäsens regissör Carolina Frände.

Regissören lyckats mycket bra med att få fram det lekfulla. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei och övriga fem skådespelare axlar de femtio olika rollerna i pjäsen. Tillsammans med den sinnrika scenlösningen fungerar det helt underbart. Lotta Telje, Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Christoffer Svensson och Siham Shurafa gör detta med glans. Det är både roligt och väldigt mycket Brecht, som ville att det ska vara tydligt att det är ett spel på scen, publiken ska inte vaggas in i någon form av naturalistisk realism. Den sparsmakade scenlösningen består av två pixlade jätteprojektioner på sidorna där vi ser rymden skimra och mot mitten av scenen finns en stor cirkel som skådespelarna kan kliva upp på.

Galileis liv beskrivs som en pjäs om vetenskap och alternativa fakta i Dramatens uppsättning. Min reaktion på den beskrivningen är: Njae? Kring temat vetenskap och fake news/alternativa fakta finns mycket mer att fundera kring i dagens postmoderna samhälle. Visst ger föreställningen en del att tänka på men den surfar ändå mycket på ytan. När det gäller huruvida jorden snurrar kring solen eller inte, det är något som vetenskapen kunnat slå fast. Men det finns väldigt mycket annat som vetenskapen inte kan förklara.

Vad som är fake news och vetenskap kan inte alltid avgöras tydligt och bestämt. Mycket som en gång ansetts vara fake news har senare visat sig vara fakta. Jag minns när larm om faran med asbest kom, då slog så kallade kunniga bakut. Men det visade sig att asbest ger många skador och sjukdomar. Men det finns saker vi inte kan mäta. Hundar kan uppfatta lukter hundra gånger bättre än vi. Det finns alltså någon form av atomer som avger lukt, men vi kan inte vetenskapligt slå fast hur det fungerar, vi vet bara att det fungerar. Ämnet vetenskap och alternativa fakta skulle kunna vridas och vändas på mycket mer är vad som görs i uppsättningen nu.

Galilei tvingades förneka att jorden rör sig runt solen. Men det finns saker som idag hånas och som kan visa sig vara rätt. Den svenska Folkhälsomyndigheten med Tegnell i spetsen hävdade bestämt att munskydd inte skyddar mot covid-19. Internationella väl aktade forskare håller inte med Tegnell. I Sverige stämplas det Tegnell säger som vetenskap medan i de flesta andra länder anses Tegnells inställning vara fake news. Det finns många sådan exempel som skulle kunna ha fördjupat föreställningens tema. Många vetenskapliga upptäcktes har hånats i början, liksom Galilei hånades. Men vad i dagens samhälle vill makthavare kalla fake news och som kommer att visa sig vara vetenskapligt korrekt i framtiden? Jag tycker denna uppsättning förenklar frågeställningar kring vetenskap, fakta och fake news.

Men att jag är skeptisk till hur väl temat fungerar så är det ändå en föreställning som är värd att se. Utan tvekan. Den är rolig och har en del att säga och sätter igång tankar kring vem som bestämmer vad som är fakta.

Förvirrat och framhärdande försvar tar åhörare i besittning – K på Folkteatern

11 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Efter en bok av Katarina Frostensson

Ide: Ylva Olaison och Kristian Hallberg (dramatiker)

Dramaturg: Magnus Lindman

Regissör, scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl

Kostym- och maskdesign: Jenny Ljungberg

Kompositör: Lovisa Samuelsson

Medverkande: Ylva Olaison (K) och Lovisa Samuelsson

Urpremiär 8/10 2022 på Folkteatern i Göteborg, Lilla scen

Spelas till och med 24/11

Har man läst Klubben och Renegater eller reportagen i DN baserade på både anonyma vittnesmål och namngivna källor, är det oundvikligt att man frågar sig varför denna uppsättning kom till stånd. Fann den på förhand såpass osmaklig att jag var tveksam till om jag ville se K. Från sin uppburna ställning blev fallet hårt för Katarina Frostenson genom domen mot hennes man, den så kallade Kulturprofilen, plus uppgifter om läckta Nobelpristagare. I Klubben avslöjas parets maktmissbruk, jämte makens över decennier manipulativa och i många fall brottsliga beteende. Ekonomiska oegentligheterna som framkommer, delvis finansierade av Svenska Akademien ska inte negligeras i sammanhanget. Är ärevördiga sammanslutningens skamfilade anseende redan återupprättat, är i och för sig en fråga bortom denna tonsatta monolog.

I monologen på halvannan timme, inklusive ett par sånger, förnekas alla anklagelser ihärdigt. Underrubriken lyder: Skriver jag sjunker jag inte. Även efter att ha varit med om iscensättningen av hennes allt annat än klarsynta kommentarer, förblir Frostenson en gåta helt i avsaknad av självinsikt. Verklighetens realiteter ter sig futtiga i hennes ögon.

Solipsism gör prisade poeten, dramatikern och översättaren oförmögen att bry sig om andra, om de inte vistats på parnassen. Denna psykologiska defekt tar teamet och idégivare Olaison framgångsrikt fasta på, när exempelvis begreppen skuld och skam dryftas ur ett filosofiskt perspektiv. Att maken med sitt osunda inflytande i svensk kulturelit inte varit sanningsenlig om sina meriter, bekommer inte K det minsta. Istället viftas fakta bort som förtal. En trotsig hållning som speglas suveränt i uppsättningen, när avståndstagandet till ständige sekreteraren jämte ”skämmiga Sverige” indignerat markeras.

Mig veterligen premiär på Lilla scen för publik utplacerade på svarta plaststolar på golvet. några med runda bord intill. Scenografin ska föreställa badrummet i den lilla lägenhet i Paris tillhörande Svenska Akademien, vilken beryktade paret generöst kunnat disponera. Och det är om flykten dit K handlar om. Dessutom om Frostenssons syn på vad som skrivits i media och om rättegången, i vars förhör somliga svar ges kryptiskt genom att dikt(er) framförs av poeten. Då används mikrofonstativet placerat alldeles framför första raden. Att badkar och vattnets symbolik är centralt i handlingen både här och i Vildanden (spelas samtidigt på Göteborgs Stadsteater) är knappast någon slump, eftersom Tobias Hagström-Ståhl är scenograf/ regissör för bägge uppsättningar.

På sidorna om badkaret syns bilder och fragmentarisk svartvit film, öde landskap sett från tågfönster. I en hög ligger representanter för den goda litteraturen utspridda. I K citeras Celan, Strindberg, Dagerman och saknaden efter fränden Birgitta Trotzig uttrycks med emfas. En bok av H.C Andersen verkar stå för trygghet när invanda tillvaron rämnar, liksom ett par referenser till filmscener (maria Callas mm). I scenens riktning i ena hörnet finns ytterligare en upphöjning. Där huserar multiinstrumentalisten Lovisa Samuelsson.

Förvånade att Lovisa Samuelssons musik var konstant närvarande under monologen. Dess franska prägel fungerade som medskaparare, hade rollen av förmedlare av stämningar. Överraskande ljudkällan påverkade hörbarheten. I och med att skådespelare och regissör inte garanterade tillräcklig artikulation, borde Ylva Olaison utrustats med mygga. Kan skjuta in att musiken inte bara var nyskriven. Somliga kompositioner hade hämtats från egna hyllade skivor, varav jag kuriöst nog recenserat senaste betitlad STAD/ DIS.

Inte nog med denna musikaliska påfyllning till utläggningarna från K. Som ett inofficiellt förspel när baren i salongen var öppen, hördes Samuelssons stilsäkra röst i åtskilliga chansons (några gjorda med pianoackompanjemang av medarbetare på Folkteatern). Samuelsson trakterade piano, keyboard, akustisk gitarr, cello och i finalen dragspel. Enstaka gånger förstärktes livemusiken med förinspelat sound. Sångerna multiinstrumentalisten (hördes med Ane Brun på WOW) sjöng med ackuratess ,själv eller i duettform med Olaison, låg kompositören bakom. Fick veta att texten till bakkarssången och finalen delvis kom från Frostenson respektive Brel.

Onekligen en bedrift av Ylva Olaison att behålla greppet om publiken, särskilt mot bakgrund av att yttre dramatik saknas. Är istället musiken som kombinerar vemod med dramatik. Förnuftigt nog bryts det mer eller mindre upprörda orerandet av flera gånger av finstämda vokala inslag. Olaison svala, rena stämma imponerar. Den röda tråden i K, den förorättade tonen, behärskas med fullkomlig auktoritet. Jaget kostar på sig att slunga ut frågor till ”auditoriet”. Skickligt mejslas också humörsvängningar och paranoid läggning fram för en gynnad individ, en gestalt vars tillvaro slagits i spillror. Monologens kanske mest centrala och magstarka tes framställs ruggigt övertygande. Nämligen påståendet om att inte passa i grupp, efter att i flera decennier åtnjutit förmåner och förtroende som en av de aderton.

Med högburet huvud tyr K sig krampaktigt till litteraturens eviga värden. Trots åldersskillnad på drygt trettio år noteras frilansande skådespelerskan för frapperande likhet utseendemässigt, Kvinnorna på scen hade klätts kongenialt. För aktören skedde skifte från trenchcoat till rustning och ett par illröda högklackade skor var också inskrivna i manus.

Förvisso en fascinerande föreställning som väcker visst obehag. Men faktum kvarstår. Förstår inte vitsen med partsinlagan. Vad vill man förmedla? Varför tillmäta dessa tankar och utfall sådan tyngd? Har nog sett uppemot ett tiotal produktioner som någon av de tre huvudkreatörerna (Olaison, Hagström-Ståhl och Kristian Hallberg) varit involverade i, med behållning i princip varje gång. K utstrålar visserligen stark aktualitet ( lite pikant att en prominent ledamot i SA som tog ställning plus författare som skrivit om domen bevistade premiären) Dock, K framstår som det minst meningsfulla verk jag sett med någon ur trion som avsändare..

Teaterkritik

Footer

Om oss