Teaterkritik

Kärvt, kul och lite kusligt när norrländska kynnet problematiseras – Jag ser allt du gör på Hagateatern

6 mars, 2023 by Mats Hallberg

Baserat på bok av Annika Norlin

Manus & regi: Marcus Carlsson

Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Maxi Mitle

Komposition & ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Maskdesign: Linda Bill

Skådespelare: Sara Klingvall, Ylva Nilsson och Helena Gezelius

Låten Capitalism framförs av skådespelarna plus Amanda Nord (äv. teknik & Q-lab), komposition: Max Gertrudson med text av Annika Norlin

Skådespelare i inspelad form tillkommer liksom ansvariga/ team för foto, ljud och klippning av film.

Premiär 5/3 2023 på Hagateatern i Göteborg

Spelas till och med 23/4

Den mycket respekterade indieartisten Annika Norlin identifieras i musiken genom sina två alias, Säkert och när det sjungs på engelska Hello Saferide. Inte varit någon flitig lyssnare. Äger dock en cd och kämpade med recension som novis på WOW när Norlin möttes av extatisk respons. Trots att hon är nästan tjugo år yngre än skribenten fanns före låtskrivandet en annan inte lika uppmärksammad karriär. Kvinnan bördig från Östersund har ett förflutet på lokaltidning, Aftonbladet samt P3. 2010 hade hon framgång med novellen Balthoran som ges dramatiserad inramning i Hagateaterns uppsättning. Och 2020 kom skönlitterära debuten, novellsamlingen djupt rotad i karga myllan i Sveriges övre halva. För Jag ser allt du gör Augustpris-nominerades Norlin och tilldelades Karin Boyes litterära pris.

Av film- och teaterregissör Marcus Carlsson har jag recenserat brännhett skavande Europas kniv, gåtfulla Shirins vargar samt tämligen intetsägande Helen och Agnes. Samtliga produktioner gjorda på Stadsteatern. Carlsson får i Norlins noveller utlopp för sin dragning till det sträva och udda. Märkliga, smått oförklarliga episoder kännetecknar ett drastiskt berättande tryfferat av svärta och svart humor. Att bokdebutanten numera bor i Umeå och där läst del av psykologprogrammet är en värdefull upplysning om det genomgående dråpliga stoffet utan spärrar. Gång på gång baxnar man av gränslösa repliker och knasigt beteende.

Dramatiseringen kan på sätt och vis betraktas som en karikatyr av våra föreställningar om det norrländska kynnet. Intressant då att det är en författare med insikt, som levt i denna karga geografi, som ger röst åt ett antal typiska särlingar och sorgliga öden. Iskalla Jägarna jämte godmodiga humorn i Pistvakt skulle kunna utgöra referensmaterial. Dessutom skönlitteratur i form av Ola Nilsson Country Noir-trilogi, förstås Händelser vid vatten (inte sett tv-serien än) och kanske också novellsamlingar av Helmer Grundström vars titel Det skriker i skogen säger mycket om naturens påverkan.

Vad som definitivt förefaller vara exotiskt i föreställningen ska i förlängningen upplevas självbespeglande. Tveksam till om målsättningen uppfylls, vilket inte gör Jag ser allt du gör mindre fascinerande. Istället fjättras man av en hejdlöst säregen värld genomsyrad av raka puckar och ofiltrerade känslor. Kärv naturalism mixas med absurda tillkortakommanden. Lätt att instämma i påståendet om att sorg och mörker samexisterar med värme och (tokrolig) humor. På slutet blir uppstår ett lite väl flummigt inslag, vilket kunde ha styrts upp eller strukits. Uppsättningen står stark trots denna skönhetsfläck.

Tre av Hagateaterns absolut mest förekommande skådespelare porträtterar frejdigt det fragmentariska persongalleriet. Klingvall, Nilsson och Gezelius är en driven och rutinerad trio vilka med fingertoppskänsla varvar trovärdig gestaltning med avsiktliga överdrifter. Det excelleras i fläckfri tajming, expressivt agerande, och exakt koordination Att kvinnorna genom Marcus Carlssons intelligenta anvisningar ibland gestaltar osäkra killar eller män med varierande grad av självförtroende är ett smart grepp, förvisso inte särskilt okonventionellt. I en exalterad scen då de förvandlas till aggressivt punkband går tankarna till Bikini Kill och Riot Grrrrl- rörelsen. I andra scener framställs snarare svävande könsidentitet, vilket bidrar till hälsosamt mångtydig botten.

Kan inte erinra mig att man tidigare spelat mot publiken sittandes på långsidornas två läktare. I detta ”skepp” med dess för och akter utspelas episoderna. I den bortre ändan huserar punkbandet. En träställning föreställer en hydda. På väggen intill entrén projiceras filmklipp, bland annat uttalanden från åtta skådespelare vilka figurerar i inledande berättelse. En lysande, psykologiskt inriktad novell med Sara Klingvall i högform, vars tes om bekräftelsens konsekvenser vänder upp och ner på vedertagna rön. Kan komplimanger vara destruktiva? Titeln på det specifikt norrländska collaget visar sig vara citat av psykolog.

Märks att ljussättning och ljuddesign utgjort viktiga komponenter för att försätta publiken i avsett tillstånd, det modus novellerna utstrålar. Och det görs med mycket gott handlag. Ett aber är förvisso att somliga repliker inte går fram i detta bakgrundssound. Omständigheten att vi hör en del repliker med ansikten vända emot gör det än svårare. Vad som vinns på intimitetens och stämningsförstärkningens altare förloras ibland i bristande hörbarhet. Se detta som ett smärre påpekande. Noterar sömlöst skickligt agerande utifrån anmärkningsvärda noveller rotade i hudlös svart humor med sorgkant. Tillbringar således två givande timmar på Hagateatern! Lyckas ni skaffa biljetter har ni tur, eftersom det är nästan helt slutsålt.

Teaterkritik: Sommarboken, ger kroppsliga upplevelser kring den nordiska sommarens förändringar med liv och lust

5 mars, 2023 by Lotta Altner

Sommarboken
Av Tove Jansson
Dramatisering Pipsa Lonka
Översättning av den finskspråkiga dramatiseringen Annina Enckell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Maria Ros
Ljud Hanna Mikander
Mask Patricia Svajger
Dramaturg Åsa Lindholm
Medverkande på scen Marika Lagercrantz (Farmor), Matilda Ragnerstam (Sophia) och Jonathan Lundberg (Pappan/ljudmakare/musiker)
Sverigepremiär den 4 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Det är scenens stilrenhet med enkla trälådor, vit lakans himmel och svarta golv som möter dig innan föreställningen börjar. Instinktivt frågar jag mig själv, hur det kan vara möjligt att återge en känsla av sommar, värme, grönska, mjukhet och finlandssvensk idyll. Jag blir med glädje glatt överraskad, eftersom varenda trälåda ger illusioner kring blomsterlådor, rabatter, skär, hav, blommor, insekter och sommarbris. Skådespelarna är ständigt i rörelse i skilda naturskildringar och flyttar rekvisitan för skilda syften och möjligheten att skapa en ny synlig värld i sommarens augusti.

På scen ser vi denna kväll tre medverkande. Farmodern (Marika Lagercrantz) inlindar den livfulla och sårade Sophia (Matilda Ragnerstam) med lekar, upptåg och vandringar genom sensommaren. Tillsammans bearbetar de livet, framtiden, äventyr och döden. Den tredje karaktären är en ljudmakare/musiker/illustratör/frånvarande fader (Jonathan Lundberg). Tillsammans bildar dessa tre en gemensam kraft i handlingen med skilda rörelser och upptåg, där de kompletterar varandra i spegelliknande aktiviteter. När det talas om insekter hjälper exempelvis ljudmakaren till att förstärka det ljudet, vilket ger sken av att känna årstiden närmare. Kvällens vackraste illusion är när man får känslan av dykning och simning under vattenytan. Det är så oerhört naturtroget att varenda en av oss som tycker om att simma i havet, därmed innerligt längtar till sommaren och den viktlöshet och frihet havet ger. Många av alla dessa ljudeffekter kring sommarkänslor och naturkrafter, görs också med glimten i ögat och med en precision som är både humoristisk och intuitiv. Alla längtar vi därmed till en fin liten stuga vid havet. Ljuden och rörelserna är så effektiv och klockrena, att de måste ha övats in på liknande sätt som repliker lärs in i skådespel.

Föreställningen har dock genomgående ett liknande tempo från början till slut. Inledningsvis är det mycket behagligt och meditativ, som att sitta på en brygga och hör vågorna slå. Men eftersom föreställningen är 2 timmar och 20 minuter lång (inklusive 20 min paus) hade takten behövt vara mer varierande för att vidhålla mystiken. Jag blir med tiden avtrubbad och kan inte vidhålla min nyfikenhet. Man hade också kunnat göra speltiden kortare om man hade velat behålla innehållets sävlighet. Dock tror jag mer på ökat tempo i andra delen av föreställningen i kombination med överraskande dramatik.

Det är klockrent att ge Marika Lagercrantz rollen som den goa farmodern, där hela hennes kroppshållning, framtoning och mildhet är en klar kopia av den Tove Jansson man oftast sett. I rollkaraktären Sophia ser jag klara likheter med den Lilla My jag väl känner till (en av Janssons mest omtalade karaktär i böckerna om Mumintrollet). Det är också mycket lugnande och härligt att se hur farmor och Sophia samspråkar, busar, skojar, blir osams och blir vänner igen. Deras relation är så etablerad att den tål att inte varje dag är en dans på rosor. Sophias stora och frågvisa frågor om livet (ex. Vad händer om en sjöman dör på land?) är så klurigt härliga att man själv måste tänka till varje gång. Hon ställer de frågor som enbart en sälle med fantasi och nyfikenhet ställer. Farmodern svarar aldrig med självklarheter utan med eftertänksamhet som snarare ger fler frågor än lättsamma svar (”…att tåla livet i yttersta skär.”) och menar att livet kan vara svårt, men att man också kan bli förvånad över vad man kan lära sig att klara av. Det ger oss hopp kring att farmodern ska våga få lov att dö, när Sophia kommer att våga leva igen. De möts någonstans i mitten och kommer sedan att gå hand i hand fram till den stund då de får lov att gå skilda vägar. Det är vackert.

Teaterkritik: Tiden är vårt hem – Starkt, berörande, väcker många känslor, insikter och mycket att fundera på

4 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Tiden är vårt hem
Av Lars Norén
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Videodesign Emi Stahl
Mask Maria Lindstedt
I rollerna Anna Helena af Sandeberg
Harald Henrik Norlén
Jakob Samuel Fröler
Muller Léonie Vincent
Prick Sofia Ledarp
Nils Magnus Krepper
Julia Natalie Minnevik
Erik Andreas Kundler
Greta Tova Magnusson
Tomas Johannes Kuhnke
Nypremiär 3 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Oj, oj, oj – jag är helt tagen. Fyra timmars djupdykning in i människors längtan och livslögner. Starkt, berörande, väcker många känslor, ger insikter och sätter igång tankar. Bland det bästa som visas på svenska teaterscener för den som är redo för fyra timmar med en fantastisk rollista där den ena skådespelaren efter den andra imponerar. Det är sorgligt, det är roligt, det tragiskt och berättar på många nivåer. Det är nog omöjligt att uppleva denna föreställning utan att bli helt uppslukad. Den fick stående ovationer på nypremiären. Välförtjänt. Då det i år verkar vara en tydligt trend att skådespelare ska gå ut och in i många roller under en föreställning är det rätt befriande och skönt med en föreställning där varje skådespelare har en roll, en karaktär.

Två medelålders syskon och några barndomsvänner från en mindre ort i Skåne ska träffas för en traditionell sommarfest. Några är bofasta, andra sommargäster, några är gifta och andra skilda. Festen ska hållas i huset hos familjen Aurelius. Anna har ärvt huset då fadern dog för något år sedan. Brodern Jakob har skaffat sig ett mindre sommarhus i området men har inte hört av sig till Anna sedan faderns begravning. Anna misstänker att Jakob är sur och arg för att det var hon som ärvde huset. Hon är fast besluten att förbättra kontakten med sin bror. Är jakten på barndomens sammanhållning mellan syskon och vänner en illusion?

Det är ett ganska stort persongalleri: Anna, hennes arbetslöse man Harald, hennes bror dramatikern Jakob, hans dotter Muller, lantbrukaren Nils, hans fru Prick som är bibliotekarie, Julia deras funktionsvarierade dotter, kantorn Erik, hans fru Greta och brodern Tomas med stora alkoholproblem.

Det är mycket som far runt i personernas undermedvetna. Ofta är det inte själva medvetna om vad de egentligen vill. Erik är gift med Greta men är sedan barnsben förälskad i Anna. Anna är gift med Harald som är något yngre än henne och vad han än säger blir hon irriterad på honom. Det är hemliga känslor som far runt både i henne och i varenda enda. Någon saknar sina barn, något saknar de barn hon aldrig fått. Någon styrs av mindervärdeskomplex och bristande självförtroende. Alla längtar efter något eller någon. Ibland är det kärlek, ibland är det en speciell person de längtar efter. Men i det långa loppet kan det visa sig att deras mångåriga längtan bara är en illusion.

Ofta lurar människorna/karaktärerna sig själva. Ingen vågar erkänna för sig själv vad han eller hon egentligen längtar efter. Ibland inser någon vad som är sin längtans mål, men då kan det vara för sent. Alla kan bli svikna, alla kan svika och framför sviker många sig själv då det inte vågar eller klarar att se sig själv, inte klarar att erkänna vem de är. Inget är bestående, det enda vi vet är att tiden går. Tiden är det enda som finns, så länge vi finns här i denna existens. Men av alla kärlekar, kärleken till jobb, litteratur, falk, historia, partner verkar en enda form vara den minst självisk: en faders kärlek till sin dotter. Två exempel i dramat är Nils och Jakob som båda tycks ha en stark och stödjande kärlek till sina döttrar. Nils är pappa till Julia och Jakob till Muller. Prick däremot som är mamma till Julia verkar vara störd av sin dotter och tycks helst vilja slippa dottern.

Tiden är vårt hem är en pjäs om tiden och de illusioner vår längtan kan bygga upp. En pjäs om hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv. Den är tragisk och komisk och så stark. Den bara suger in mig och fyra timmar flög förbi och jag skulle kunna sitta där i fyra timmar till. Med en avskalad scenografi, i stort sett bara några utemöbler, får skådespelarna stort utrymme, vilket de förvaltar väl. Det är över trettio år sedan pjäsen skrevs, men de mänskliga och politiska frågor som den berättar om tycks evigt aktuella, den talar lika starkt till oss idag som för trettio år sedan och kommer att tala till människor om trettio år också.

Fakta om dramat:
Tiden är vårt hem (1992) är en pjäs om tiden som går utan återvändo. Dramat hör tematiskt ihop med pjäserna som brukar kallas ”sommarpjäserna”. De skrevs under en period när Lars Norén huserade som dramatiker vid Dramaten.

Om Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø iscensätter Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem från 1992. På Stadsteatern har Stubø tidigare satt upp flera kritikerrosade föreställningar som Jakten, Stillheten, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården.

Om Lars Norén
Lars Norén (1944-2021) är svensk samtids mest internationellt spelade dramatiker. Blandningen av tungsint relationsdriven dramatik och en svart humor har i folkmun skapat begrepp som ”Norén-jul”. Han debuterade som poet och fick sitt stora genombrott som dramatiker i början av 1980-talet med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.
Han gjorde ett stort antal uppsättningar för radio, tv och på scener som Dramaten, Comédie Française i Paris och Det norske teatret i Oslo. Han var konstnärlig ledare för Riksdrama på Riksteatern 1999-2007 och för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Teaterkritik: Stormen på Dramaten – välspelat och både roligt och tragiskt

4 mars, 2023 by Lars Christiansen

Stormen
Av William Shakespeare
Översättning Britt G. Hallqvist
Bearbetning Staffan Valdemar Holm, Karen-Maria Bille, Irena Kraus
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Clement Irbill
Peruk och mask Nathalie Pujol, Thea Holmberg Kristensen
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande Ana Gil de Melo Nascimento, Ingela Olsson, Marie Richardson, Shanti Roney, Magnus Roosmann och Alexander Salzberger
Premiär på Dramatens Lilla scenen den 3 mars 2023

En mycket välspelad föreställning med bitvis enastående skådespelarprestationer. Alldeles extra vill jag flytta fram briljerande Ingela Olsson och Shanti Roney. Själva upplägget påminde om 1970-talets improvisationsteater. Rollerna växlade så att varken publiken eller skådespelarna alltid visste vem som var i vilken roll. Detta – och mycket annat presenterades med en blinkning av typen ”Måste vi skifta roller hela j-a tiden”.

I händerna på regissören Staffan Valdemar Holm blir Stormen en föreställning om livet och teatern i synnerhet men också en fundering över klassklyftor och kolonisation, ofta utifrån en personlig utgångspunkt.

Hertigen Prospero har landsförvisats tillsammans med sin dotter Miranda. De har hamnat på en karibisk ö som är obebodd, fast inte riktigt. De finns en urinvånare, Caliban. Prospero är en maktspelare och skapar ett klassamhälle med endast dessa tre personer. Caliban lyder order, Prospero styr och han lär upp och undervisar sin dotter.

På Dramatens hemsida står det om Valdemar Holms uppsättning av Stormen:
Stormen är en karibisk tragikomedi med vind i seglen, reggae i baslådorna och fullt medvetet effektsökeri. En laddad uppgörelse med de koloniala baksidorna av Shakespeares sagospel.

Föreställningen är fullsmockad av effekter som cigarrettrökning, rök- och vindmaskiner, pistolskott, stroboskopljus, hög musik, svordomar och en rad andra störande effekter. Det är mycket ljud på scenen, det är högljudda röster, det är bomber, rök och granater. En riktig stormig föreställning och dessutom blåser det friskt i rollerna då skådespelarna går in och ut ur de olika rollerna och alla spelar i princip alla roller. Det är full fart och både roligt och tragiskt, det är långt ifrån en föreställning att sitta och avnjuta i lugn och ro. Ibland skrattar vi och plötsligt fastnar skrattet i halsen. Det är absurt, det är ironiskt, det skämtsamt blandad med existentiella frågor och djupt allvar.

Staffan Valdemar Holm säger om föreställningen:
–Jag har gjort en förbättrad version av pjäsen. Shakespeare var nämligen inte en bra dramatiker men däremot en fantastisk språkmänniska, säger Staffan Valdemar Holm med ett litet leende. Vår uppsättning blir en lekfull och fantasifull uppgörelse med de koloniala baksidorna av Shakespeares sagospel.

Fakta om regissören:
Staffan Valdemar Holm är en av Sveriges mest framstående regissörer och var teaterchef på Dramaten 2002–2008. Hans nära samarbete med scenografen Bente Lykke Møller har resulterat i drygt 100 uppsättningar – varav många på utländska scener.

Teaterkritik: Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina – visuellt vacker med nerv och förlåtande komik

3 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina
Manus Tone Schunnesson
Regi Ragna Wei
Koreografi Lidia Wos
Musik Cristopher Langcaster
Ljuddesign Maz-Måns Wikman
Ljusdesign Marta Khomenko
Medverkande Emma Broomé, Martin Luuk, Freddy Åsblom, Rafael Pettersson, Karin Li Körsbärsdal och Nadja Rosenberg
Premiär på Orionteatern 2 mars 2023, samproduktion med Riksteatern.

Tone Schunnesson och Ragna Wei gjorde nyss en hyllad tolkning av Charlotte Brontës Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg. Här fick ”den galna kvinnan på vinden” kliva ner på scenen och ta stor plats. Nu är de aktuella i en tolkning av Lev Tolstoys ikoniska realistiska roman Anna Karenina. Här är det Annas psyke och de drivkrafter som tillskrevs hennes gestalt i romanen som zoomas in av duon. Romanen, som ursprungligen gavs som följetong i tidskriften Ryske Budbäraren 1873 -1877, översattes till svenska 1885. Därefter har den satts upp och även filmats flera gånger, varav Linus Tunströms starka version på Uppsala stadsteater är en.

Inför kvällen läser jag att Schunnesson (pressmeddelande) frågade sig vad som gör texten så evig, konflikterna så dagsaktuella, då som nu:
– Passionen, såklart, och att förlora sig själv i åtrå. Konsekvenserna av att dyrka romantisk kärlek som en slags gud, svarar hon på sin egen fråga.

Handlingen i korta drag kretsar kring den vackra Anna Karenina som tillhör den högre societeten i kejsardömets Ryssland på 1870-talet. Hon lever i ett glädjelöst äktenskap med karriäristen Karenin i Sankt Petersburg. Paret har en son. Men så möter hon en elegant greve, Vronskij. Först stretar hon emot men passionen driver henne in i ett förhållande. Även han, som bara tänkt sig en parentes i tillvaron, rycks med och satsar allt på deras kärlek. De får en dotter, som dock föds medan Anna ännu inte är skild från sin tidigare man. Det blir trassligt. Allt kulminerar i Anna Kareninas självmord. Bland annat saknar hon svårt sin son från första äktenskapet som hon inte får träffa.

Flera sidohistorier i romanen har Schunnessons valt bort till förmån för Annas perspektiv. Språkbruket är härligt omvandlat till nutid och textmassor minimerade. Vid sidan om paret Karenin/Karenina finns ursprungligen en parallellberättelse där Tolstoys alterego Levin beskrivs. Han lever i ett betydligt lyckligare äktenskap med sin fru Kitty. Regissören Ragna Wei säger att de i sin version (pressmeddelande) ”fokuserar vi på trekantrelationen mellan Anna, älskaren Vronskij och maken Karenin, som alla upplever att underlaget för deras sätt att leva rycks bort när passionen uppstår mellan Anna och Vronksij. Anna vill uppleva gränslöshet, frihet, total samhörighet. När det drabbar får det kosta allt, känner hon, men har ingen aning om vad det faktiskt kommer att kosta”.

Föreställningen inleds av att en arbetare står och slår hårt och olycksbådande mot ett städ – eller en räls – med en hammare så att järnet ekar och skär igenom hela lokalen. På den annars tomma scenen agerar skådespelarna mot en fond av några flyttbara höga speglar. Vi ser oss själva i publiken, då och då vilket också utnyttjas i handlingen. Emellanåt skjuts som en pil stolar över golvet, eller kanske ett bord, glatt mot den polerade dansvänliga golvytan.

Scenerna byts som i en stiliserad mim- eller dansföreställning effektivt som iscensatta stillbilder. Koreografin – både i danserna och i tal-scenerna – är imponerande. Allt sker till den främst levande musiken från en enda cello högt upp i lokalen. Enkla stråklastare markerar det utrymme skådespelarna har att agera i på den annars mörka scenen.

Anna Kareninas magnifika 1800-tals-klänning är i hela första akten svart, värdig med inslag av glitter. I akt två byts den ut till en festligare helt i guld. Hon har aktning och är beundrad, vilket framgår av de komplimanger hon får av medspelarna vid pjäsens början. Emma Broomés Anna har en varm dialekt som ger henne en folkligare framtoning än vad man tänker sig en societetsdam borde ha. Hennes person kommer närmare, kanske är hon som en nutida kvinna, vem som helst. En elogé till hur levande hon gestaltar Anna. Med mikrofonen nära läpparna hör vi hennes häftiga andning som ökar nerven föreställningen igenom.

Äkta mannen Karenins gestalt blir i Martin Luuks klockrena tragikomiska tolkning en tydlig karaktär som bär och utlöser flera skratt. Sympatierna för hans gestalt växer under föreställningens gång. När han förlåter och beskriver relationstriangeln han hamnat i som en ”triangel av ljus” – framstår han som vis och blir en motvikt till all fokuserad destruktiv åtrå. Han är till en början den torre maken uppslukad av sin egen karriär. Hur Anna glömts bort i äktenskapet blir initialt inte svårt att fatta. Däremot blir älskaren Vronskij tydligare i andra akten, där Freddy Åsblom får fler repliker – och inte enbart fungerar som en visuellt skön ung man – som svarar an på huvudkaraktären Annas utspel. Men den passionerade dansen de utför i första akten vibrerar förföriskt. Över lag är koreografin väldigt njutbar och särskilt händernas rörelser så väl uttänkta och talande i flera scener.

I pjäsen hörs repliker som ”du fanns inte, sedan blev du förälskad”. Anna Karenina själv säger sig vilja bli ”född ur en åtrå” och önskar nästan in i slutet helst att förbli sin ”älskares älskarinna” istället för att gifta om sig till ännu ett tråkigt äktenskap. Ur all nerv och puls är det främst det njutbart visuella som stannar kvar. Den poetiska, vackra gestaltningen och medmänskliga komiken är där. Schunnessons manus i Weis regi blir en omsorg om samtliga gestalter i dramat.

Teaterkritik

Footer

Om oss