Av Johanna Svalbacke
Regi: Marcus Carlsson
Scenografi/ kostym- och ljusdesign: Marcus Carlsson
Ljuddesign: Marcus Carlsson och Ludvig Sjöstrand
Kompositör: Anna Ljungberg (praktikant)
Dramaturg: Sisela Lindblom
I rollerna: Hannah Alem Davidsson och Anna Bjelkerud
Urpremiär 19/10 2022 på Göteborgs Stadsteater, Lilla scen
Spelas till och med 11/11
Marcus Carlsson som haft mycket att bestyra inför premiären regisserar för tredje gången ett manus av samma anmärkningsvärt unga dramatiker. Johanna Svalbacke verkar ha en fäbless för att skildra mystiska förlopp och komplexa beteenden. Av hennes cv är det Shirins vargar och Att tveka (regi Eric Åkerlind) på Göteborgs Dramatiska teater som jag recenserat. Vad beträffar regissören med vad det tycks dragning till Svalbackes konstnärliga universum, rönte han framgångar hos frigrupper med Faces respektive Isadora & kärleken (uppsättningar också lovordade av mig).
Det nya samarbetet mellan kvinnliga dramatikern och multitaskaren Carlsson (sysslar också med film) är en såpass kort enaktare att uppsättningen tyvärr känns futtig. Det laddade dramat på femtio minuter handlar som titeln antyder, om två kvinnors relation, två kvinnor ur olika generationer vars relations uppkomst aldrig framgår. Troligen på initiativ av den unga, bitvis anklagande motparten (Hannah Alem Davidsson) möts de på nytt, förvisso knappast på jämlika villkor. Den som likt en terapeut lyssnar för att efterhand flika in hur hon uppfattat relaterade situationer är en av ensemblens oldtimers, nämligen Anna Bjelkerud.
Kal scenografi bäddas in av gulaktigt sken Av outgrundligt skäl inramas scenen vertikalt av tre hängande moduler som ser ut att vara av trä. Minns jag rätt sitter Helen -gestaltad av Bjelkerud – på en stol hela föreställningen medan frustrerade Agnes går omkring med till synes massvis av oro, manifesterad av massvis av överskottsenergi. Bortsett från ett kortare vredesutbrott och att rösten höjs i en sekvens, lyckas konfrontativa Agnes lägga band på sig. Blir något av en vändning när den mer livserfarna Helen inte bara tar emot utan svarar och kommer med motargument. Men den omaka dialogen framstår emellanåt som tämligen pretentiös med onaturligt talspråk.
Personernas tillstånd, känslan av gungfly, understryks av den specialkomponerade musiken. Som bäst när anklagande Agnes tappar fattningen och blir rasande en kort stund. Inriktningen på att få fram berusande nerv infrias, fast dess inverkan känns ändå otillräcklig. Jämfört med i K på Folkteatern har stråkmusiken ytterst marginell inverkan.
Finns överhuvudtaget något i den abstrakta konstruktionen som hindrar betraktaren från att ta till sig dramat, omsätta det till tankar på egna gjorda val i livet och betydelsefulla möten. Sannolikt anser sig Agnes sviken när hon menar på att det är för påfrestande att själv agera problemlösare. En styrka med denna ensidiga uppgörelse är gradvisa glidningen. Den uppstår finkänsligt när den som skulle kunna ha varit kontrahent, trevande ger sin version. Ursäktar sig, men också implicit fordrar att bli lyssnad på. Att den konfronterande parten återkommer till sina fantasier blir som hackande motor i pjäsen.
Hannah Alem Davidsson (tillhör fasta ensemblen sedan fem år tillbaka) har en tacksam roll, utslungar tydligt vässade repliker. Att hon inte blir mer upphetsad än att artikulationen bibehålls förtjänar beröm. Samtidigt är publiken så van vid att det ska hetta till när sanningar sägs, att man nästan känner sig snuvad på en omskakande upplevelse. Anna Bjelkerud tar sin rutin i anspråk för att skickligt förflytta fokus. Hon hänvisas till att gestalta inom mer finstilt register, utan den cyniska ironi hon annars gjort till sitt adelsmärke. Som sagt goda skådespelarinsatser! MEN beklagligtvis framstår uppsättningen som både futtig och abstrakt.