Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Kontrakt med Gud på Stadsteatern

by


Mattias Anderssons nyskrivna pjäs Kontrakt med Gud hade den 13 mars urpremiär på Stockholms Stadsteater. Markus och Rebeckas relationsproblem blir plötsligt oviktiga när deras 16-åriga dotter ligger för döden efter att ha blivit påkörd av en bil. Pappa Markus faller på knä och ber till Gud att han ska offra vad som helst bara hans dotter överlever. Ett mirakel sker och hon återvänder till livet.

Ola Rapace som Markus, Maria Heiskanen som Rebecka och Anna Åström som dottern Sandra är övertygande i sina roller i den sönderfallande förortsfamiljen. Även om jag tycker att rollgestalterna är onödigt jablonartade. Vi känner igen det äkta paret från så många teaterföreställningar; den undanflyende mannen som inte vågar stå för vad han känner eller för sina handlingar; den utlevande kvinnan som kastar ifrån sig sina känslor utan att ta ansvar för var de hamnar.

Ändå blir det en trovärdig bild av den icke-kommunikation som är alltför vanlig, utbytet av en massa ord som inte leder någonvart. Markus och Rebecka borde stå nära varandra efter ett 17-årigt förhållande, men ingen av dem försöker vare sig förstå den andra eller få den andra att förstå. Det är likadant när Markus i sin förtvivlan vänder sig till Gud. Han lyssnar inte då heller. Snarare gissar han sig till vad Gud vill och inte ens när han säger sig agera på Guds vilja kan han vara rak och ärlig.

Kontrakt med Gud handlar om offer, skuld och svek. Pjäsen visar hur ett offer som görs för en god sak kan bli ett svek ur någon annans perspektiv. Men framför allt tycker jag att pjäsen handlar om sanning och lögner. Det är lögnen som är det största sveket. Med hjälp av sanningen kan mirakel ske.

I rollerna: Ola Rapace, Maria Heiskanen, Anna Åström, Ramtin Parvaneh och Jamila Nadia Hussein-Johansen.

Kontrakt med Gud spelas på Klarascenen till och med den 13 juni 2010.

För mer information, se: Stockholms stadsteater

Relaterat:
Recension i SVD
Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rapport från premiären av Hantverkarna på Dramaten

by


Jag besöker Dramaten med många års mellanrum. Detta var tillfälle nummer tre i mitt 45-åriga liv. Finns det nåt som knyter ihop de tre besöken så är det att Örjan Ramberg har varit med på scen varenda gång. Jag är inte någon van teaterbesökare och har ingen jättekoll på hur man bör bedöma en teaterföreställning, men om vi säger så här: Går tiden fort, och kan man avhålla sig från att tjuvglo på alla fina stuckaturer och skulpturer i lokalen under spelets gång, ja då är det antagligtvis bra.

Och faktiskt, precis som vid de två tidigare tillfällena (Mästaren & Margarita samt En midsommarnattsdröm) gick tiden fort, och de på scenen lyckades behålla min fulla uppmärksamhet hela vägen. Eller nja … det var lite trögstartat, tycker jag, i alla fall den första kvarten. Men sen tog det sig, och när allt var slut tänkte jag att: ’Det här kunde gott få hålla på en stund till.’.

Mycket är, kommer jag på när jag tänker efter, Örjan Rambergs förtjänst. Han har nåt slags självförtroende i spelet som gör att han fyller ut scenen – en slags tyngd. Och fast jag inte vet hur skådespelande funkar föreställer jag mig att med ett sånt ankare i gänget kan de andra bara surfa med i svallet runt honom, så att säga, så flyter allt på bra. Han hade förvisso inte huvudrollen här, men hans rollfigurs (Glen) närvaro genomsyrade pjäsen.

Det handlade alltså om det unga paret Alice och Manfred, vars hus höll på att renoveras av ett gäng riktigt dryga hantverkare. Alice och Manfred själva, förresten, var inte heller särskilt sympatiska, utan jobbigt neurotiska. I mina ögon förtjänade de varandra, de och hantverkarna. I slutänden, efter en hel del sköna stunts och tuffa effekter, fick till slut alla medverkande vad de förtjänade.

Jag är nöjd.

Johnny
som också bloggar på Stationsvakt


Här kan du se bilder från föreställningen Hantverkarna
Mer om Hantverkarna på Dramatens hemsida
Ett litet filmklipp från innan Hantverkarna var fullt så färdig, på Dramatenbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: Premiär på Stadsteatern – Rött och Grönt

by

Igår var premiären på Rött och Grönt på Stadsteatern. En pjäs av den danska författaren Astrid Saalbach. Pjäsen är skriven speciellt för stadsteatern.

Temat är bistånd och människorna som lever på att resa runt i världen med olika biståndsprojekt.

Handlingen:

Lilli är sen många år »medföljare« till sin man Manne som är biståndsarbetare. Lilli vet inte längre vilket land de befinner sig i och Manne bryr sig inte, bara det finns bra tennisbanor. Manne har varit överallt, sett allt och trivs numera som privilegierad cyniker. Men nyanlända Kristine har fortfarande idealen kvar. De kommer hon få en mycket handgriplig användning för. Men kanske inte på det sätt hon tänkt sig.

Avståndet mellan biståndsprojektets personal och de människor som skall hjälpas är stor. Okunskapen om hur deras inblandning påverkar människors liv är större!

Författaren har skrivit pjäsen utifrån egna upplevelser i Nepal och hennes ilska över aningslösheten och cynismen hos hjälparna lyser igenom.

Pjäsen tar upp ett viktigt tema när en växande del av medelklassen i väst ägnar sig åt den här typen av verksamhet och  ser sig själva som en intelektuell och moralisk elit.

Hugo Hansén har regisserat.

Läs om föreställningen.

Dagens Nyheter

Expressen

Jag hoppas att många ser den här pjäsen. Den är snyggt och trovärdigt spelad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mor Courage i en blå husbil – på Orionteatern

by


Orionteatern spelar Bertold Brechts Mor Courage och hennes barn i regi av Lars Rudolfsson.

Marketenterskan Anna, eller Mor Courage, reser genom ett krigshärjat Europa för att sälja mat och kläder. Med sig har hon sina tre vuxna barn, som hon försöker hålla utanför kriget. Ändå mister hon dem ett efter ett, såväl den kloke och modige Eilif som de försiktiga och skötsamma Kattrin och Scweizerosten. Genom sitt krassa köpslående och sin fixering vid att göra affärer bidrar hon tvärtom själv till deras öden.

Brecht ställer frågan om man kan sko sig på kriget och samtidigt klara sig oskadd som människa. Svaret är tydligt – ingen är vinnare i ett krig.

Pjäsen utspelar sig under 1600-talets trettioåriga krig. Uppsättningens moderna kläder, vapen och Mor Courages husbil visar på att ämnet är lika aktuellt i dag.

Trettioåriga kriget sägs vara ett religionskrig, mellan katoliker och protestanter. Mor Courages följeslagare, den protestantiska fältprästen, tar utan att blinka av sig sina prästkläder och byter från en protestantisk flagga till en katolsk för att klara sig helskinnad. Det blir en symbol för hur meningslöst detta och alla andra krig är.

Medverkande:
Mor Courage: Lena Strömdahl
Dottern Kattrin: Lydia Flores Garcia
Sonen Eilif: Richard Ahlmen
Sonen Scweizerosten: Martin Hasselgren
Kocken: Per Sörberg
Fältprästen: Thomas Ross
Yvette Pottier: Malin From
Officeren: Bjarne Löwdin
Värvaren: Niklas Lindgren

Mor Courage och hennes barn spelas till och med den 24 april, förutom på tisdagar. Fredags- och lördagsföreställningarna avslutas med Bertold Brechts ballad Barnkorståget, som visar kriget ur de utsatta barnens perspektiv.

Se vidare på www.orionteatern.se

Kulturtestaren har också bloggar om Mor Courage på Orionteatern.

Fler recensioner:
Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Meja i Spökjägarnas sal – underbar dockteater och manga samtidigt

by

Tycker du om dockteater? Tycker du om manga? Tycker du om bra teater? Då ska du inte missa ”Meja i Spökjägarnas sal” som går på Stockholms Stadsteater.

Från Stockholms Stadsteaters hemsida:

Meja bara måste klara sin spökjägarexamen. Alla i hennes släkt är berömda spökjägare. Själv
kan hon inte ens se spöken ännu – hon måste ha sin hamster Chiko till hjälp. Och sin »Spökjakt för dummies«. Där står att spöken är aggressiva, farliga och måste förintas – annars kan de ta över en människa så att den blir besatt, berättar Meja för sin bästis Jenny.
Och verkar inte Krille i deras klass väldigt konstig plötsligt? Varför fräser Chiko så fort han är i närheten?

Jag såg föreställningen på premiären och då var den japanska ambassadören på plats i publiken. Jag tror han måste ha varit stolt över att komma från ett land som skapat manga, ja ni vet: tecknade japanska serier. Manga har något speciellt som gör att också jag som inte annars är så intresserad av tecknade serier kan sluka en och annan manga. Den här föreställningen bygger på en manga och dockorna är som mangafigurer som klivit ur pappret och blivit 3-dimensionella.

Trots att skådespelarna som skötte dockorna syntes glömde vi som åskådare att de stod där, i svarta kläder och styrde sin docka. Då är berättelsen fascinerande.

Föreställningen varade ungefär en timme, så tänkte du ta med dig barn är den lagom lång. Berättelsen är dock lite läskig, det handlar trots allt om spökjägare och ett och annat spöke finns med i handlingen. Barnen kanske ska vara minst åtta år, gärna upp mot tio år, tror jag.

Föreställningen jobbar med olika effekter och har en stark japansk touch över scenografi, och till och med dockspelarna hade japansk stil på sina kläder.

Expressens recensent var lika fascinerad som jag av föreställningen:

Det är samma känsla som när min bästa vän och mitt tioåriga jag byggde upp världar av hembyggda periskop och kassettbandsljud under mitt skrivbord och spelade upp för föräldrarna. Jag minns att jag tänkte: så här roligt blir det nog aldrig mer.
Men det blev det. Dockteater har jag inte sett sedan jag var liten. Det här känns som första gången.

Betyg 5 i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,