Av: Hanna Nygren (idé och koncept tillsammans med Carolin Oredsson och Toni Tora Botvid)
Regi: Carolin Oredsson
Scenograf & kostymör: Toni Tora Botwid
Koreograf: Rebecca Evanne (slagsmålskoreograf: Miriam Schön Raagaard)
Kompositör: Kristina Issa
Sångtexter: Hanna Nygren (Låt oss se Kristina Issa)
Ljusdesign: Jenny W Fogelberg
Ljuddesign: Jesper Lindell
Maskdesign: Josefin Ekerås
Medverkande: Karin Andersson, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Anna Harling, Kristina Issa (sång tll eget ackompanjemang), Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen, Magnus Hulth (praktikant) och Josse Matson (praktikant)
Urpremiär: 22/9 2023 / från 10 år
Spelas till och med 7/12 i Backa Teater Lindholmen på Hisingen
Legenden om Robin Hood och hans stråtrövare omnämns första gången på 1300-talet. Under århundranden genomgår myten framställd i skrift och omsjungen i ballader kontinuerligt förändringar. I modern tid finns en flora av filmer och tv-serier att tillgå. Den ädle fredlöse rövaren vars kumpaner, enligt senare historieskrivning, bestjäl de rika för att ge deras överflöd till de fattiga gör sig ju påmind varje julafton i teverutan. På Backa Teater alluderas mycket fyndigt på den tecknade filmens klimax då små säckar med guld vinschas ner från tornet. I en mycket lyckad allåldersföreställning används litterära legenden som en utgångspunkt. Blir navet i ett äventyr med överraskande vändningar. Parallellt förs en diskussion om samhällets utformning, inklusive maktförhållanden och motstånd. Den uppfriskande anrättningen kryddas med nyskrivna sånger.
Symtomatiskt att anslaget förmedlas i sann pluralistisk anda av ett nästan uteslutande kvinnligt team i låt säga yngre medelålder, några som genom sin oberoende hållning ger publiken ”food för thought”. Hanna Nygren som skrev den underhållande fast utflippade musikalen med Bob Hund (ett favoritband), lyckas i avsevärt större utsträckning sy ihop säcken på Backa Teater. Inte utan att man undrar hur de gått till väga. Har man läst in sig, sett filmer eller intervjuat för att realisera sin vision?
I ett mångskiktade verk får 68-rörelsens dogmatism sina fiskar varma, när sagans enkla lösningar kolliderar med en komplex verklighet. Idag genomsyras tyvärr politisk debatt, mainstream-media, vårt utbildningssystem och även kulturinstitutioner av de enkla lösningar och i praktiken populism, istället för förutsättningslös problembeskrivning. När drastiskt långsiktiga åtgärder krävs genereras istället förödande polarisering.. Godhetssignalerande vars retorik ofta slår över i storslagna klichéer sätts i Robin Hood Forever And Ever under lupp. Självklart undrar man hur mellanstadieelever avkodar intrigen, vad de tar med sig.
Publiken bjuds på många skratt, beroende på målgrupp skrattas det antagligen åt olika situationer. Blir roligt redan i öppningsscenen när godhjärtade outlaws försöker optimera sättet att lansera sig, pitcha sin affärsmodell. ”Vi rånar med stil!” Robin Hood och hans drabanter inte är några muntra män, även om de försöker gaska upp sig och hålla samman slits de isär. Att de inte gör skäl för epitet ”muntra män” påpekas också flitigt av kvinnorna i gänget. Sekvenser som antingen kan te sig lite läskiga eller dråpliga och sorgliga finns förstås i detta intelligenta manus. Med pilbågar som vapen rånas två förmodade välbärgade joggare, två kvinnor som reagerar med vrede snarare än rädsla. Duon organiserar en motståndsrörelse, vars kamp efter att trädavverkning upptäckts, övergår till att kämpa för den rödmålade Sherwood-skogen. Allianser och konflikter driver berättelsen, till och med fighting-scener förekommer (utan att skildras explicit brutalt).
Så väl kostymdesign som scenografi har avsevärda kvalitéer, tillför en fantasieggande dimension. Rövarna kamperar i en rymlig koja i fonden strax under taket. Den exceptionella takhöjden utnyttjas föredömligt. Flera gånger kommer skådespelarna tätt inpå publiken, rusar upp i läktarens trappor. På gradängens platå finns nämligen ett korvstånd. Här sköter en fryntlig figur ruljangsen spelad med komisk bravur av Kjell Wilhelmsen på bred göteborgska.
Pjäsen utspelas under cirka 75 minuter. Fast den fylls av nerv, substans och skoj, är det rimligt att anta att vissa utläggningar går över huvudet på eleverna. Men lyckligtvis förekommer inga längre uppstannande episoder, passager vilka kan misstänkas få dem att tycka att det annars så fartfyllda berättandet går på tomgång.
Ulf Rönnerstrand har senaste åren blommat ut till en karaktärsskådespelare av rang. Intonationen i repliker, tajmingen och förmågan att finstilt uttrycka sårbarhet och tvivel gör honom till en idealisk huvudrollsinnehavare. Robin Hoods sidekick gestaltas med charmfull frenesi av Magnus Hulth, genom att nutida digitala uppfinningar barnen är förtrogna med, finurligt vävs in. Marion, mer missnöjd än tindrande, förkroppsligas fascinerande av veteranen Emelie Strömberg, en av rebellerna som minst en gång kallar till krismöte och dessutom får ett sammanbrott.. Karin Andersson och Anna Harlings rollfigurer turas om att ifrågasätta sin ideologi. Ingjuta hopp och förhålla sig till ny verklighet. Folket representerat av rånoffren vi lider med , får anledning att flytta fokus, begrundar svåröverblickbara konsekvenser, De framställs med auktoritet av Josse Matsson i par med Eleftheria Gerofoka. Scenerna pendlar emellan gemensam jädrar anamma-inställning och en uppgivenhet inför det omöjliga i att lösa all världens problem. Vikten av att försöka göra skillnad poängteras!
Mest att bestyra har Kjell Wilhelmsen. Briljerar som jovialisk gatuköksföreständare av den gamla stammen, med sitt begränsade utbud. Dyker därtill upp som Broder Tuck jobbandes på Skatteverket, vilket inte är helt friktionsfritt. Påminner om tidvis uppblossande diskussion om svikna ideal. Vidare förklarar han i egenskap av skogsavverkare vem/ vilka som bestämmer. Vilka äger våra tillgångar, (fondsparare etc.)? Texten läggs ut om utsugare på ett sätt som ekar av lika delar träffsäkra iakttagelser som naiv marxistisk historieskrivning.
Vuxna kan roas av en ständigt pågående ironisk hållning, medan barnen antagligen följer med mer direkt i handlingen, fattar sympati för olika varelser, tar ställning. Ett huvudstråk angeläget för all publik rör detta med att engagera sig och bilda gräsrotsrörelser. Indirekt finns Greta-generationen och militanta miljöaktivister med i form av trädkramare. Frågan om medborgargarden och samhällets tillkortakommande mot våldsbrott poppar upp, hamnar därefter i periferin. Pjäsen är så sensationellt smart och utmärkt framförd, att man skulle vilja återvända,. tillgodogöra sig fler infallsvinklar.
Musiken präglar, förstärker känslorna som uppstår.. Dels syntetiska klangerna som hörs i högtalarna, dels ödsligt framtonade sånger draperade i moll framförda av Kristina Issa (också skådespelare i synt-androgyn mundering) till eget ackompanjemang på key-tar och harpa. Hon har skrivit all musik plus texten till Låt oss se. Övriga texter kommer från Hanna Nygren. Mysig popdänga av Wham förekommer också. Ett sceniskt verk riktat till en ung publik lyder under en ofrånkomlig dramaturgi. Vill därför hinta om att slutet är extra minnesvärt, innehåller en lysande refräng om att leta efter vad som kan få oss att växa.