Pjäs: Kung mor
Urpremiär: 17 okt 2022 (ges till 20 nov)
Scen: Teater Galeasen
Av: Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis
Regi: Christina Ouzounidis
Medverkande: Charlotta Larsson, Hanna Edh, Alexandra Drotz Ruhn, Pelle Grytt
Rum & ljus: Jens Sethzman
Kostym: Pia Gyll (praktikant från Stockholms konstnärliga högskola)
Mask: Anna Olofsson
Rekvisita: Yvonne Brax Kjellström
Komposition: Katharina Nuttall och Christian Berg
Ljudbild: Mikael Nilzén
Foto ovan: Jens Sethzman.
Kung mor är skriven av Galeasens återkommande dramatiker Christina Ouzonidis, och författaren Jenny Tunedal, som härmed debiterar som dramatiker. Teaterpjäsen är baserat på den kritikerrosade diktboken Rosor skador av just Jenny Tunedal och finns även utgiven i bokform. Vi får följa en mor och hennes dotter en tid efter att modern fått diagnosen Alzheimers. Platsen är konkret den öppna avdelningen där modern är placerad, där dottern emellanåt också sover, samtidigt dyker andra sinnliga plaster och fantasivärldar upp. Figurer gör gästspel och försvinner, fantasipersoner iklädda djurmasker sjunger och perspektiv förvrids och förvillas. Gamla minnen grumlas av nuet. Övervägande är det moderns världsbild vi får ta del med hjälp av ett poetiskt vackert men förvrängt språk. Förtvivlan inför tillstånd när vi inte längre känner igen vare sig oss själva eller varandra, kommer nära. Dottern brottas med kärleken till sin mor och i vilken form den kan överleva.
Sammantaget kan sägas att skådespelarna på ett mycket ödmjukt sätt framför den lyriska texten. Den behagligt ljussatta, milda, ljusrosa lugna sjukhusmiljön, i diskreta kläder (Pia Gyll) stödjer också vackert pjäsens andemening och innehåll. Oerhört väl utförda djurmasker (Anna Olofsson) ger visuell njutning. Men med fördel hade dotterns perspektiv kunnat tas fram och byggts upp dramatiskt. Verket hade som helhet kunnat kortas ner och förtätas. En diktbok man läser i ensamhet fyller ett vällovligt syfte, men en scen bör utnyttjas dramatiskt. Partier med moderns villrådiga sökande tar syre från dotterns centrala uppvaknande, vilket jag ser som pjäsens verkliga tema: Hur stor plats får Kung mor egentligen ta i hennes liv?
Men scenen är verkligen stark och fin där man ordlöst och med dramatikens visuella fördelar, i gester ser hur modern (Charlotta Larsson) vinner, efter dotterns (Hanna Edh) desperata utbrott och försök att freda sig. Modern återtar makten och dottern – med djurmask på – faller sakta ner mot golvet igen. Välregisserat och befriande humoristiskt, är också den väl framförda duetten mellan vårdarna (Pelle Grytt och Alexandra Drotz Ruhn) då de beskriver sitt arbete och sina ledord, sin trofasthet. Suggestivt är också att vårdarna syns prata och mumla bakom en stängd dörr vilket framhåller moderns upplevelser. Starka är också dotterns diktrader: ”Vi som sett våra nakna mödrar måste hålla ihop!”, ”Det började långt innan…”. Många ord är målande och effektiva, som när modern inför festen utropar att det kommer att bjudas på ”räkor och saft”. Berörande blir också att sången man sjunger för att återkalla minnen av den man en gång var, är ”Samboronbon en liten by..” av Evert Taube.
Att Galeasens konstnärliga ledare och chef Sophia Artin valt att beställa denna pjäs med så viktigt mellanmänskligt innehåll, är verkligen hedrande.