Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina
Manus Tone Schunnesson
Regi Ragna Wei
Koreografi Lidia Wos
Musik Cristopher Langcaster
Ljuddesign Maz-Måns Wikman
Ljusdesign Marta Khomenko
Medverkande Emma Broomé, Martin Luuk, Freddy Åsblom, Rafael Pettersson, Karin Li Körsbärsdal och Nadja Rosenberg
Premiär på Orionteatern 2 mars 2023, samproduktion med Riksteatern.
Tone Schunnesson och Ragna Wei gjorde nyss en hyllad tolkning av Charlotte Brontës Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg. Här fick ”den galna kvinnan på vinden” kliva ner på scenen och ta stor plats. Nu är de aktuella i en tolkning av Lev Tolstoys ikoniska realistiska roman Anna Karenina. Här är det Annas psyke och de drivkrafter som tillskrevs hennes gestalt i romanen som zoomas in av duon. Romanen, som ursprungligen gavs som följetong i tidskriften Ryske Budbäraren 1873 -1877, översattes till svenska 1885. Därefter har den satts upp och även filmats flera gånger, varav Linus Tunströms starka version på Uppsala stadsteater är en.
Inför kvällen läser jag att Schunnesson (pressmeddelande) frågade sig vad som gör texten så evig, konflikterna så dagsaktuella, då som nu:
– Passionen, såklart, och att förlora sig själv i åtrå. Konsekvenserna av att dyrka romantisk kärlek som en slags gud, svarar hon på sin egen fråga.
Handlingen i korta drag kretsar kring den vackra Anna Karenina som tillhör den högre societeten i kejsardömets Ryssland på 1870-talet. Hon lever i ett glädjelöst äktenskap med karriäristen Karenin i Sankt Petersburg. Paret har en son. Men så möter hon en elegant greve, Vronskij. Först stretar hon emot men passionen driver henne in i ett förhållande. Även han, som bara tänkt sig en parentes i tillvaron, rycks med och satsar allt på deras kärlek. De får en dotter, som dock föds medan Anna ännu inte är skild från sin tidigare man. Det blir trassligt. Allt kulminerar i Anna Kareninas självmord. Bland annat saknar hon svårt sin son från första äktenskapet som hon inte får träffa.
Flera sidohistorier i romanen har Schunnessons valt bort till förmån för Annas perspektiv. Språkbruket är härligt omvandlat till nutid och textmassor minimerade. Vid sidan om paret Karenin/Karenina finns ursprungligen en parallellberättelse där Tolstoys alterego Levin beskrivs. Han lever i ett betydligt lyckligare äktenskap med sin fru Kitty. Regissören Ragna Wei säger att de i sin version (pressmeddelande) ”fokuserar vi på trekantrelationen mellan Anna, älskaren Vronskij och maken Karenin, som alla upplever att underlaget för deras sätt att leva rycks bort när passionen uppstår mellan Anna och Vronksij. Anna vill uppleva gränslöshet, frihet, total samhörighet. När det drabbar får det kosta allt, känner hon, men har ingen aning om vad det faktiskt kommer att kosta”.
Föreställningen inleds av att en arbetare står och slår hårt och olycksbådande mot ett städ – eller en räls – med en hammare så att järnet ekar och skär igenom hela lokalen. På den annars tomma scenen agerar skådespelarna mot en fond av några flyttbara höga speglar. Vi ser oss själva i publiken, då och då vilket också utnyttjas i handlingen. Emellanåt skjuts som en pil stolar över golvet, eller kanske ett bord, glatt mot den polerade dansvänliga golvytan.
Scenerna byts som i en stiliserad mim- eller dansföreställning effektivt som iscensatta stillbilder. Koreografin – både i danserna och i tal-scenerna – är imponerande. Allt sker till den främst levande musiken från en enda cello högt upp i lokalen. Enkla stråklastare markerar det utrymme skådespelarna har att agera i på den annars mörka scenen.
Anna Kareninas magnifika 1800-tals-klänning är i hela första akten svart, värdig med inslag av glitter. I akt två byts den ut till en festligare helt i guld. Hon har aktning och är beundrad, vilket framgår av de komplimanger hon får av medspelarna vid pjäsens början. Emma Broomés Anna har en varm dialekt som ger henne en folkligare framtoning än vad man tänker sig en societetsdam borde ha. Hennes person kommer närmare, kanske är hon som en nutida kvinna, vem som helst. En elogé till hur levande hon gestaltar Anna. Med mikrofonen nära läpparna hör vi hennes häftiga andning som ökar nerven föreställningen igenom.
Äkta mannen Karenins gestalt blir i Martin Luuks klockrena tragikomiska tolkning en tydlig karaktär som bär och utlöser flera skratt. Sympatierna för hans gestalt växer under föreställningens gång. När han förlåter och beskriver relationstriangeln han hamnat i som en ”triangel av ljus” – framstår han som vis och blir en motvikt till all fokuserad destruktiv åtrå. Han är till en början den torre maken uppslukad av sin egen karriär. Hur Anna glömts bort i äktenskapet blir initialt inte svårt att fatta. Däremot blir älskaren Vronskij tydligare i andra akten, där Freddy Åsblom får fler repliker – och inte enbart fungerar som en visuellt skön ung man – som svarar an på huvudkaraktären Annas utspel. Men den passionerade dansen de utför i första akten vibrerar förföriskt. Över lag är koreografin väldigt njutbar och särskilt händernas rörelser så väl uttänkta och talande i flera scener.
I pjäsen hörs repliker som ”du fanns inte, sedan blev du förälskad”. Anna Karenina själv säger sig vilja bli ”född ur en åtrå” och önskar nästan in i slutet helst att förbli sin ”älskares älskarinna” istället för att gifta om sig till ännu ett tråkigt äktenskap. Ur all nerv och puls är det främst det njutbart visuella som stannar kvar. Den poetiska, vackra gestaltningen och medmänskliga komiken är där. Schunnessons manus i Weis regi blir en omsorg om samtliga gestalter i dramat.