Efter en bok av Katarina Frostensson
Ide: Ylva Olaison och Kristian Hallberg (dramatiker)
Dramaturg: Magnus Lindman
Regissör, scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl
Kostym- och maskdesign: Jenny Ljungberg
Kompositör: Lovisa Samuelsson
Medverkande: Ylva Olaison (K) och Lovisa Samuelsson
Urpremiär 8/10 2022 på Folkteatern i Göteborg, Lilla scen
Spelas till och med 24/11
Har man läst Klubben och Renegater eller reportagen i DN baserade på både anonyma vittnesmål och namngivna källor, är det oundvikligt att man frågar sig varför denna uppsättning kom till stånd. Fann den på förhand såpass osmaklig att jag var tveksam till om jag ville se K. Från sin uppburna ställning blev fallet hårt för Katarina Frostenson genom domen mot hennes man, den så kallade Kulturprofilen, plus uppgifter om läckta Nobelpristagare. I Klubben avslöjas parets maktmissbruk, jämte makens över decennier manipulativa och i många fall brottsliga beteende. Ekonomiska oegentligheterna som framkommer, delvis finansierade av Svenska Akademien ska inte negligeras i sammanhanget. Är ärevördiga sammanslutningens skamfilade anseende redan återupprättat, är i och för sig en fråga bortom denna tonsatta monolog.
I monologen på halvannan timme, inklusive ett par sånger, förnekas alla anklagelser ihärdigt. Underrubriken lyder: Skriver jag sjunker jag inte. Även efter att ha varit med om iscensättningen av hennes allt annat än klarsynta kommentarer, förblir Frostenson en gåta helt i avsaknad av självinsikt. Verklighetens realiteter ter sig futtiga i hennes ögon.
Solipsism gör prisade poeten, dramatikern och översättaren oförmögen att bry sig om andra, om de inte vistats på parnassen. Denna psykologiska defekt tar teamet och idégivare Olaison framgångsrikt fasta på, när exempelvis begreppen skuld och skam dryftas ur ett filosofiskt perspektiv. Att maken med sitt osunda inflytande i svensk kulturelit inte varit sanningsenlig om sina meriter, bekommer inte K det minsta. Istället viftas fakta bort som förtal. En trotsig hållning som speglas suveränt i uppsättningen, när avståndstagandet till ständige sekreteraren jämte ”skämmiga Sverige” indignerat markeras.
Mig veterligen premiär på Lilla scen för publik utplacerade på svarta plaststolar på golvet. några med runda bord intill. Scenografin ska föreställa badrummet i den lilla lägenhet i Paris tillhörande Svenska Akademien, vilken beryktade paret generöst kunnat disponera. Och det är om flykten dit K handlar om. Dessutom om Frostenssons syn på vad som skrivits i media och om rättegången, i vars förhör somliga svar ges kryptiskt genom att dikt(er) framförs av poeten. Då används mikrofonstativet placerat alldeles framför första raden. Att badkar och vattnets symbolik är centralt i handlingen både här och i Vildanden (spelas samtidigt på Göteborgs Stadsteater) är knappast någon slump, eftersom Tobias Hagström-Ståhl är scenograf/ regissör för bägge uppsättningar.
På sidorna om badkaret syns bilder och fragmentarisk svartvit film, öde landskap sett från tågfönster. I en hög ligger representanter för den goda litteraturen utspridda. I K citeras Celan, Strindberg, Dagerman och saknaden efter fränden Birgitta Trotzig uttrycks med emfas. En bok av H.C Andersen verkar stå för trygghet när invanda tillvaron rämnar, liksom ett par referenser till filmscener (maria Callas mm). I scenens riktning i ena hörnet finns ytterligare en upphöjning. Där huserar multiinstrumentalisten Lovisa Samuelsson.
Förvånade att Lovisa Samuelssons musik var konstant närvarande under monologen. Dess franska prägel fungerade som medskaparare, hade rollen av förmedlare av stämningar. Överraskande ljudkällan påverkade hörbarheten. I och med att skådespelare och regissör inte garanterade tillräcklig artikulation, borde Ylva Olaison utrustats med mygga. Kan skjuta in att musiken inte bara var nyskriven. Somliga kompositioner hade hämtats från egna hyllade skivor, varav jag kuriöst nog recenserat senaste betitlad STAD/ DIS.
Inte nog med denna musikaliska påfyllning till utläggningarna från K. Som ett inofficiellt förspel när baren i salongen var öppen, hördes Samuelssons stilsäkra röst i åtskilliga chansons (några gjorda med pianoackompanjemang av medarbetare på Folkteatern). Samuelsson trakterade piano, keyboard, akustisk gitarr, cello och i finalen dragspel. Enstaka gånger förstärktes livemusiken med förinspelat sound. Sångerna multiinstrumentalisten (hördes med Ane Brun på WOW) sjöng med ackuratess ,själv eller i duettform med Olaison, låg kompositören bakom. Fick veta att texten till bakkarssången och finalen delvis kom från Frostenson respektive Brel.
Onekligen en bedrift av Ylva Olaison att behålla greppet om publiken, särskilt mot bakgrund av att yttre dramatik saknas. Är istället musiken som kombinerar vemod med dramatik. Förnuftigt nog bryts det mer eller mindre upprörda orerandet av flera gånger av finstämda vokala inslag. Olaison svala, rena stämma imponerar. Den röda tråden i K, den förorättade tonen, behärskas med fullkomlig auktoritet. Jaget kostar på sig att slunga ut frågor till ”auditoriet”. Skickligt mejslas också humörsvängningar och paranoid läggning fram för en gynnad individ, en gestalt vars tillvaro slagits i spillror. Monologens kanske mest centrala och magstarka tes framställs ruggigt övertygande. Nämligen påståendet om att inte passa i grupp, efter att i flera decennier åtnjutit förmåner och förtroende som en av de aderton.
Med högburet huvud tyr K sig krampaktigt till litteraturens eviga värden. Trots åldersskillnad på drygt trettio år noteras frilansande skådespelerskan för frapperande likhet utseendemässigt, Kvinnorna på scen hade klätts kongenialt. För aktören skedde skifte från trenchcoat till rustning och ett par illröda högklackade skor var också inskrivna i manus.
Förvisso en fascinerande föreställning som väcker visst obehag. Men faktum kvarstår. Förstår inte vitsen med partsinlagan. Vad vill man förmedla? Varför tillmäta dessa tankar och utfall sådan tyngd? Har nog sett uppemot ett tiotal produktioner som någon av de tre huvudkreatörerna (Olaison, Hagström-Ståhl och Kristian Hallberg) varit involverade i, med behållning i princip varje gång. K utstrålar visserligen stark aktualitet ( lite pikant att en prominent ledamot i SA som tog ställning plus författare som skrivit om domen bevistade premiären) Dock, K framstår som det minst meningsfulla verk jag sett med någon ur trion som avsändare..