Lars Christiansen

Elektra
Sofokles i omtolkning av Hugo von Hofmannsthal
Översättning Ulrika Wallenström
Regi Michael Thalheimer
Scenografi Olaf Altmann
Kostym Michaela Barth
Musik Bert Wrede
Ljus Michael Gööck
Peruk och mask Peter Westerberg, Eva Maria
Premiär: 15 oktober 2020, Stora scenen, Dramaten

Det är bara att beklaga de regler gällande storlek på publik som gör att högst femtio personer får komma in i den stora salongen på Dramaten. Detta grekiska drama av Sofokles, i omarbetning av Hugo von Hofmannsthal och i regi av den fascinerande och banbrytande tyska regissören Michael Thalheimer med en fantastisk skådespelarensemble är värd att ses av en betydligt större publik. Reglerna om högst femtio personer blir lite konstiga när de gäller för både stora som små salonger.

Elektra är en dotter som är besatt av tanken på att mörda sin egen mor för att hämnas sin fars död och bygger på en klassisk grekiska serie av dramer. Elektra var inom den grekiska mytologin Agamemnons och Klytaimnestras dotter samt syster till Ifigeneia och Orestes.

Elektras pappa, Agamemnon, hamnade i stiltje på havet då han var på väg för att anfalla Troja och fick då av en siare beskedet att han måste döda sin ena dotter, Ifigeneia. Han lät hämta dottern och dödade henne. När Agamemnon kom hem igen hämnades hans fru Klytaimnestra och lät honom bli dödad. Elektra är fylld av känslor av hämnd och vill inget annat än att hämnas sin faders död och övertalar därför sin bror att hjälpa henne att döda modern. Elektra eggade Orestes att döda deras mor och moderns nya make Aigisthos. Detta har senare gett upphov till Carl Gustav Jungs begrepp Elektrakomplex, som är den kvinnliga motsvarigheten till Oidipuskomplex.

När Michael Thalheimer tar sig an detta drama blir det högaktuellt och brännande om de eviga frågor som människor i alla tider möter, om sorgens djupskikt och hämndens lockande möjlighet.

Vi kan känna med och förstå hur en frånvarande viktig relation kan bli mycket närvarande i tankar och känslor. Tragedin handlar om det mest smärtsamma och det blir en allmänmänsklig fråga.

Elektra är, som den beskrivs i pressmeddelandet: en mytisk, intensiv och våldsam tragedi i en akt om hämndens oändliga cykel och om en familj drabbad av en dödlig förbannelse. Föreställningen är djupt berörande med starka insatser av alla skådespelare. Ett drama, en uppsättning som är värd en större publik än statens riktlinjer tillåter.

Ett pressmeddelande från Dramaten berättar om föreställningen:
Uppsättningen utgår ifrån Hugo von Hofmannsthals version av Elektra, en gastkramande omdiktning av Sofokles drama. Den komprimerade versionen av Sofokles drama präglas av en intensiv dödsmedvetenhet och blev en stor framgång vid urpremiären i Berlin 1903. Pjäsen ligger även till grund för Richard Strauss opera med samma namn.

Fakta om dramat:
Elektra av Hugo von Hofmannsthal är en tragedi i en akt från 1903, fritt efter Sofokles pjäs med samma namn. Handlingen kretsar kring konsekvenserna av mordet på Agamemnon.
Agamemnon var kung i Mykene och dödades av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos när han återvände från trojanska kriget.
När pjäsen börjar har det gått tio år sedan mordet. Kungadottern Elektra sörjer fortfarande sin älskade fars död och förutspår ögonblicket när hon kommer att hämnas honom genom att döda sin mor. Elektra och hennes syster Chrysothemis är instängda i palatset. Hämnden kommer när Elektras och Chrysothemis bror Orestes i hemlighet återvänder från exilen.

Kvinnostaden
Översättning Linda Östergaard, Pamela Jaskoviak, Jens Nordenhök, Alf Härdelin
Bearbetning Staffan Valdemar Holm, Irena Kraus
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask: Barbro Forsgårdh, Anne-Charlotte Reinhold
Urpremiär 12 september 2020, Elverket på Dramaten
Föreställning som recenseras: 13 september 2020
Medverkande Inga-Lill Andersson, Stina Ekblad, Lena Endre, Elin Klinga, Marall Nasiri, Ingela Olsson, Marie Richardson, Maria Salomaa, Kristina Törnqvist

Det formligen strålade av scenglädje från skådespelarna som verkade vara lika glada över att åter få stå på scenen som vi i publiken var över att äntligen få sitta i salongen och uppleva en föreställning som  publik.

Kvinnostaden i regi av tidigare Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm framför av en välspelad och samarbetande ensemble där alla var jämspelta. Uppenbart ligger en lysande regi bakom detta strålande framförande.

Föreställningen byggd på gamla texter som fick liv för dagens publik. Regissör och manusförfattare har ett bra grepp om de gamla texterna.

Nio starka kvinnor träder in på scen i en enkel scenlösning, en helt vit scen som ger helt utrymme åt skådespelarna. De nio skådespelarna bär föreställningen som bygger på åtta medeltida kvinnoröster, texter som är överraskande och bryter mot den bild många har av medeltidens kvinnor som tyngda av höviskhetens ideal. Regissören Staffan Valdemar Holm och dramatikern och dramaturgen Irena Kraus har tillsammans valt ut och bearbetat texter från 900-talet till 1500-talet. Dessa åtta kvinnor från medeltiden har skrivit texter om medicin, litteratur, poesi, teologi, filosofi och dramatik.

I ett pressmeddelande citeras ett stycke från texten från renässansfilosofen Moderata Fonte som är en av dessa åtta kvinnoröster från medeltiden:
När det sägs att kvinnorna är underordnade männen ska vi förstå denna ordalydelse på samma sätt som när vi säger att vi är underordnade naturkatastrofer, sjukdomar och alla andra olyckor i livet.

Staffan Valdemar Holm berättar om sin idé om att göra en föreställning baserad på dessa medeltida texter:
Det var redan 1986 som jag hittade en bok av Hroswitha von Gandersheim, en sachsisk nunna som levde på 900-talet och upptäckte att kvinnor sedan länge hade skrivit om samhället, maktordningar, läkemedel och läkekonst. Texterna i Kvinnostaden berör frågor som på många sätt liknar vår värld med krig och pandemier och de visar att kvinnor har reagerat på patriarkaliska ordningar redan då. Efter Metoo-våren blev det viktigt att sätta upp Kvinnostaden inte bara för att lyfta fram kvinnliga författare och dramatiker utan också för att belysa att de här berättelserna alltid har funnits. Jag ville inte att de skulle försvinna in i historiens glömska. De var tvungna att spelas.

Jag som fick åtnjuta föreställningen är lyckliga över att regissören kände att detta måste spelas. Det är bara att hoppas att pandemin ska ge visa på fler än 50 personer i taget kan se föreställningen.

Föreställningen har fått sitt namn från boken Kvinnostaden, som är en feministisk urskrift från 1405 där Christine de Pizan skriver om en litterär stad och befolkar den med framstående kvinnor. Nunnor, drottningar och verkliga hjältar lever där sida vid sida med gudinnor, helgon och sagofigurer. Boken skrevs som en reaktion på den tidens kvinnofientlighet och bemöttes givetvis med mer av samma vara.

Kvinnostaden bildar ramen för texterna av, förutom Christine de Pizan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen, dramatikern Hroswitha von Gandersheim, teologen Heliga Birgitta, författarinnorna Marie de France och Moderata Fonte samt läkaren och gynekologen Trota de Salerno. Även en medeltida vaginamonolog av en anonym författare ingår i föreställningen.

Bakgrundsfakta:
Staffan Valdemar Holm är utbildad vid Statens Teaterskole i Köpenhamn. Han var teaterchef på Dramaten 2002-2008 där han även regisserat en lång rad uppsättningar, senast Molières Tartuffe 2018. Han är även verksam internationellt, bland annat i Danmark där han i höst även sätter upp Faust på Teater Republique med premiär den 19 september. Läs mer här!

Följande författares texter finns representerade i pjäsen:
Hroswitha von Gandersheim (ca 932–973)
författare till Dulcitius var en sachsisk nunna som blev medeltidens första dramatiker och en av de tidigaste tyska författarna. Hon skrev helgonlegender, historiska versepos och ett halvdussin dramer där hon bemötte den romerska författaren Terentius kvinnosyn med hjälp av hans egen dialogteknik.

Trota di Salerno (ca 1050–1097)
författare till De curis mulierum var läkare och den första kända kvinnliga gynekologen från den här tiden. Trotas arbete, inklusive en samling av hennes botemedel känd under namnet Den Praktiska medicinen enligt Trota, glömdes helt bort och återupptäcktes i slutet av 1900-talet.

Marie de France (ca 1160 –1215)
skrev Bisclavret var den första franska författarinnan och en av medeltidens största poeter. Hon föddes i Frankrike men kom att leva i England där hon blev känd vid Henrik II:s och hans hustru Eleonoras hov. Marie de France blev senare abbedissa av Shaftesbury.

Hildegard av Bingen (1098–1179)
författare till Heilwissen var tonsättare, mystiker och författarinna. Hon gavs som 8-åring till kyrkan och i fyrtioårsåldern började hon skriva ihop en hel värld om mystik, musik, lyrik och medicin. Flera av hennes verk tillhör standardverken inom dagens mer esoteriskt inriktade naturmedicin i Tyskland.

Heliga Birgitta (1303–1373)
Birgitta Birgersdotter, Heliga Birgitta, var svensk katolsk predikant, författarinna, teolog samt grundare av Birgittinorden. Hon utnämndes till helgon och tillhör Europas sex skyddshelgon enligt den romersk-katolska kyrkan. Heliga Birgitta dog i Rom 1373.

Christine de Pizan (1364 –1430)
författare till Kvinnostaden och den första författarinna som kunde försörja sig på sitt skrivande. Hennes mest berömda verk blev Kvinnostaden där hon 1405 lyfte fram kvinnliga föregångare, främst från antiken. Även om också hon själv hade föregångare brukar hon kallas den första feministen.

Moderata Fonte (1555–1592)
poet, filosof och författare till Il Merito delle donne som fick stort inflytande i hela Europa under renässansen. Där kritiserade hon den samtida behandlingen av kvinnor, framhävde kvinnors värde och argumenterade för att kvinnor i själva verket är överlägsna männen, snarare än tvärtom. En skrift som inspirerade många att i sina texter tala om kvinnors spetskompetens.

Anonym författare till Törnrosen (troligen från 1200-talet)
Der Rosendorn (Törnrosen) är en tysk dikt om en oskuld som grälar ilsket med sin vagina eller ”seine fotze” (sin ”fitta”) som det står i originaltexten. Trots att författaren är och förblir anonym, finns det anledning att tro att texten kan ha skrivits av en man. Men man vet inte säkert.