Dansen
Av Ivan Vyrypajev
Regi Olof Hanson.
Översättning Nils Håkanson.
Ljus Tobias Hallgren.
Scenografi/kostym Matilda Hyttsten.
Mask Anna Olofson.
Musik, teknik och musiker Sole Gipp Ossler.
Koreografi Ossi Niskala.
Medverkande Frida Beckman, David Rangborg, Sandra Huldt, Ia Langhammer, Emil Hernried.
Premiär på Teater Galeasen 25 septemer 2023
Föreställning som recenseras 2 oktober 2023
Det är som om handlingen förs fram i en både magisk och absurd realism när de små betraktelserna tar vid i Vyrypajevs Dansen (skriven 2010). De sju separata scenerna utspelar sig alla i ett snarlikt väntrum – där någon alltid ligger för döden. Några anhöriga har kallats dit. Repliker återkommer men i andras munnar. Ridåer dras ner lite på låtsas, för att förvirra oss, mellan akterna. Gestalternas reaktioner glider och alterneras i de olika scenerna– samtidigt som döden är konstant. Lika konstant är också idén om den fantastiska, magnetiskt lockande dansen – ”Delhi”. Dansverket som kom till efter Katjas upplevelse av en myllrande, levande gata bland de mycket fattiga i Indiens huvudstad. Ett stort tema är dans som symbol – ställd mot döden som fond. Centralt är också Katjas gestalt som de andra gestalterna reagerar på.
Skådespeleriet är ofta rakt och övertydligt vilket blir absurt, farsartat och lockar till skratt. Men en ironisk syrlighet för också in allvar. Skådespelarnas stramhet och karaktärsfasthet imponerar. Det uppstår komiska karaktärer som präntar in replikerna, vilket nog är föreställningens stora behållning.
De stora livsfrågorna gestaltas. Kärlek, föräldraskap, medmänsklighet, ansvar, empati och skuld. Allt ställs i relation till karaktärernas acceptans av livets negativitet – smärta, ändlighet och död. ”Förintelsen? Nej, den accepterar vi – livet är snart slut!”, tycks någon säga. Ett rött ärr finns på Katjas bröst – efter ett glödgat spett – en smärta hon tillfogat sig själv i Indien. Att leva i ett flöde, nära både smärta och glädje, hålls fram som ett ideal.
I första scenen ställs Katjas mor inför sin död. Här ges också berättelsen om Katjas dans. Dansen har också den empatiska väninnan i väntrummet en gång sett uppförd – vid samma tillfälle då även den gifte mannen Andrej var med. Han är Katjas stora kärlek. Plötsligt kommer Andrej också själv in på scenen. Katja får tillfälle att förklara sin kärlek. Han avböjer, tyngd av skuld inför fru och barn. Men beslutet bryts i scenerna efter.
Företeelser och repliker upprepar sig i varje scen men vrids runt några varv . I centrum står olika förhållningssätt: Någon skriver om dansen fastän den borde istället upplevas, någon tycker att dansen är för lättjefull, någon blir ett med dansen , någon är förälskad men förlamas av skuld, en mamma är fylld av egen ångest och orkar inte ta in dotterns.
En överempatisk person vill desperat lindra smärta, en anhörig är avstängd och känner ingenting. En luttrad vårdperson förmedlar dödsbudskap och tjänar en slant på besväret. I slutet samlas de alla i en enkel, mycket mänsklig elementär dans. Några sanningar och förenande erkännanden blir spelets avslut.
En fin inramning är musiken – som framförs live med hjälp av piano och sång (Sole Gipp Ossler) och skapar närhet. Inkluderandet av sufflören i spelet för också föreställningen närmare publiken. Galeasens konstnärliga grepp kring hela uppsättningen är väl genomförd och poetisk.
Ivan Vyrypajev är den exil-ryska dramatikern som nu bor i Warszawa. Han är mannen som älskar Indien, men som inte längre kan resa dit för att han inte lyckas bli av med sitt ryska medborgarskap. Nu bedriver han teater i olika former för ukrainare och driver ett kulturhus som också försöker bota krigstrauma. Om detta skrev DN (25/9) nyligen inkluderat en intervju med honom. Galeasen sätter för tredje gången upp ett av hans verk. De två tidigare (som dock skrivits senare) hette Illusioner (uppfört 2014) och Omfamningar (uppfört 2017).
Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.
